Palestina har de senaste veckorna upplevt något som allt mer liknar en tredje intifada, efter de två föregående upprorsvågorna i slutet av 1980-talet och början av 2000-talet. Många medier har varit snabba med att glömma den ursprungliga orsaken till våldseskalationen, och utmålar det i stället som den gamla vanliga kampen mellan Hamas raketer och Israels attacker i ”självförsvar”. Men eftersom hela händelseförloppet har utspelats i princip framför världens kameror har många medier för en gångs skull behållit fokus på grundorsaken: Israels koloniala politik – denna gång symboliserad av striden om palestiniernas rätt till bostäder och tillgång till det offentliga rummet i östra Jerusalem. Denna strid har lett till de blodigaste israeliska attackerna mot Gazaremsan som invånarna kan minnas. Men den har också lett till en typ av etniskt betingat våld mellan judar och palestinier i annars lugna israeliska städer som aldrig tidigare skådats.
Redan i mitten av april hade palestinier i östra Jerusalem – där de flesta palestinier bor – blivit utsatta för provokationer från myndigheterna. När Israels president på den muslimska fastemånadens första dag den 13 april skulle hålla ett tal vid Klagomuren gick israeliska soldater in i klippmoskén al-Aqsa, som ligger precis intill, och drog ut sladdarna till högtalarna i minareterna som sände böneutropet för att ljudet inte skulle överrösta talet.
Samma dag spärrade polisen av den stora platsen vid Damaskusporten invid moskén, där palestinska ungdomar i det tätbefolkade området brukar samlas på kvällarna. Beslutet ledde till spontana demonstrationer som möttes av repression och motdemonstrationer av israeliska högerextrema grupper som Lehava som skanderade ”död åt araberna”. Den 22 april skadades 120 människor i sammandrabbningar.
Den tändande gnistan kom dock den 2 maj. Då fick fyra familjer i det företrädesvis palestinska bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem veta att de måste lämna över sina bostäder till israeliska bosättare. En av advokaterna till familjerna överklagade dock beslutet som nu har skjutits upp och kommer att ses över av en högre instans.
Beskedet möttes med nya protester från palestinier. Israelisk militär svarade med tårgas och chockgranater, och trängde vid två tillfällen in i al-Aqsamoskén mitt under pågående bön. Detta och en planerad marsch av högerextrema israeler genom området ledde till ännu större protester.
Reem Hammad tillhör en av ytterligare tre familjer i Sheikh Jarrah som har fått veta att de ska vräkas den 1 augusti. Hon bor strax söder om al-Aqsamoskén och har varit såväl ögonvittne till protester som föremål för attacker från israeliska bosättare.
– Alla demonstranter är vapenlösa och fredliga. Men de besköts med tårgas och gummikulor. De använder också ”skunkvatten” mot demonstranterna och husen. Det är hemskt, det påverkar huden i en vecka och det gör det svårt att andas, säger hon till Flamman och fortsätter:
– Jag har en åttaårig son som blir rädd så fort jag rör mig mot ytterdörren, så jag försöker stanna hemma för hans skull.
Processen mot familjerna i Sheikh Jarrah är allt annat än ny. Sedan bostäderna i området 1956 gavs till palestinska flyktingar av Jordanien, som hade mandat över området, har det varit befolkat av palestinier. De flesta familjer fick ett löfte om att de skulle bli ägare till husen 1959. Men på grund av ockupationen i samband med sexdagarskriget 1967 skedde det aldrig. I början av 70-talet inledde israeliska bosättarorganisationer processer mot familjerna i försök att få dem vräkta.
En annan av de familjer som hotas att vräkas i augusti är Rasha Budeiris. Hon hävdar att bosättarorganisationernas anspråk på husen inte håller rättsligt.
– Rättsligt är dessa anspråk är grundlösa. Dokumenten som bosättarorganisationerna stödjer sig på är förfalskningar. Vår advokat har bevisat att bosättarna inte har någon koppling alls till huset. Denna kamp har pågått i över 50 år. Domen sköts upp på grund av protesterna, men de kommer inte att sluta. Vi vet att det israeliska rättssystemet är i maskopi med bosättarna, och vi litar inte på att domstolarna kommer att gå emot sitt eget folk, säger hon.
Vräkningsförsöken och Israels repression mot protesterna gjorde att dessa spred sig till resten av det ockuperade Palestina. Journalisten Wafa Aludaini som bor i Gaza hävdar att lokalborna där uppmanade motståndsrörelsen Hamas väpnade gren Qassem-brigaderna att agera för att visa solidaritet med palestinierna i Jerusalem. Hamas gav Israel ett ultimatum: dra tillbaka alla trupper från området runt al-Aqsamoskén och upphör med vräkningen av familjerna i Sheikh Jarrah. När deadline för det kravet gick ut började Hamas avfyra raketer mot centrala Israel. I de första salvorna dog fem personer, varav två israeliska palestinier. Totalt har minst tio personer dött i Israel.
Israels svar var en bombkampanj av sällan skådat slag, till och med för Gazaborna som senast genomlevde det 50 dagar långa kriget 2014.
– Vi har aldrig upplevt något liknande detta förut, säger Wafa Aludaini till Flamman.
Under natten till fredagen den 14 maj kom besked om att israelisk militär förberedde en markoffensiv mot Gaza. Den uteblev dock, möjligen för att locka ned Hamas soldater i tunnelsystemet utanför Gaza så att de kunde bli lätta måltavlor för israeliskt artilleri. I stället bombarderades området oavbrutet i flera timmar. När röken hade lagt sig hade totalt 120 personer dödats, varav 30 barn. När Flamman talar med aktivisten Majed Abusalama på fredagsmorgonen är det en skakad och bitvis bruten röst som hörs på andra sidan telefonlinjen.
– Vårt flyktingläger bombades konstant i över fyra timmar. En raket slog ned någonstans var tjugonde sekund. Det var den värsta bombningen jag någonsin varit med om.
Majed berättar om hur en hel familj med tre barn och en gravid kvinna dödades i området, och att han var övertygad om att hans egen skulle dö.
– Jag talade i telefon med min mamma och hon fick vid ett tillfälle en panikattack och svimmade nästan. Hon ringde sina barn för att säga farväl. Hon ville höra våra röster det sista hon gjorde innan hon dog, säger han.
Bombningarna upphörde dock inte där. Under helgen fortsatte Israel att beskjuta vad militären beskriver som noggrant utvalda mål där Hamas har sina baser. Ett av dessa var ett internationellt presscenter där bland annat Al-Jazeera och den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press hade sina kontor. Såväl AP som byggnadens ägare hävdar att Hamas inte hade någon koppling till byggnaden. På torsdagen hade även en byggnad med lokala medier jämnats med marken.
– De bombade en byggnad där tre mediebolag hade sina kontor. De hade inget att göra med motståndsrörelsen. De försöker tysta medierna så att de inte kan visa de chockerande bilderna för omvärlden, säger Wafa Aludaini.
Den bilden bekräftades av den internationella medieorganisationen Committee to protect journalists. På lördagen publicerade de ett uttalande som fördömde ”den avsiktliga bombningen av mediekontor i syfte att förhindra bevakandet av det mänskliga lidandet i Gaza”.
Wafa Aludaini berättar även om hur tre olika bankkontor samt viktiga elledningar förstörts.
– De försöker göra livet svårt här för vanliga människor. De vill bryta motståndet helt så att människor ska sluta tro på det och tappa hoppet.
Läkaren Hanan Abukmail beskriver för Flamman hur israeliska stridsplan bombar vägar till och från sjukhusen, vilket gör det svårare för ambulanser att rädda människor. Därtill bidrar det till att förvärra en redan diger hälsosituation.
– 13 års blockad och covid-19-pandemin har inneburit ett hårt tryck på sjukvårdssektorn som redan befann sig i kris före attackerna. Det huvudsakliga problemet för Gazas sjukhus är bristen på blodreserver. Sjukhusen började uppmana folk att lämna blod på den tredje dagen av attackerna. Bristen på elektricitet påverkar också sjukvården, säger Hanan Abukmail.
Trots ett erbjudande om eldupphör från Hamas som överlämnades via Ryssland till Israels regering på torsdagen har bombardemanget fortsatt. USA har under den gångna veckan också blockerat tre försök i FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som kräver att Israel upphör med bombningarna. I stället hävdar Vita huset att deras Mellanösternsändebud arbetar för att mäkla fred via diplomatiska kanaler. Vid Flammans pressläggning hade över 213 palestinier dödats i Gaza, varav 61 barn och 36 kvinnor.
Förklaringen till de våldsamma israeliska attackerna är enligt den israeliska politiska analytikern Dahlia Scheindlin att Hamas har avfyrat fler och farligare raketer än tidigare.
– Beskjutningen från Hamas har varit ovanligt våldsam, särskilt i centrala Israel. Det stora antalet avfyrade raketer gör det svårt för missilförsvaret Iron Dome att skjuta ned alla, det är därför några har landat, säger hon.
Wafa Aludaini i Gaza bekräftar den bilden.
– De vill krossa Hamas och Qassem-brigaderna helt för de har utvecklat bättre och farligare raketer som når längre nu.
Trots de ovanligt blodiga bombningarna av Gaza är det något annat som gör de senaste veckornas händelser unika, och som gör det svårt att förutse vilken väg utvecklingen kommer att ta. Strax efter att protesterna började sprida sig från Jerusalem utbröt våldsamheter mellan palestinier och judar på flera håll inne i Israel. I städer med blandad judisk och palestinsk befolkning som Lydda, Jaffa och Ramleh har palestinier misshandlats och lynchats av högerextrema grupper. I städer som till exempel Haifa har palestinska kaféer och restauranger vandaliserats i scener som beskrivits som pogromer och som i förra veckan fick den amerikanske judiske statsvetaren Corey Robin att dra paralleller till kristallnatten. Övervakningskameror hävdas visa hur medlemmar i högerextrema grupper går in i bostadshus och målar symboler på dörrarna till lägenheter där palestinska familjer bor. På sociala medier cirkulerar videor som sägs visa hur judiska grupper försöker tränga in i palestinska hem, ibland med hjälp av polisen.
Palestinier har i sin tur attackerat och bränt ned synagogor och misshandlat judar.
Detta våld är något helt nytt i den israelisk-palestinska konflikten.
– Våldet inuti i Israel där medborgare bekämpar varandra saknar motstycke. Vi har tidigare haft isolerade incidenter då arabiska eller judiska medborgare har angripits, men aldrig ett så här utbrett våld, säger Dahlia Scheindlin.
Enligt henne står orsakerna till den ovanliga våldsvågen att finna i det allt mer extrema politiska klimatet i Israel och den ständigt fördjupade bosättningspolitiken.
– Det är en kombination av årtionden av diskriminering mot arabiska medborgare i Israel och vrede och solidaritet med de palestinier som lever under ockupation som var den tändande gnistan till de arabiska demonstrationerna. Det judiska våldet är resultatet av åratal av uppvigling och högerextrem nationalism i Israel, som kommer från toppen av samhället, det vill säga regeringen, premiärministrar och politiska partier som har varit del av den regerande koalitionen under senare år, säger hon.
Diskrimineringen av palestinier märks även i hanteringen av våldsamheterna. Hittills har 116 personer åtalats för upploppen i israeliska städer, enligt tidningen Haaretz. Samtliga är palestinier.
Men även om våldsamheterna präglas av en förkrossande asymmetri tycks det faktum att de brutit ut över hela landet ha tagit Israels makthavare på sängen. Premiärminister Benjamin Netanyahu sade i ett uttalande i förra veckan att det etniska våldet i israeliska städer var ett större hot mot landets säkerhet än Hamas raketer. Palestinier och andra araber i grannländerna Libanon och Jordanien har också demonstrerat vid gränsen och i vissa fall till och med tagit sig in i Israel. Runtom i världen hölls i lördags – på den årliga Nakba-dagen i åminnelse av fördrivningen av palestinierna 1948 – stora demonstrationer till stöd för den palestinska saken, och i tisdags utlystes generalstrejk över hela det palestinska territoriet och palestinska områden i Israel.
Israel agerar med samma grad av straffrihet som under tidigare krig i Gaza, enligt Dahlia Scheindlin. Men hon framhåller två fenomen som kan komma att inskränka den israeliska regeringens manöverutrymme framöver.
– Inställningen i Israelfrågan håller på att förändras i USA, framför allt i det demokratiska partiet och i synnerhet den progressiva delen av det och den vänsterlutande delen av befolkningen generellt. De ser palestinierna som jämlikar och är mer engagerade i stödet för mänskliga och civila rättigheter för palestinier, samtidigt som de anser att ockupationen inte längre kan ses som ett tillfälligt fenomen i väntan på en fredsprocess, eftersom vi inte är i närheten av en sådan.
Hon nämner även den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som nyligen meddelade att den kommer att utreda misstänkta krigsbrott begångna under de senaste krigen i Gaza och på Västbanken. Domstolens chefsåklagare Fatou Bensouda sade i förra veckan att de senaste veckornas attacker kommer att bli föremål för utredning.
– ICC följs noggrant här och jag tror att politikerna är oroliga för vad det kan leda till. Jag har varit skeptisk till att det kommer att leda till ökad återhållsamhet från Israels sida, men regeringen och politikerna är definitivt medvetna om det, säger Dahlia Scheindlin.
Oavsett vad de senaste veckornas händelser leder till är det uppenbart att något håller på att förändras i konflikten och omvärldens syn på den. Den palestinske aktivisten och medgrundaren av bojkottrörelsen BDS Omar Barghouti skriver i en artikel i The Nation att för första gången sedan 1948 håller sprickor på att uppstå i de två murar som Israel har ägnat årtionden åt att bygga: den ”förtvivlans järnmur” i palestiniernas medvetande som inympar dem med en internaliserad känsla av underlägsenhet, och den ”rädslans mur” i omvärldens medvetande som hindrar människor från att ta strid för palestiniernas rättigheter.
