Kurt Sjöströms senaste bok Visioner och verklighet – en resa genom 1900-talet är en fantastisk skildring över flera saker. Boken börjar i Sjöströms barndom och skildrar hans uppväxt på landsbygden i Skåne. Han skriver om arbetarklassens koppling till jorden och om stoltheten att bruka den. Jorden som gav mat även när pengar saknades. Som läsare får vi sedan nedslag i det som Sjöström antingen valt ut som viktigt under sin uppväxt och sitt liv, eller det som genererat tydligast minnen hos honom. Hos Sjöström är klassmedvetenheten ständigt närvarande. Redan som liten förstod han vad den sociala tillhörigheten, klassmedvetenheten innebar i praktiken:
”Klassgränserna gick mellan de bondebarn som liksom sina föräldrar var Italienvänliga och vi barn till småbrukare, fattigbönder, arbetare och statare som höll på etiopierna. Vi var flest och vann slagsmålen som mest liknade skärmytslingar och aldrig ledde till några allvarligare skador. Men många av oss gjorde en erfarenhet som vi gömde i hjärtat: Det är bra att hålla ihop om man vill vinna.”
Sjöströms bok är fylld av liknande citat. Vardagliga beskrivningar från 1900-talets Sverige som samtidigt innehåller precis det som gör att man har organiserat sig. Kampen för rättvisa villkor och tron på att det går att förändra.
Sjöström blev sjuk i TBC och vårdades under perioder på olika sjukinrättningar. När han sedan blev frisk saknade han sjukersättning och försörjdes av sin då ensamstående mor. När hans skosula är så sliten att det går hål i den beger han sig motvilligt till socialbyrån. Resultatet av besöket är inte vad Sjöström önskat. Han får ett par galoscher, ingenting annat. Föräldrarna anses vara försörjningsskyldiga och skor man kan dansa i är inte att tala om. Bemötandet från fattigvårdsinspektören, ”denne så borgerlige representant för den svenska välfärden” och vreden etsade sig fast hos Sjöström och han skriver att det hjälpt honom i sitt eget arbete inom socialtjänsten.

Kurt Sjöström leder oss så småningom fram till sitt beslut att gå på Socialhögskolan och bli socialarbetare. Han beskriver hur han och många andra kämpat inom socialtjänsten i Malmö. Sjöström är dock tydlig på en punkt och han citerar själv från sin bok Socialpolitiken i det kapitalistiska samhället:
”Men socialarbetarna tillhör genom sin egen sociala situation mellanskikten i samhället. I tider av reaktionär flod och progressiv ebb kommer majoriteten av socialarbetarna att sluta upp på systemets sida, som försvarare av hårda tag, lag och ordning, batonger, hundar och tårgaspistoler. Socialarbetarna är en del av maktapparaten – de har maktutövning över de utstötta och underproletariatet.”
Sjöström konstaterar själv att de han skrev 1974 mycket väl stämde in på den nyliberala offensiven på 1990-talet.
Sjöströms bok innehåller mycket. Det är en fin skildring över den skånska landsbygdens historia. Det är en beskrivning av en socialt och politiskt engagerad människas skolning och kamp för ett bättre samhälle. Det är en historisk skildring över arbetarklassens organisering från början av 1900-talet till nu. Det är en bok om ideologi och praktik och innehåller många roliga och läsvärda betraktelser ur partiets historia. Och det är också ett axplock av berättelser från Kurt Sjöströms liv.
Jag läste Kurt Sjöströms bok med stor glädje och nyfikenhet. Det är befriande med människor som står för vad de tycker och som står fast i sin övertygelse. Det är spännande att ta del av hans erfarenheter av socialt arbete och socialpolitik. Det är fantastiskt att läsa om hur Kurt Sjöström och ett par finska zigenare tiggde plankor för att lägga golv i Vänsterpartiets lokal på Nobelvägen i Malmö. Kurt Sjöström låter oss läsare ta del av sitt liv och sina tankar, sina visioner och sin verklighet. Och vi blir alla en del av någonting större.