Strax innan maskingeväret mejade ned fem av de 21 försvarslösa krigsfångarna ur president Salvador Allendes personliga säkerhetsstyrka som stod framför den grävda graven, hördes orden: ”Viva la revolución chilena”, leve den chilenska revolutionen. I nästa ögonblick skrek den 21-årige armésoldaten Eliseo Cornejo ”Jag orkar inte längre!”
En annan av hans kamrater tog över och fullbordade avrättningen av de resterande 15.
Det var den 13 september 1973. Två dagar hade gått sedan general Augusto Pinochet Ugarte hade krossat den fredliga chilenska vägen till socialism.
En som har orkat uthärda dessa år är Jorge Contreras, vid tiden för folkregeringen (1970–1973) och statskuppen aktiv medlem i den vänsterrevolutionära rörelsen MIR. Trettio år efter den fascistiska kuppen har han, i likhet med många av den miljon chilenare som spreds över hela världen som resultat av terrorn, skrivit boken Chile, 11 september 1973: kuppen, terrorn och tragedin.
Det är framför allt en personlig uppgörelse med bödlarna men på samma gång en politisk historielektion om hur den sociala omvälvningen mot ett mer demokratiskt och rättvist samhälle framkallar de mest primitiva antidemokratiska krafter.
Krafter som är i stånd att bokstavligen gå över lik för att försvara sina och mäktiga utländska krafters intressen.
Det är en mycket pedagogisk och konkret illustration av det gamla ordspråket om att ”revolutionen kan vara fredlig men kontrarevolutionen är det aldrig”
Under 30-årsminnet av statskuppen har det producerats massor av böcker, filmer och artiklar. Det är som om Chile i dag börjar andas ut igen, medveten om att den militära hierarkin inte kan genomföra den fysiska terrorism som var nödvändig för att både slå sönder den chilenska organiserade vänstern och arbetarrörelsen som för att skapa fundamentet för en högre nivå på den kapitalistiska utsugningen som det senaste decenniet fått namnet nyliberalism.
Contreras beskriver detta väl, från de första dagarna av Allendes valseger tills när han sitter i flygplanet de första dagarna av januari 1975 på väg till Stockholm och senare färd med SJ-tåget till flyktingförläggningen i Alvesta.
Hans bok är en också en exempelsamling på hur människan kan stå ut med mycket förnedring men samtidigt behålla både sin mänskliga värdighet och politiska principer.
Inte alla klarade av detta men det finns inget hat mot de personer som bröt ihop och började peka ut sina före detta kamrater som nästan undantagslöst slaktades av de sadister som fascismen skapar.
Det långa kapitlet om koncentrationslägret Chacabuco, långt inne i världens torraste öken, Atacamas, är också intressant. Dess 1 200 lägerfångar levde här i över ett år, stekhett på dagen och oerhört kallt på natten.
Det var här som det chilenska proletariatet föddes när Luis Emilio Recabarren reste runt och agiterade i början av förra seklet.
President Allende hade förvandlat lägret till en historisk kultur- och minnes-plats som en hyllning till den chilenska arbetarrörelsens pionjärer, men fascisterna omvandlade det till ett koncentrationsläger av tysk model, bara en månad efter det militära maktövertagandet.
Författaren slutar sin bok med att ställa de tre samlingsregeringarna, som avlöste militärdiktaturen 1990, mot skranket.
I det förslag till “försoning” som till och med militären talar sig varm för ingår bara att ge upprättelse till de avrättade och de försvunna. Men de 300 000 politiska fångarna som torterades och förnedrades under lång tid, talas det inget om, än mindre att kompensera eller ge dem en historisk upprättelse.
Det är också något av en historiens skam, att tre kristdemokratiska och socialistiska regeringar inte har ställt diktatorn inför rätta, trots löften sedan 1990. Som om cirkeln också är sluten ska Chile nu ingå i ett bilateralt frihandelsavtal som enligt vänstern förvandlar landet till en arbetskrafts- och råvarukoloni för den stat som var uppdragsgivare den 11 september 1973, USA.
Jorge Contreras har gjort ett skriftligt verk som jag varmt rekommenderar, framför allt till ungdomen.
Men varför har man slarvat så med redigeringen av språket? Att skriva på ett annat språk är inte lätt och det måste försvenskas innan det trycks.
