Nyheter/Utrikes 21 maj, 2021

En tredje intifada?

Bombningarna av Gaza är de våld­sammaste som många invånare någonsin upplevt. Men det är våldet mellan judiska och palestinska medborgare i Israel som gör de senaste händelserna unika och svårförutsägbara.

Palestina har de senaste veckorna upplevt något som allt mer liknar en tredje intifada, efter de två föregående upprorsvågorna i slutet av 1980-talet och början av 2000-talet. Många medier har varit snabba med att glömma den ursprungliga orsaken till vålds­eskalationen, och utmålar det i stället som den gamla vanliga kampen mellan Hamas raketer och Israels attacker i ”självförsvar”. Men eftersom hela händelse­förloppet har utspelats i princip framför världens kameror har många medier för en gångs skull behållit fokus på grundorsaken: Israels koloniala politik – denna gång symboliserad av striden om palestiniernas rätt till bostäder och tillgång till det offentliga rummet i östra Jerusalem. Denna strid har lett till de blodigaste israeliska attackerna mot Gazaremsan som invånarna kan minnas. Men den har också lett till en typ av etniskt betingat våld mellan judar och palestinier i annars lugna israeliska städer som aldrig tidigare skådats.

Redan i mitten av april hade palestinier i östra Jerusalem – där de flesta palestinier bor – blivit utsatta för provokationer från myndigheterna. När Israels president på den muslimska fastemånadens första dag den 13 april skulle hålla ett tal vid Klagomuren gick israeliska soldater in i klippmoskén al-Aqsa, som ligger precis intill, och drog ut sladdarna till högtalarna i minareterna som sände böne­utropet för att ljudet inte skulle överrösta talet.

Samma dag spärrade polisen av den stora platsen vid Damaskusporten invid moskén, där palestinska ungdomar i det tätbefolkade området brukar samlas på kvällarna. Beslutet ledde till spontana demonstrationer som möttes av repression och motdemonstrationer av israeliska högerextrema grupper som Lehava som skanderade ”död åt araberna”. Den 22 april skadades 120 människor i sammandrabbningar.

Den tändande gnistan kom dock den 2 maj. Då fick fyra familjer i det företrädesvis palestinska bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem veta att de måste lämna över sina bostäder till israeliska bosättare. En av advokaterna till familjerna överklagade dock beslutet som nu har skjutits upp och kommer att ses över av en högre instans.

Beskedet möttes med nya protester från palestinier. Israelisk militär svarade med tårgas och chockgranater, och trängde vid två tillfällen in i al-Aqsamoskén mitt under pågående bön. Detta och en planerad marsch av högerextrema israeler genom området ledde till ännu större protester.

Reem Hammad tillhör en av ytterligare tre familjer i Sheikh Jarrah som har fått veta att de ska vräkas den 1 augusti. Hon bor strax söder om al-Aqsamoskén och har varit såväl ögonvittne till protester som föremål för attacker från israeliska bosättare.

– Alla demonstranter är vapenlösa och fredliga. Men de besköts med tårgas och gummikulor. De använder också ”skunkvatten” mot demonstranterna och husen. Det är hemskt, det påverkar huden i en vecka och det gör det svårt att andas, säger hon till Flamman och fortsätter:

– Jag har en åttaårig son som blir rädd så fort jag rör mig mot ytterdörren, så jag försöker stanna hemma för hans skull.

Processen mot familjerna i Sheikh Jarrah är allt annat än ny. Sedan bostäderna i området 1956 gavs till palestinska flyktingar av Jordanien, som hade mandat över området, har det varit befolkat av palestinier. De flesta familjer fick ett löfte om att de skulle bli ägare till husen 1959. Men på grund av ockupationen i samband med sexdagarskriget 1967 skedde det aldrig. I början av 70-talet inledde israeliska bosättarorganisationer processer mot familjerna i försök att få dem vräkta.

En annan av de familjer som hotas att vräkas i augusti är Rasha Budeiris. Hon hävdar att bosättarorganisationernas anspråk på husen inte håller rättsligt.

– Rättsligt är dessa anspråk är grundlösa. Dokumenten som bosättarorganisationerna stödjer sig på är förfalskningar. Vår advokat har bevisat att bosättarna inte har någon koppling alls till huset. Denna kamp har pågått i över 50 år. Domen sköts upp på grund av protesterna, men de kommer inte att sluta. Vi vet att det israeliska rättssystemet är i maskopi med bosättarna, och vi litar inte på att domstolarna kommer att gå emot sitt eget folk, säger hon.

Vräkningsförsöken och Israels repression mot protesterna gjorde att dessa spred sig till resten av det ockuperade Palestina. Journalisten Wafa Aludaini som bor i Gaza hävdar att lokalborna där uppmanade motståndsrörelsen Hamas väpnade gren Qassem-brigaderna att agera för att visa solidaritet med palestinierna i Jerusalem. Hamas gav Israel ett ultimatum: dra till­baka alla trupper från området runt al-Aqsamoskén och upphör med vräkningen av familjerna i Sheikh Jarrah. När deadline för det kravet gick ut började Hamas avfyra raketer mot centrala Israel. I de första salvorna dog fem personer, varav två israeliska palestinier. Totalt har minst tio personer dött i Israel.

Israels svar var en bomb­kampanj av sällan skådat slag, till och med för Gazaborna som senast genomlevde det 50 dagar långa kriget 2014.

– Vi har aldrig upplevt något liknande detta förut, säger Wafa Aludaini till Flamman.

Under natten till fredagen den 14 maj kom besked om att israelisk militär förberedde en markoffensiv mot Gaza. Den uteblev dock, möjligen för att locka ned Hamas soldater i tunnelsystemet utanför Gaza så att de kunde bli lätta måltavlor för israeliskt artilleri. I stället bombarderades området oavbrutet i flera timmar. När röken hade lagt sig hade totalt 120 personer dödats, varav 30 barn. När Flamman talar med aktivisten Majed Abusalama på fredagsmorgonen är det en skakad och bitvis bruten röst som hörs på andra sidan telefonlinjen.

– Vårt flyktingläger bombades konstant i över fyra timmar. En raket slog ned någonstans var tjugonde sekund. Det var den värsta bombningen jag någonsin varit med om.

Majed berättar om hur en hel familj med tre barn och en gravid kvinna dödades i området, och att han var övertygad om att hans egen skulle dö.

– Jag talade i telefon med min mamma och hon fick vid ett tillfälle en panikattack och svimmade nästan. Hon ringde sina barn för att säga farväl. Hon ville höra våra röster det sista hon gjorde innan hon dog, säger han.

Bombningarna upphörde dock inte där. Under helgen fortsatte Israel att beskjuta vad militären beskriver som noggrant utvalda mål där Hamas har sina baser. Ett av dessa var ett internationellt presscenter där bland annat Al-Jazeera och den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press hade sina kontor. Såväl AP som byggnadens ägare hävdar att Hamas inte hade någon koppling till byggnaden. På torsdagen hade även en byggnad med lokala medier jämnats med marken.

– De bombade en byggnad där tre mediebolag hade sina kontor. De hade inget att göra med motståndsrörelsen. De försöker tysta medierna så att de inte kan visa de chockerande bilderna för omvärlden, säger Wafa Aludaini.

Den bilden bekräftades av den internationella medieorganisationen Committee to protect journalists. På lördagen publicerade de ett uttalande som fördömde ”den avsiktliga bombningen av mediekontor i syfte att förhindra bevakandet av det mänskliga lidandet i Gaza”.

Wafa Aludaini berättar även om hur tre olika bankkontor samt viktiga elledningar förstörts.

– De försöker göra livet svårt här för vanliga människor. De vill bryta motståndet helt så att människor ska sluta tro på det och tappa hoppet.

Läkaren Hanan Abukmail beskriver för Flamman hur israeliska stridsplan bombar vägar till och från sjukhusen, vilket gör det svårare för ambulanser att rädda människor. Därtill bidrar det till att förvärra en redan diger hälsosituation.

– 13 års blockad och covid-19-­pandemin har inneburit ett hårt tryck på sjukvårdssektorn som redan befann sig i kris före attackerna. Det huvudsakliga problemet för Gazas sjukhus är bristen på blodreserver. Sjukhusen började uppmana folk att lämna blod på den tredje dagen av attackerna. Bristen på elektricitet påverkar också sjukvården, säger Hanan Abukmail.

Trots ett erbjudande om eldupphör från Hamas som överlämnades via Ryssland till Israels regering på torsdagen har bombardemanget fortsatt. USA har under den gångna veckan också blockerat tre försök i FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som kräver att Israel upphör med bombningarna. I stället hävdar Vita huset att deras Mellanösternsändebud arbetar för att mäkla fred via diplomatiska kanaler. Vid Flammans pressläggning hade över 213 palestinier dödats i Gaza, varav 61 barn och 36 kvinnor.

Förklaringen till de våldsamma israeliska attackerna är enligt den israeliska politiska analytikern Dahlia Scheindlin att Hamas har avfyrat fler och farligare raketer än tidigare.

– Beskjutningen från Hamas har varit ovanligt våldsam, särskilt i centrala Israel. Det stora antalet avfyrade raketer gör det svårt för missilförsvaret Iron Dome att skjuta ned alla, det är därför några har landat, säger hon.

Wafa Aludaini i Gaza bekräftar den bilden.

– De vill krossa Hamas och Qassem-brigaderna helt för de har utvecklat bättre och farligare raketer som når längre nu.

Trots de ovanligt blodiga bombningarna av Gaza är det något annat som gör de senaste veckornas händelser unika, och som gör det svårt att förutse vilken väg utvecklingen kommer att ta. Strax efter att protesterna började sprida sig från Jerusalem utbröt våldsamheter mellan palestinier och judar på flera håll inne i Israel. I städer med blandad judisk och palestinsk befolkning som Lydda, Jaffa och Ramleh har palestinier misshandlats och lynchats av högerextrema grupper. I städer som till exempel Haifa har palestinska kaféer och restauranger vandaliserats i scener som beskrivits som pogromer och som i förra veckan fick den amerikanske judiske statsvetaren Corey Robin att dra paralleller till kristallnatten. Övervakningskameror hävdas visa hur medlemmar i högerextrema grupper går in i bostadshus och målar symboler på dörrarna till lägenheter där palestinska familjer bor. På sociala medier cirkulerar videor som sägs visa hur judiska grupper försöker tränga in i palestinska hem, ibland med hjälp av polisen.

Palestinier har i sin tur attackerat och bränt ned synagogor och misshandlat judar.

Detta våld är något helt nytt i den israelisk-palestinska konflikten.

– Våldet inuti i Israel där medborgare bekämpar varandra saknar motstycke. Vi har tidigare haft isolerade incidenter då arabiska eller judiska medborgare har angripits, men aldrig ett så här utbrett våld, säger Dahlia Scheindlin.

Enligt henne står orsakerna till den ovanliga våldsvågen att finna i det allt mer extrema politiska klimatet i Israel och den ständigt fördjupade bosättningspolitiken.

– Det är en kombination av årtionden av diskriminering mot arabiska medborgare i Israel och vrede och solidaritet med de palestinier som lever under ockupation som var den tändande gnistan till de arabiska demonstrationerna. Det judiska våldet är resultatet av åratal av uppvigling och högerextrem nationalism i Israel, som kommer från toppen av samhället, det vill säga regeringen, premiärministrar och politiska partier som har varit del av den regerande koalitionen under senare år, säger hon.

Diskrimineringen av palestinier märks även i hanteringen av våldsamheterna. Hittills har 116 personer åtalats för upploppen i israeliska städer, enligt tidningen Haaretz. Samtliga är palestinier.

Men även om våldsamheterna präglas av en förkrossande asymmetri tycks det faktum att de brutit ut över hela landet ha tagit Israels makthavare på sängen. Premiärminister Benjamin Netanyahu sade i ett uttalande i förra veckan att det etniska våldet i israeliska städer var ett större hot mot landets säkerhet än Hamas raketer. Palestinier och andra araber i grannländerna Libanon och Jordanien har också demonstrerat vid gränsen och i vissa fall till och med tagit sig in i Israel. Runtom i världen hölls i lördags – på den årliga Nakba-dagen i åminnelse av fördrivningen av palestinierna 1948 – stora demonstrationer till stöd för den palestinska saken, och i tisdags utlystes generalstrejk över hela det palestinska territoriet och palestinska områden i Israel.

Israel agerar med samma grad av straffrihet som under tidigare krig i Gaza, enligt Dahlia Scheindlin. Men hon framhåller två fenomen som kan komma att inskränka den israeliska regeringens manöverutrymme framöver.

– Inställningen i Israelfrågan håller på att förändras i USA, framför allt i det demokratiska partiet och i synnerhet den progressiva delen av det och den vänsterlutande delen av befolkningen generellt. De ser palestinierna som jämlikar och är mer engagerade i stödet för mänskliga och civila rättigheter för palestinier, samtidigt som de anser att ockupationen inte längre kan ses som ett tillfälligt fenomen i väntan på en fredsprocess, eftersom vi inte är i närheten av en sådan.

Hon nämner även den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som nyligen meddelade att den kommer att utreda misstänkta krigsbrott begångna under de senaste krigen i Gaza och på Västbanken. Domstolens chefsåklagare Fatou Bensouda sade i förra veckan att de senaste veckornas attacker kommer att bli föremål för utredning.

– ICC följs noggrant här och jag tror att politikerna är oroliga för vad det kan leda till. Jag har varit skeptisk till att det kommer att leda till ökad återhållsamhet från Israels sida, men regeringen och politikerna är definitivt medvetna om det, säger Dahlia Scheindlin.

Oavsett vad de senaste veckornas händelser leder till är det uppenbart att något håller på att förändras i konflikten och omvärldens syn på den. Den palestinske aktivisten och medgrundaren av bojkottrörelsen BDS Omar Barghouti skriver i en artikel i The Nation att för första gången sedan 1948 håller sprickor på att uppstå i de två murar som Israel har ägnat årtionden åt att bygga: den ”förtvivlans järnmur” i palestiniernas medvetande som inympar dem med en internaliserad känsla av underlägsenhet, och den ”rädslans mur” i omvärldens medvetande som hindrar människor från att ta strid för palestiniernas rättigheter.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)