Nyheter/Utrikes 21 maj, 2021

En tredje intifada?

Bombningarna av Gaza är de våld­sammaste som många invånare någonsin upplevt. Men det är våldet mellan judiska och palestinska medborgare i Israel som gör de senaste händelserna unika och svårförutsägbara.

Palestina har de senaste veckorna upplevt något som allt mer liknar en tredje intifada, efter de två föregående upprorsvågorna i slutet av 1980-talet och början av 2000-talet. Många medier har varit snabba med att glömma den ursprungliga orsaken till vålds­eskalationen, och utmålar det i stället som den gamla vanliga kampen mellan Hamas raketer och Israels attacker i ”självförsvar”. Men eftersom hela händelse­förloppet har utspelats i princip framför världens kameror har många medier för en gångs skull behållit fokus på grundorsaken: Israels koloniala politik – denna gång symboliserad av striden om palestiniernas rätt till bostäder och tillgång till det offentliga rummet i östra Jerusalem. Denna strid har lett till de blodigaste israeliska attackerna mot Gazaremsan som invånarna kan minnas. Men den har också lett till en typ av etniskt betingat våld mellan judar och palestinier i annars lugna israeliska städer som aldrig tidigare skådats.

Redan i mitten av april hade palestinier i östra Jerusalem – där de flesta palestinier bor – blivit utsatta för provokationer från myndigheterna. När Israels president på den muslimska fastemånadens första dag den 13 april skulle hålla ett tal vid Klagomuren gick israeliska soldater in i klippmoskén al-Aqsa, som ligger precis intill, och drog ut sladdarna till högtalarna i minareterna som sände böne­utropet för att ljudet inte skulle överrösta talet.

Samma dag spärrade polisen av den stora platsen vid Damaskusporten invid moskén, där palestinska ungdomar i det tätbefolkade området brukar samlas på kvällarna. Beslutet ledde till spontana demonstrationer som möttes av repression och motdemonstrationer av israeliska högerextrema grupper som Lehava som skanderade ”död åt araberna”. Den 22 april skadades 120 människor i sammandrabbningar.

Den tändande gnistan kom dock den 2 maj. Då fick fyra familjer i det företrädesvis palestinska bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem veta att de måste lämna över sina bostäder till israeliska bosättare. En av advokaterna till familjerna överklagade dock beslutet som nu har skjutits upp och kommer att ses över av en högre instans.

Beskedet möttes med nya protester från palestinier. Israelisk militär svarade med tårgas och chockgranater, och trängde vid två tillfällen in i al-Aqsamoskén mitt under pågående bön. Detta och en planerad marsch av högerextrema israeler genom området ledde till ännu större protester.

Reem Hammad tillhör en av ytterligare tre familjer i Sheikh Jarrah som har fått veta att de ska vräkas den 1 augusti. Hon bor strax söder om al-Aqsamoskén och har varit såväl ögonvittne till protester som föremål för attacker från israeliska bosättare.

– Alla demonstranter är vapenlösa och fredliga. Men de besköts med tårgas och gummikulor. De använder också ”skunkvatten” mot demonstranterna och husen. Det är hemskt, det påverkar huden i en vecka och det gör det svårt att andas, säger hon till Flamman och fortsätter:

– Jag har en åttaårig son som blir rädd så fort jag rör mig mot ytterdörren, så jag försöker stanna hemma för hans skull.

Processen mot familjerna i Sheikh Jarrah är allt annat än ny. Sedan bostäderna i området 1956 gavs till palestinska flyktingar av Jordanien, som hade mandat över området, har det varit befolkat av palestinier. De flesta familjer fick ett löfte om att de skulle bli ägare till husen 1959. Men på grund av ockupationen i samband med sexdagarskriget 1967 skedde det aldrig. I början av 70-talet inledde israeliska bosättarorganisationer processer mot familjerna i försök att få dem vräkta.

En annan av de familjer som hotas att vräkas i augusti är Rasha Budeiris. Hon hävdar att bosättarorganisationernas anspråk på husen inte håller rättsligt.

– Rättsligt är dessa anspråk är grundlösa. Dokumenten som bosättarorganisationerna stödjer sig på är förfalskningar. Vår advokat har bevisat att bosättarna inte har någon koppling alls till huset. Denna kamp har pågått i över 50 år. Domen sköts upp på grund av protesterna, men de kommer inte att sluta. Vi vet att det israeliska rättssystemet är i maskopi med bosättarna, och vi litar inte på att domstolarna kommer att gå emot sitt eget folk, säger hon.

Vräkningsförsöken och Israels repression mot protesterna gjorde att dessa spred sig till resten av det ockuperade Palestina. Journalisten Wafa Aludaini som bor i Gaza hävdar att lokalborna där uppmanade motståndsrörelsen Hamas väpnade gren Qassem-brigaderna att agera för att visa solidaritet med palestinierna i Jerusalem. Hamas gav Israel ett ultimatum: dra till­baka alla trupper från området runt al-Aqsamoskén och upphör med vräkningen av familjerna i Sheikh Jarrah. När deadline för det kravet gick ut började Hamas avfyra raketer mot centrala Israel. I de första salvorna dog fem personer, varav två israeliska palestinier. Totalt har minst tio personer dött i Israel.

Israels svar var en bomb­kampanj av sällan skådat slag, till och med för Gazaborna som senast genomlevde det 50 dagar långa kriget 2014.

– Vi har aldrig upplevt något liknande detta förut, säger Wafa Aludaini till Flamman.

Under natten till fredagen den 14 maj kom besked om att israelisk militär förberedde en markoffensiv mot Gaza. Den uteblev dock, möjligen för att locka ned Hamas soldater i tunnelsystemet utanför Gaza så att de kunde bli lätta måltavlor för israeliskt artilleri. I stället bombarderades området oavbrutet i flera timmar. När röken hade lagt sig hade totalt 120 personer dödats, varav 30 barn. När Flamman talar med aktivisten Majed Abusalama på fredagsmorgonen är det en skakad och bitvis bruten röst som hörs på andra sidan telefonlinjen.

– Vårt flyktingläger bombades konstant i över fyra timmar. En raket slog ned någonstans var tjugonde sekund. Det var den värsta bombningen jag någonsin varit med om.

Majed berättar om hur en hel familj med tre barn och en gravid kvinna dödades i området, och att han var övertygad om att hans egen skulle dö.

– Jag talade i telefon med min mamma och hon fick vid ett tillfälle en panikattack och svimmade nästan. Hon ringde sina barn för att säga farväl. Hon ville höra våra röster det sista hon gjorde innan hon dog, säger han.

Bombningarna upphörde dock inte där. Under helgen fortsatte Israel att beskjuta vad militären beskriver som noggrant utvalda mål där Hamas har sina baser. Ett av dessa var ett internationellt presscenter där bland annat Al-Jazeera och den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press hade sina kontor. Såväl AP som byggnadens ägare hävdar att Hamas inte hade någon koppling till byggnaden. På torsdagen hade även en byggnad med lokala medier jämnats med marken.

– De bombade en byggnad där tre mediebolag hade sina kontor. De hade inget att göra med motståndsrörelsen. De försöker tysta medierna så att de inte kan visa de chockerande bilderna för omvärlden, säger Wafa Aludaini.

Den bilden bekräftades av den internationella medieorganisationen Committee to protect journalists. På lördagen publicerade de ett uttalande som fördömde ”den avsiktliga bombningen av mediekontor i syfte att förhindra bevakandet av det mänskliga lidandet i Gaza”.

Wafa Aludaini berättar även om hur tre olika bankkontor samt viktiga elledningar förstörts.

– De försöker göra livet svårt här för vanliga människor. De vill bryta motståndet helt så att människor ska sluta tro på det och tappa hoppet.

Läkaren Hanan Abukmail beskriver för Flamman hur israeliska stridsplan bombar vägar till och från sjukhusen, vilket gör det svårare för ambulanser att rädda människor. Därtill bidrar det till att förvärra en redan diger hälsosituation.

– 13 års blockad och covid-19-­pandemin har inneburit ett hårt tryck på sjukvårdssektorn som redan befann sig i kris före attackerna. Det huvudsakliga problemet för Gazas sjukhus är bristen på blodreserver. Sjukhusen började uppmana folk att lämna blod på den tredje dagen av attackerna. Bristen på elektricitet påverkar också sjukvården, säger Hanan Abukmail.

Trots ett erbjudande om eldupphör från Hamas som överlämnades via Ryssland till Israels regering på torsdagen har bombardemanget fortsatt. USA har under den gångna veckan också blockerat tre försök i FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som kräver att Israel upphör med bombningarna. I stället hävdar Vita huset att deras Mellanösternsändebud arbetar för att mäkla fred via diplomatiska kanaler. Vid Flammans pressläggning hade över 213 palestinier dödats i Gaza, varav 61 barn och 36 kvinnor.

Förklaringen till de våldsamma israeliska attackerna är enligt den israeliska politiska analytikern Dahlia Scheindlin att Hamas har avfyrat fler och farligare raketer än tidigare.

– Beskjutningen från Hamas har varit ovanligt våldsam, särskilt i centrala Israel. Det stora antalet avfyrade raketer gör det svårt för missilförsvaret Iron Dome att skjuta ned alla, det är därför några har landat, säger hon.

Wafa Aludaini i Gaza bekräftar den bilden.

– De vill krossa Hamas och Qassem-brigaderna helt för de har utvecklat bättre och farligare raketer som når längre nu.

Trots de ovanligt blodiga bombningarna av Gaza är det något annat som gör de senaste veckornas händelser unika, och som gör det svårt att förutse vilken väg utvecklingen kommer att ta. Strax efter att protesterna började sprida sig från Jerusalem utbröt våldsamheter mellan palestinier och judar på flera håll inne i Israel. I städer med blandad judisk och palestinsk befolkning som Lydda, Jaffa och Ramleh har palestinier misshandlats och lynchats av högerextrema grupper. I städer som till exempel Haifa har palestinska kaféer och restauranger vandaliserats i scener som beskrivits som pogromer och som i förra veckan fick den amerikanske judiske statsvetaren Corey Robin att dra paralleller till kristallnatten. Övervakningskameror hävdas visa hur medlemmar i högerextrema grupper går in i bostadshus och målar symboler på dörrarna till lägenheter där palestinska familjer bor. På sociala medier cirkulerar videor som sägs visa hur judiska grupper försöker tränga in i palestinska hem, ibland med hjälp av polisen.

Palestinier har i sin tur attackerat och bränt ned synagogor och misshandlat judar.

Detta våld är något helt nytt i den israelisk-palestinska konflikten.

– Våldet inuti i Israel där medborgare bekämpar varandra saknar motstycke. Vi har tidigare haft isolerade incidenter då arabiska eller judiska medborgare har angripits, men aldrig ett så här utbrett våld, säger Dahlia Scheindlin.

Enligt henne står orsakerna till den ovanliga våldsvågen att finna i det allt mer extrema politiska klimatet i Israel och den ständigt fördjupade bosättningspolitiken.

– Det är en kombination av årtionden av diskriminering mot arabiska medborgare i Israel och vrede och solidaritet med de palestinier som lever under ockupation som var den tändande gnistan till de arabiska demonstrationerna. Det judiska våldet är resultatet av åratal av uppvigling och högerextrem nationalism i Israel, som kommer från toppen av samhället, det vill säga regeringen, premiärministrar och politiska partier som har varit del av den regerande koalitionen under senare år, säger hon.

Diskrimineringen av palestinier märks även i hanteringen av våldsamheterna. Hittills har 116 personer åtalats för upploppen i israeliska städer, enligt tidningen Haaretz. Samtliga är palestinier.

Men även om våldsamheterna präglas av en förkrossande asymmetri tycks det faktum att de brutit ut över hela landet ha tagit Israels makthavare på sängen. Premiärminister Benjamin Netanyahu sade i ett uttalande i förra veckan att det etniska våldet i israeliska städer var ett större hot mot landets säkerhet än Hamas raketer. Palestinier och andra araber i grannländerna Libanon och Jordanien har också demonstrerat vid gränsen och i vissa fall till och med tagit sig in i Israel. Runtom i världen hölls i lördags – på den årliga Nakba-dagen i åminnelse av fördrivningen av palestinierna 1948 – stora demonstrationer till stöd för den palestinska saken, och i tisdags utlystes generalstrejk över hela det palestinska territoriet och palestinska områden i Israel.

Israel agerar med samma grad av straffrihet som under tidigare krig i Gaza, enligt Dahlia Scheindlin. Men hon framhåller två fenomen som kan komma att inskränka den israeliska regeringens manöverutrymme framöver.

– Inställningen i Israelfrågan håller på att förändras i USA, framför allt i det demokratiska partiet och i synnerhet den progressiva delen av det och den vänsterlutande delen av befolkningen generellt. De ser palestinierna som jämlikar och är mer engagerade i stödet för mänskliga och civila rättigheter för palestinier, samtidigt som de anser att ockupationen inte längre kan ses som ett tillfälligt fenomen i väntan på en fredsprocess, eftersom vi inte är i närheten av en sådan.

Hon nämner även den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som nyligen meddelade att den kommer att utreda misstänkta krigsbrott begångna under de senaste krigen i Gaza och på Västbanken. Domstolens chefsåklagare Fatou Bensouda sade i förra veckan att de senaste veckornas attacker kommer att bli föremål för utredning.

– ICC följs noggrant här och jag tror att politikerna är oroliga för vad det kan leda till. Jag har varit skeptisk till att det kommer att leda till ökad återhållsamhet från Israels sida, men regeringen och politikerna är definitivt medvetna om det, säger Dahlia Scheindlin.

Oavsett vad de senaste veckornas händelser leder till är det uppenbart att något håller på att förändras i konflikten och omvärldens syn på den. Den palestinske aktivisten och medgrundaren av bojkottrörelsen BDS Omar Barghouti skriver i en artikel i The Nation att för första gången sedan 1948 håller sprickor på att uppstå i de två murar som Israel har ägnat årtionden åt att bygga: den ”förtvivlans järnmur” i palestiniernas medvetande som inympar dem med en internaliserad känsla av underlägsenhet, och den ”rädslans mur” i omvärldens medvetande som hindrar människor från att ta strid för palestiniernas rättigheter.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 23 juni, 2024

En grupp överlevare startade Kibbutz Buchenwald i en nazists tidigare lyxvilla i tyska Geringshof 1945, med drömmar om att flytta till Palestina. Foto: Eva Tuchsznajder Lang/United States Holocaust Memorial Museum.

Judar ska inte behöva gå bakvägen in på universiteten. Så skrev Judiska ungdomsförbundet i en debattartikel i Svenska Dagbladet (29/5), där de menade att slagord som hyllar intifadan eller kräver att sionismen ska krossas är våldsförhärligande och antisemitiska, vilket får judiska studenter att känna sig otrygga på universiteten. I stället önskade man dialog.

En fungerande dialog om ord som ”sionism” och ”intifada” kräver dock förståelse för vilken betydelse begreppen har för olika grupper – både för den palestinska diasporan och för judar som identifierar sig med Israel. Orden leder nämligen rakt ned i djupet av respektive grupps nationella trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]