Nyheter/Utrikes 21 maj, 2021

En tredje intifada?

Bombningarna av Gaza är de våld­sammaste som många invånare någonsin upplevt. Men det är våldet mellan judiska och palestinska medborgare i Israel som gör de senaste händelserna unika och svårförutsägbara.

Palestina har de senaste veckorna upplevt något som allt mer liknar en tredje intifada, efter de två föregående upprorsvågorna i slutet av 1980-talet och början av 2000-talet. Många medier har varit snabba med att glömma den ursprungliga orsaken till vålds­eskalationen, och utmålar det i stället som den gamla vanliga kampen mellan Hamas raketer och Israels attacker i ”självförsvar”. Men eftersom hela händelse­förloppet har utspelats i princip framför världens kameror har många medier för en gångs skull behållit fokus på grundorsaken: Israels koloniala politik – denna gång symboliserad av striden om palestiniernas rätt till bostäder och tillgång till det offentliga rummet i östra Jerusalem. Denna strid har lett till de blodigaste israeliska attackerna mot Gazaremsan som invånarna kan minnas. Men den har också lett till en typ av etniskt betingat våld mellan judar och palestinier i annars lugna israeliska städer som aldrig tidigare skådats.

Redan i mitten av april hade palestinier i östra Jerusalem – där de flesta palestinier bor – blivit utsatta för provokationer från myndigheterna. När Israels president på den muslimska fastemånadens första dag den 13 april skulle hålla ett tal vid Klagomuren gick israeliska soldater in i klippmoskén al-Aqsa, som ligger precis intill, och drog ut sladdarna till högtalarna i minareterna som sände böne­utropet för att ljudet inte skulle överrösta talet.

Samma dag spärrade polisen av den stora platsen vid Damaskusporten invid moskén, där palestinska ungdomar i det tätbefolkade området brukar samlas på kvällarna. Beslutet ledde till spontana demonstrationer som möttes av repression och motdemonstrationer av israeliska högerextrema grupper som Lehava som skanderade ”död åt araberna”. Den 22 april skadades 120 människor i sammandrabbningar.

Den tändande gnistan kom dock den 2 maj. Då fick fyra familjer i det företrädesvis palestinska bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem veta att de måste lämna över sina bostäder till israeliska bosättare. En av advokaterna till familjerna överklagade dock beslutet som nu har skjutits upp och kommer att ses över av en högre instans.

Beskedet möttes med nya protester från palestinier. Israelisk militär svarade med tårgas och chockgranater, och trängde vid två tillfällen in i al-Aqsamoskén mitt under pågående bön. Detta och en planerad marsch av högerextrema israeler genom området ledde till ännu större protester.

Reem Hammad tillhör en av ytterligare tre familjer i Sheikh Jarrah som har fått veta att de ska vräkas den 1 augusti. Hon bor strax söder om al-Aqsamoskén och har varit såväl ögonvittne till protester som föremål för attacker från israeliska bosättare.

– Alla demonstranter är vapenlösa och fredliga. Men de besköts med tårgas och gummikulor. De använder också ”skunkvatten” mot demonstranterna och husen. Det är hemskt, det påverkar huden i en vecka och det gör det svårt att andas, säger hon till Flamman och fortsätter:

– Jag har en åttaårig son som blir rädd så fort jag rör mig mot ytterdörren, så jag försöker stanna hemma för hans skull.

Processen mot familjerna i Sheikh Jarrah är allt annat än ny. Sedan bostäderna i området 1956 gavs till palestinska flyktingar av Jordanien, som hade mandat över området, har det varit befolkat av palestinier. De flesta familjer fick ett löfte om att de skulle bli ägare till husen 1959. Men på grund av ockupationen i samband med sexdagarskriget 1967 skedde det aldrig. I början av 70-talet inledde israeliska bosättarorganisationer processer mot familjerna i försök att få dem vräkta.

En annan av de familjer som hotas att vräkas i augusti är Rasha Budeiris. Hon hävdar att bosättarorganisationernas anspråk på husen inte håller rättsligt.

– Rättsligt är dessa anspråk är grundlösa. Dokumenten som bosättarorganisationerna stödjer sig på är förfalskningar. Vår advokat har bevisat att bosättarna inte har någon koppling alls till huset. Denna kamp har pågått i över 50 år. Domen sköts upp på grund av protesterna, men de kommer inte att sluta. Vi vet att det israeliska rättssystemet är i maskopi med bosättarna, och vi litar inte på att domstolarna kommer att gå emot sitt eget folk, säger hon.

Vräkningsförsöken och Israels repression mot protesterna gjorde att dessa spred sig till resten av det ockuperade Palestina. Journalisten Wafa Aludaini som bor i Gaza hävdar att lokalborna där uppmanade motståndsrörelsen Hamas väpnade gren Qassem-brigaderna att agera för att visa solidaritet med palestinierna i Jerusalem. Hamas gav Israel ett ultimatum: dra till­baka alla trupper från området runt al-Aqsamoskén och upphör med vräkningen av familjerna i Sheikh Jarrah. När deadline för det kravet gick ut började Hamas avfyra raketer mot centrala Israel. I de första salvorna dog fem personer, varav två israeliska palestinier. Totalt har minst tio personer dött i Israel.

Israels svar var en bomb­kampanj av sällan skådat slag, till och med för Gazaborna som senast genomlevde det 50 dagar långa kriget 2014.

– Vi har aldrig upplevt något liknande detta förut, säger Wafa Aludaini till Flamman.

Under natten till fredagen den 14 maj kom besked om att israelisk militär förberedde en markoffensiv mot Gaza. Den uteblev dock, möjligen för att locka ned Hamas soldater i tunnelsystemet utanför Gaza så att de kunde bli lätta måltavlor för israeliskt artilleri. I stället bombarderades området oavbrutet i flera timmar. När röken hade lagt sig hade totalt 120 personer dödats, varav 30 barn. När Flamman talar med aktivisten Majed Abusalama på fredagsmorgonen är det en skakad och bitvis bruten röst som hörs på andra sidan telefonlinjen.

– Vårt flyktingläger bombades konstant i över fyra timmar. En raket slog ned någonstans var tjugonde sekund. Det var den värsta bombningen jag någonsin varit med om.

Majed berättar om hur en hel familj med tre barn och en gravid kvinna dödades i området, och att han var övertygad om att hans egen skulle dö.

– Jag talade i telefon med min mamma och hon fick vid ett tillfälle en panikattack och svimmade nästan. Hon ringde sina barn för att säga farväl. Hon ville höra våra röster det sista hon gjorde innan hon dog, säger han.

Bombningarna upphörde dock inte där. Under helgen fortsatte Israel att beskjuta vad militären beskriver som noggrant utvalda mål där Hamas har sina baser. Ett av dessa var ett internationellt presscenter där bland annat Al-Jazeera och den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press hade sina kontor. Såväl AP som byggnadens ägare hävdar att Hamas inte hade någon koppling till byggnaden. På torsdagen hade även en byggnad med lokala medier jämnats med marken.

– De bombade en byggnad där tre mediebolag hade sina kontor. De hade inget att göra med motståndsrörelsen. De försöker tysta medierna så att de inte kan visa de chockerande bilderna för omvärlden, säger Wafa Aludaini.

Den bilden bekräftades av den internationella medieorganisationen Committee to protect journalists. På lördagen publicerade de ett uttalande som fördömde ”den avsiktliga bombningen av mediekontor i syfte att förhindra bevakandet av det mänskliga lidandet i Gaza”.

Wafa Aludaini berättar även om hur tre olika bankkontor samt viktiga elledningar förstörts.

– De försöker göra livet svårt här för vanliga människor. De vill bryta motståndet helt så att människor ska sluta tro på det och tappa hoppet.

Läkaren Hanan Abukmail beskriver för Flamman hur israeliska stridsplan bombar vägar till och från sjukhusen, vilket gör det svårare för ambulanser att rädda människor. Därtill bidrar det till att förvärra en redan diger hälsosituation.

– 13 års blockad och covid-19-­pandemin har inneburit ett hårt tryck på sjukvårdssektorn som redan befann sig i kris före attackerna. Det huvudsakliga problemet för Gazas sjukhus är bristen på blodreserver. Sjukhusen började uppmana folk att lämna blod på den tredje dagen av attackerna. Bristen på elektricitet påverkar också sjukvården, säger Hanan Abukmail.

Trots ett erbjudande om eldupphör från Hamas som överlämnades via Ryssland till Israels regering på torsdagen har bombardemanget fortsatt. USA har under den gångna veckan också blockerat tre försök i FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som kräver att Israel upphör med bombningarna. I stället hävdar Vita huset att deras Mellanösternsändebud arbetar för att mäkla fred via diplomatiska kanaler. Vid Flammans pressläggning hade över 213 palestinier dödats i Gaza, varav 61 barn och 36 kvinnor.

Förklaringen till de våldsamma israeliska attackerna är enligt den israeliska politiska analytikern Dahlia Scheindlin att Hamas har avfyrat fler och farligare raketer än tidigare.

– Beskjutningen från Hamas har varit ovanligt våldsam, särskilt i centrala Israel. Det stora antalet avfyrade raketer gör det svårt för missilförsvaret Iron Dome att skjuta ned alla, det är därför några har landat, säger hon.

Wafa Aludaini i Gaza bekräftar den bilden.

– De vill krossa Hamas och Qassem-brigaderna helt för de har utvecklat bättre och farligare raketer som når längre nu.

Trots de ovanligt blodiga bombningarna av Gaza är det något annat som gör de senaste veckornas händelser unika, och som gör det svårt att förutse vilken väg utvecklingen kommer att ta. Strax efter att protesterna började sprida sig från Jerusalem utbröt våldsamheter mellan palestinier och judar på flera håll inne i Israel. I städer med blandad judisk och palestinsk befolkning som Lydda, Jaffa och Ramleh har palestinier misshandlats och lynchats av högerextrema grupper. I städer som till exempel Haifa har palestinska kaféer och restauranger vandaliserats i scener som beskrivits som pogromer och som i förra veckan fick den amerikanske judiske statsvetaren Corey Robin att dra paralleller till kristallnatten. Övervakningskameror hävdas visa hur medlemmar i högerextrema grupper går in i bostadshus och målar symboler på dörrarna till lägenheter där palestinska familjer bor. På sociala medier cirkulerar videor som sägs visa hur judiska grupper försöker tränga in i palestinska hem, ibland med hjälp av polisen.

Palestinier har i sin tur attackerat och bränt ned synagogor och misshandlat judar.

Detta våld är något helt nytt i den israelisk-palestinska konflikten.

– Våldet inuti i Israel där medborgare bekämpar varandra saknar motstycke. Vi har tidigare haft isolerade incidenter då arabiska eller judiska medborgare har angripits, men aldrig ett så här utbrett våld, säger Dahlia Scheindlin.

Enligt henne står orsakerna till den ovanliga våldsvågen att finna i det allt mer extrema politiska klimatet i Israel och den ständigt fördjupade bosättningspolitiken.

– Det är en kombination av årtionden av diskriminering mot arabiska medborgare i Israel och vrede och solidaritet med de palestinier som lever under ockupation som var den tändande gnistan till de arabiska demonstrationerna. Det judiska våldet är resultatet av åratal av uppvigling och högerextrem nationalism i Israel, som kommer från toppen av samhället, det vill säga regeringen, premiärministrar och politiska partier som har varit del av den regerande koalitionen under senare år, säger hon.

Diskrimineringen av palestinier märks även i hanteringen av våldsamheterna. Hittills har 116 personer åtalats för upploppen i israeliska städer, enligt tidningen Haaretz. Samtliga är palestinier.

Men även om våldsamheterna präglas av en förkrossande asymmetri tycks det faktum att de brutit ut över hela landet ha tagit Israels makthavare på sängen. Premiärminister Benjamin Netanyahu sade i ett uttalande i förra veckan att det etniska våldet i israeliska städer var ett större hot mot landets säkerhet än Hamas raketer. Palestinier och andra araber i grannländerna Libanon och Jordanien har också demonstrerat vid gränsen och i vissa fall till och med tagit sig in i Israel. Runtom i världen hölls i lördags – på den årliga Nakba-dagen i åminnelse av fördrivningen av palestinierna 1948 – stora demonstrationer till stöd för den palestinska saken, och i tisdags utlystes generalstrejk över hela det palestinska territoriet och palestinska områden i Israel.

Israel agerar med samma grad av straffrihet som under tidigare krig i Gaza, enligt Dahlia Scheindlin. Men hon framhåller två fenomen som kan komma att inskränka den israeliska regeringens manöverutrymme framöver.

– Inställningen i Israelfrågan håller på att förändras i USA, framför allt i det demokratiska partiet och i synnerhet den progressiva delen av det och den vänsterlutande delen av befolkningen generellt. De ser palestinierna som jämlikar och är mer engagerade i stödet för mänskliga och civila rättigheter för palestinier, samtidigt som de anser att ockupationen inte längre kan ses som ett tillfälligt fenomen i väntan på en fredsprocess, eftersom vi inte är i närheten av en sådan.

Hon nämner även den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som nyligen meddelade att den kommer att utreda misstänkta krigsbrott begångna under de senaste krigen i Gaza och på Västbanken. Domstolens chefsåklagare Fatou Bensouda sade i förra veckan att de senaste veckornas attacker kommer att bli föremål för utredning.

– ICC följs noggrant här och jag tror att politikerna är oroliga för vad det kan leda till. Jag har varit skeptisk till att det kommer att leda till ökad återhållsamhet från Israels sida, men regeringen och politikerna är definitivt medvetna om det, säger Dahlia Scheindlin.

Oavsett vad de senaste veckornas händelser leder till är det uppenbart att något håller på att förändras i konflikten och omvärldens syn på den. Den palestinske aktivisten och medgrundaren av bojkottrörelsen BDS Omar Barghouti skriver i en artikel i The Nation att för första gången sedan 1948 håller sprickor på att uppstå i de två murar som Israel har ägnat årtionden åt att bygga: den ”förtvivlans järnmur” i palestiniernas medvetande som inympar dem med en internaliserad känsla av underlägsenhet, och den ”rädslans mur” i omvärldens medvetande som hindrar människor från att ta strid för palestiniernas rättigheter.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]