Vem går igång på slevar, dammiga kråskragar och skabbiga dockor? Eller ”Spinnrockmuseet”, som en klasskompis sade i högstadiet. Det kan inte vara en drömuppgift att leva upp till Nordiska museets uppdrag, arvegods efter grundaren och folklivsforskaren Artur Hazelius. I hans vision skulle de nordiska folken paketeras och sorteras prydligt med var sak på sin plats under kyrklika stenvalv och i knarriga montrar.
Men skam den som ger sig. I fem år har Nordiska museet arbetat med gestaltningen av livet i Skanderna under de senaste femhundra åren. Början på ”allt” är Gustav Vasa-epoken, mystifierad och glorifierad både på bio (Stockholm bloodbath) och i förra årets krystade firande av hans enande av Sverige. Visserligen sitter Jättevasa-gubben med sina breda lår och kastrull-lugg i entrén som vanligt. Men det som möter publiken är något annat.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!