Rasgränsen har, ända sedan USA:s grundande, vägt tyngre än klassintresset. Skulle Barack Obama, som den förste icke-vita kandidaten, vinna valet om en vecka så innebär det därför en historisk seger. Men kan det också innebära den förändring av USA som Obama lovar?
Det är banalt, men kanske nödvändigt, att skriva: Barack Obamas program är inte i närheten av det vi räknar som vänsterpolitik. Tunga faktorer ser till att en väns­ter i europeisk mening inte har en chans i dagens USA:

USA:s roll som imperialistisk stormakt har allt sedan första världskriget gett extraordinära möjligheter för det inhemska kapitalet att trycka ner och splittra potentiell opposition från landets arbetarklass. Fackföreningsrörelsen har sedan den brutalt krossades aldrig varit så stark att den lyckats etablera ett eget parti, utan har tvingats till att få en underordnad roll i det demokratiska partiet. Förändring inom det demokratiska partiet är i sin tur svår att åstadkomma: Tvåpartisystemet i kombination med den privata kampanjfinansieringen tvingar varje kandidat att stödja sig på de redan existerande maktgrupperna. Det finns en livaktig vänster i USA, men när det gäller politisk representation är den idag alltså dömd att förbli i minoritet inom det demokratiska partiet eller satsa på obetydliga småpartier.
Den amerikanska inrikespolitiken ligger, jämfört med vår, så långt till höger att vilken presidentkandidat som helst, från Franklin D Roosevelt till George W Bush, skulle hamna hos moderaterna om man bara såg till konkret programinnehåll. En jämförelse med Sverige är därför helt meningslös, ungefär som att jämföra Sveriges bruttonationalprodukt med Senegals, och döma ut varenda förändring i Senegal som ”misslyckad”. Skall det vara någon mening med att mäta Barack Obamas progressivitet, måste man använda amerikanska måttenheter.

I alla hänseenden är Obama förstås bättre än McCain. Men i vissa hänseenden är det gradskillnader mellan Barack Obamas och John McCains ståndpunkter. En del av dem, som Obamas stöd för dödsstraffet och muren mot Mexiko, ser ut som rena försök att slippa en strid i frågan. Andra indikerar att Obama vill byta riktning, men vill börja i liten skala. Obamas sjukförsäkringsplan har av många betraktats som en besvikelse – mindre genomgripande än den Hillary Clinton föreslog 1993 – och kan inte påstås ge full täckning (så kallad universal coverage). Å andra sidan föreslår han en expansion av den offentliga vårdförsäkringen, medicare, som skulle kunna bereda vägen för full täckning på sikt.
När det gäller skattepolitiken, som varit i centrum för republikanernas attacker, är Obama återigen försiktig, men pekar ut en ny riktning efter årtionden av regressiva skattebeslut. Problemet för en progressiv skattepolitik är i grunden detta: Eftersom amerikaner får så lite för sina skattepengar – det är inte gratis att föra krig – och ändå betalar så mycket i avgifter för basal samhällsservice som sjukvård, är det många som inte ser högre skatter som en möjlig lösning. Obama vill ta några försiktiga, men inte oväsentliga, steg bort från denna problematik genom att riva upp Bush-erans skattesänkningar för de rikaste, öka progressiviteten i skatteskalan och se till att fler företag överhuvudtaget betalar skatt, samtidigt som socialförsäkringssystemet också blir omfördelande. Detta innebär på det hela taget, vilket McCain riktigt har påpekat, skattehöjningar för ganska många. Men Obama har definierat om hela skattebegreppet – där ingår en speciell form av avdrag (så kallade tax credits) – som i slutändan gör att Obama kan påstå att enbart fem procent av USA:s familjer får betala mer i skatt.

Det är inte bara skattesystemet som förhindrar välfärdsreformer i USA. Själva grundbulten i många av landets inre problem ligger i de extremt låga inkomsterna för arbetare. Till skillnad från europeiska länder har reallönerna för stora grupper i USA stått still i snart tre decennier. Skälet är en nedåtgående trend i facklig organisering. Och det är just här Obama och demokraterna har några av sina viktigaste förslag. Med ett lagförslag, den så kallade Employee Free Choice Act, vill de förenkla möjligheten för fackföreningar att organisera anställda och få förhandlingsrätt gentemot företag. Genom att riva upp den så kallade ”Kentucky River-domen” vill de bredda fackens möjligheter att förhandla för tillfälligt anställda. Och inte minst har Obama lovat att arbeta mot företagens lagstadgade rätt att ersätta strejkande med ny personal – en möjlighet amerikanska företag haft i sju decennier.
Både kommentatorer från vänster (Kommunistpartiet) och höger (Wall Street Journal) menar att detta paket av arbetarrättigheter är det mest ambitiösa på årtionden.

Om det verkligen genomförs kommer det på längre sikt också öka möjligheten att beskatta fler löntagare utan att förstöra deras ekonomi. På ett sätt har John McCain en poäng när han försöker utmåla Obama som ”socialist” – mer progressiv skattepolitik och fackliga rättigheter, det vore mäktiga krafter i samverkan med möjlighet att ändra den sociala och politiska dynamiken i det amerikanska systemet.
Den dagen kan mycket väl komma när ”rörmokaren Joe” frågar en kandidat om han inte borde höja skatterna. Det är just denna försiktiga reformism som gjort att traditionella vänsterkritiker som Howard Zinn förespråkar Obama: I dramatiska tider kan även små skillnader i utgångspunkt ge stora skillnader i resultat, lyder argumentet.
Andra drar paralleller till Franklin Delano Roosevelts kandidatur. Roosevelt hade, precis som Obama, en radikal retorik, men inte ett speciellt radikalt program för att lösa krisen efter Wall Street-kraschen. Organiserade protester pressade honom till att genomföra stora förändringar och gå i konflikt med kapitalintresset i den andra vågen av New Deal-lagstiftning 1934.

I utrikespolitiken handlar det inte längre om små skillnader gentemot McCain. Obama har inte bara markerat sitt motstånd mot Irakkriget, utan är förmodligen den demokratiske kandidat som i sin retorik har den tydligaste kritiken av USA:s utrikespolitik sedan George McGovern 1972, menar en intressant artikel i Prospect (The Obama Doctrine, 24/3 2008).
Intresset för Barack Obamas bakgrund och personlighetsdrag har varit enormt. Men vill man veta något om hans framtid som president säger hans val av rådgivare betydligt mer.
Många av Obamas rådgivare delar hans erfarenhet av att bli förlöjligade för sitt motstånd mot Irakkriget, och hans kritik av demokraternas bleka utrikespolitik. ”/…/ vi har velat vara lite annorlunda än Republikanerna, men inte alltför mycket, av rädsla för att bli kallade svaga eller obeslutsamma”. De har lagt upp två huvudmål. USA måste släppa idéerna på fler invasioner och istället koncentrera sig på att besegra al Qaida (vilket betyder en upptrappning av kriget i Afghanistan/Pakistan). USA skall inte bara upphöra med tortyr och omänsklig behandling, utrikespolitiken skall få ett nytt fokus – istället för ”en ihålig sloganmässig ’demokratiagenda’” skall landet driva en ”’värdighetsagenda’ för att bekämpa den misär som skapar anti-amerikanism” i Mellanöstern och resten av världen. Strategin påminner mycket om John F Kennedys idé om USA som ”den gode grannen”. Det låter nästan så bra som det kan bli med en amerikansk president. Men Noam Chomsky poängterar att Kennedy inte bara tillät en invasion av Kuba, utan också, innan han själv mördades, var med och planerade en fascistisk statskupp i Brasilien 1964.

Barack Obama har på vägen till Vita huset gjort det mesta rätt. Istället för att som John Kerry 2004 vika sig för ”rädslans politik” har han gått rakt emot den. Till skillnad från Al Gore 2000, har han lyckats hålla demokraternas starkaste kort – ekonomin – i debattens centrum. Wall Street-krisen har gett Obama möjligheter att föra en mer progressiv politik än Bill Clinton, som regerade under sju år, 1993-2000, då finanskapitalets politiska inflytande stod i zenit. Men också en god kandidat som Obama kommer att sitta som ledare för en imperialistisk stormakt på fallrepet i en virvelvind av nya problem.
Medan världen funderar på vad som händer när en svart president intar Vita huset, kommer det motsatta dramat bli det verkligt intressanta: Vad händer när en kandidat med fläckfritt samvete stiger in i världens mest blodbesudlade byggnad?

/Aron Etzler