Företaget Fenix Park (se artikel s. 4-5) hade kunnat passa in väl i bilden av föregångare på Sveriges nya arbetsmarknad. Här finns allt en nutida borgerlig opinionsbildare kan önska sig: frivillig frånvaro av kollektivavtal (och 25 kronor i lön), en fantastisk flexibilitet hos anställda (fullständigt ansvar några veckor i streck) och som tjänsteföretag i servicesektorn, närvaro i en framtidsbransch. Om George Hultgren inte gjort misstaget att försöka köra över sina blockadvakter. Det är trots allt inte riktigt tillåtet. Men det sker.
För andra gången i år kör en svensk arbetsgivare på blockadvakter. De flesta vet inte om att det har hänt tidigare. Det vet knappt insatta, fackligt aktiva människor – för det är ingen skandal i dagens Sverige. Rapporteringen är återhållen, nästan försynt.

Det är sällan svenska arbetsgivare försöker köra över anställda som vill ha kollektivavtal i fysisk bemärkelse. Men det är vanligare att de gör det på andra sätt. Flamman har tidigare berättat om hur polska byggnadsarbetare hotas att bli hemskickade om de går med i facket, och om hur restauranganställda i familjeföretag betraktar kollektivavtal som ouppnåeligt på sina arbetsplatser. Så kan utgångsläget se ut i ett oseriöst företag.

Konflikten på Fenix Park är ett praktexempel på varför det är omöjligt att upprätthålla dugliga arbetsvillkor utan rätt till stridsåtgärder. Den visar också att det i praktiken bara är en stark fackförening som garanterar ett minumum av anständighet i den Vilda västern-arbetsmarknad som idag växer. Ägaren till företaget har drivit företag i 38 år utan att någon annan gripit in. När facket slog larm om missförhållanden 2004 ställde sig borgerliga politiker i Kristianstad på företagets sida.
Sverige har tidigare haft en i internationell jämförelse rimlig arbetsmarknad. Mindre godtycke, bättre arbetsmiljö och löner. Inte bara på grund av kollektivavtal. En vägledande tanke har varit att politikens uppgift är att förbättra arbetsvillkor och produktivitetsökning i svenska företag. Lågproduktiva arbeten skulle rationaliseras bort, vetenskap, teknisk utveckling och effektivitet skulle premieras. I detta industriella ekonomiska tänkande fanns därför inget egenvärde för att det startades småföretag, tvärtom var det ofta där den lägsta produktiviteten och de sämsta arbetsvillkoren fanns.

Sedan ungefär två årtionden har trenden vänts i sin motsats, i det som kallats post-industrialism. Det är den doktrin som, i aningen nyare tappningar influerar den nuvarande borgerliga regeringen och arbetsgivarsidan. Maud Olofssons mål är inte alls att öka produktiviteten, kunskapsinnehållet eller förbättra arbetsvillkor, det är att det skall startas så många företag som möjligt, och helst småföretag.

Det är ingen slump i sammanhanget att Svenskt näringsliv, i sin lista på framtidsjobb i tjänstesektorn listar ”Personlig dietist, trädgårdsarkitektur, akvarieleasing i hemmet, poolskötsel, vargguidning” (”Fem vägval för Sverige – Näringslivets långtidsutredning” (juni 2007). Det är inte heller en slump att regeringen specifikt nämner skoputsning som ett område där avdragen för hushållsnära tjänster kan användas. Det är inte några avancerade, kunskapsintensiva tjänster som blir framtiden för de flesta i det borgerliga Sverige. Det blir lågproduktiv uppassning i lågavlönade branscher. Utan rätt till fackliga stridsåtgärder stakar regeringen ut vägen till träldom.
Striden på Fenix Park borde avgjorts för hundra år sedan, när löntagare i Sverige fick rätt till kollektivavtal. Hela denna historia om den auktoritäre småföretagaren som höjer sin vinst med utsvettning och hotar sina anställda hade bara för tjugo år sedan burit en unken smak av historia över sig.
Med vår nuvarande regering bär den istället en smak av framtid.