Krönika 15 juni, 2005

Det är uppenbart att EU inte är svaret på globaliseringens problem. Men vänstern har inte varit entusiastisk över tanken på en världsrepublik. Vilka goda argument finns egentligen mot?

Ett vanligt sätt att resonera inom den EU-vänliga vänstern har sett ut på följande vis:
(1) Ekonomin globaliseras
(2) Det behövs en politisk motmakt i en ekonomiskt globaliserad värld
(3) Alltså bör vi försöka bygga ett enat, demokratiskt och starkt EU.
Det är något konstigt med det resonemanget. Konstigheten är så iögonfallande att ingen borde kunna undvika att se den. Slutsatsen följer inte från premisserna! I stället följer en helt annan slutsats:
(4) Vi bör sträva efter att en demokratisk världsregering etableras.
Varför drar man inte denna slutsats? Kanske håller man halvhjärtat med om den, men påstår att ett enat, demokratiskt och starkt EU, vore ett steg i rätt riktning. Det är ett misstag. Dagens situation, med en enda verklig supermakt, USA, är bästa möjliga utgångspunkten om man vill verka för en världsregering. Ett enat och starkt EU vore en försvårande omständighet. Men även om det verkligen hade varit ett steg på vägen, så är det svårt att se att det skulle råda någon motsättning mellan att omedelbart arbeta för en världsregering och se positivt på EU:s utveckling mot en superstat. Vad som däremot är svårt att försvara är tanken att arbetet för världsregering måste vänta intill dess att en europeisk demokratisk superstat har etablerats. Alla tecken tyder för närvarande på att en sådan väntan skulle bli mycket lång. Och är världsregeringen något som nödvändiggörs av ekonomins globalisering så vore det idiotiskt att skjuta detta projekt på framtiden.

En helt annan tolkning av oviljan att dra rätt slutsats är också möjlig. Kanske anhängarna av ett enat, demokratiskt och starkt EU i princip motsätter sig tanken på en demokratisk världsregering. De förkastar nationalstaten, då den är för liten, men de motsätter sig också tanken på en världsregering, som de av någon anledning finner skrämmande eller onödig eller alltför storvulen. De tror att en återgång i världspolitiken till en situation där flera olika supermakter balanserar vandra, är önskvärd.
Men är en sådan situation kan knappast erbjuda en lösning på problemet med ekonomins globalisering. Om det finns flera rivaliserande supermakter, så talar allt för ett de globalt verkande ekonomiska intressena kan spela ut också dessa mot varandra, på samma sätt som man gör med dagens nationalstater.
Det är också något besynnerligt med tanken om att nationalstaten är lösningen på globaliseringens problem, men att det finns en optimal storlek på nationalstaten. Länder som Sverige, Norge och Singapore är för små, men att se hela världen som en politisk konstruktion vore att sikta för högt. Europa är en lagom enhet. Vad talar för detta?
Om problemet är att mäktiga ekonomiska krafter globaliserats, så borde, som redan konstaterats, den politiska lösningen rimligen vara global. För övrigt förefaller det finnas en rad andra problem, som hänger samman med annat än ekonomi, vilka också endast kan lösas på global nivå. Hit hör problem med världsfreden – i ett system med internationell anarki hotar alltid krig som en lösning på mellanstatliga konflikter – men också med miljön. Det är svårt att tro att en grupp rivaliserande stormakter skulle finna kloka samförståndslösningar på miljöproblem. Varje nation kan önska att de andra begränsar olika utsläpp, samtidigt som man själv fortsätter med de egna.

Men är det verkligen önskvärt med en världsregering? Om tanken på en världsregering i princip är förfelad är läget verkligen prekärt. Om en världsregering är enda medlet då vi vill lösa akuta problem, men vi ändå måste avstå från att använda det, så är vi illa ute. Då tvingas vi för evigt huka under det globala kapitalets olika diktat.
Vi har sett vad som talar för att en global politisk ordning inrättas. Kan det finnas skäl emot en världsregering, som väger upp argumenten för den? Vad skulle det kunna vara för slags skäl?
Man möter ibland påståendet att världen är alltför fragmenterad för att en gemensam politisk kultur ska kunna uppstå. Den invändningen är inte särskilt vägande. Man bör inte ställa kraven på en sådan gemensam politisk kultur alltför höga. Även om världsregeringen är suverän, så är ju bara vissa problem som bör lösas globalt. Andra löses bäst på nationell, regional eller kommunal nivå. Om en världsregering etableras blir alla dessa underordnade nivåer kvar. Mycket av den politiska diskussionen kommer också fortsättningsvis att föras kring sådant som utspelar sig på dem. Och visst kan vi kommunicera kring de problem som måste lösas globalt. Vi får bita i det sura äpplet och prata med varandra om dem på engelska!
Den tyngst vägande invändningen mot en suverän politisk ordning på vårt klot är nog en annan: att den skulle kunna utvecklas i auktoritär riktning. Detta låter onekligen hotfullt. Om Sverige tas över av fundamentalistiska riktningar, så finns ju ändå en viss möjlighet för den som inte gillar situationen att försöka fly till något annat land. Det går inte på motsvarande sätt att fly från en diktatorisk världsregering.

Men finns det skäl att tro att en världsregeringen skulle bli diktatorisk? Finns det skäl att tro att den skulle hamna i klorna t.ex. på en bestämd fundamentalistisk religion? Detta är svårt att tro. En fundamentalistisk religion kan fånga massorna i en mera begränsad del av världen, men knappast i världen som helhet. De olika religionerna måste rimligen ha en tendens att motverka varandra på global nivå.
Låt oss gå med på att en demokratisk världsregering är önskvärd. Låt oss gå med på att den är bästa verktyget då det gäller att hantera situationen med en globaliserad ekonomi och allvarliga problem med fred och miljö. Vad hjälper det? Finns det något sätt att närma sig en sådan?
Kosmopolitismen utmålas ofta som orealistisk och utopisk. Det är obegripligt. Om en världsregering verkligen är det medel, med vars hjälp vi kan lösa svåra problem som mänskligheten står inför, så borde det vara lätt att mobilisera ett brett folkligt stöd för projektet att inrätta den. Projektet är alltså realistiskt såtillvida att det är rimligt att tro att människor kan komma att vilja förverkliga det.
Det är vidare ingen konst att tänka ut olika delmål i kampen för dess upprättande, vilka framstår som omedelbart genomförbara och som just steg i rätt riktning. Det enklaste, mest näraliggande, och samtidigt mest fantasieggande är detta: Man bör sträva efter att en direktvald ”andra” kammare inrättas inom FN:s generalförsamling. Alla länder som går med att på arrangera direkta val till denna församling ska erbjudas att göra det. De som inte vill medverka, på av FN accepterade villkor, får finna sig i att deras platser gapar tomma.
En sådan församling kan till en början ges blygsamma politiska uppgifter. Då är det svårt att se hur ett motstånd mot att den inrättas ska kunna motiveras. Skulle USA sätta sig emot att den inrättas? Men i USA förekommer en retorik om att bara demokratiska stater över huvud taget skulle få vara med i FN. Det som här skisserats är i så fall svårt att beskriva annat än som ett steg i rätt riktning.
Då den folkvalda församlingen börjar växa fram blir den en stark demokratiserande kraft i världen. Det blir en skam för nationer att ha sina platser obesatta. Man arrangerar man val till FN:s andra kammare, så kan man nog inte samtidigt motsätta sig att den egna staten demokratiseras.
Då den folkvalda världsförsamlingen väl är etablerad kan man vara förvissad om att dess hunger på ökat inflytande i världspolitiken kommer att växa. På samma sätt som det demokratiska genombrottet i många nationalstater tog sin början med etablerandet av politiskt tämligen impotenta församlingar, som sedan krävde mer och mer inflytande, uppbackade av radikala politiska rörelser, så kan något liknande förväntas ske i global skala. Något liknande skulle nog ha inträffat med EU-parlamentet, om EU som sådant haft ett folkligt stöd.
Inget annat politiskt projekt kan vara mera engagerande, särskilt för en ungdomsgeneration världen över, som börjar intressera sig för politiska problem. För första gången är en gemensam politisk global kultur tänkbar. Utvecklingen av kommunikationer och media har redan gjort en sådan kultur till en självklarhet för många. De reser, de kommunicerar, och de berörs av samma slags världshändelser. Om de som redan tänker och handlar globalt gör politisk handling av sina tankar, så är bollen i rörelse. Inget kan stoppa den.

Målet är en världsregering som är suverän och som alltså har våldsmonopol. Kanske är det detta, som framstår som verklighetsfrämmande. Men här utgör dagens internationella situation, med en enda verklig supermakt, en bra jordmån. Övriga länder kan utmana USA:s arroganta militära övertag med radikal nedrustning. Små stater, med säkra gränser, kan gå i spetsen. De kan ställa vissa trupper till FN:s förfogande, samtidigt som de avvecklar den egna militärmakten.
I en studie jag låtit göra har jag funnit att en tredjedel av Sveriges medborgare stöder ett sådant förslag, trots att det inte alls haft någon plats i den offentliga diskussionen. I Tyskland är det aningen fler som stöder motsvarade tanke än som motsätter sig den! Här finns en på bistra erfarenheter grundmurad folklig misstro mot militära lösningar att bygga på. Man kan se för sig en process, som till sist leder fram till att USA är den enda makt i världen med ett stort militärindustriellt komplex och tunga kostnader för sin militärapparat. I det läget borde det vara möjligt för en radikal politisk mobilisering i USA att tvinga USA att också ansluta sig till det globala militära säkerhetssystemet.
Någon invänder kanske gnälligt att också ett FN, som på detta sätt har börjat demokratiseras, kommer att styras av USA och mäktiga ekonomiska intressen. Skulle de någon gång inte få sin vilja fram, så tvekar de inte att helt enkelt gå vid sidan av FN. Vi såg detta då USA invaderade Irak. Sådant kommer att hända också i framtiden. En direktvald andra kammare i FN kan inte hindra det.
Svaret på den invändningen är att de är sann, men irrelevant. USA kommer att styra världen, de ekonomiska klyftorna kommer att bestå, med eller utan ett demokratiskt valt världsparlament, åtminstone inom den närmaste tiden. Men ett demokratiskt valt världsparlament kommer inte att förstärka orättvisorna, tvärt om. I förlängningen utgör det en hot emot dem.
Om denna kamp blir framgångsrik är ett för vänstern viktigt politiskt delmål uppnått. Världen är demokratiserad. Det betyder inte att historien är slut. Världen måste också göras rättvis. Globala orättvisor måste avskaffas. Men demokratin är inte ett hinder i den sociala kampen, den är en nödvändig betingelse. Den lärdomen har vänstern dragit av det förra seklets hårda erfarenheter. Nu gäller det att omsätta lärdomen på global nivå.
Man hör ofta en klagan i dagspolitiken över bristen på visioner. Denna klagan är berättigad. Politiker i ett land som vårt har på många sätt berövats sin makt. Partisystemet är skakat. Allt detta är verkligen ett resultat av globalisering, EU-medlemskap och även av ett genomslag för nyliberal ideologi. Människor i gemen reagerar på sakernas tillstånd med apati och politikerförakt. Men om jag har rätt finns det fortfarande utrymme i politiken för djärva visioner. Har jag rätt är det bara en tidsfråga, innan det slags ungdomsrörelse, om vilken jag här har tillåtit mig att fabulera, verkligen spontant börjar växa fram.

Torbjörn Tännsjö
Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 10 december, 2023

Utan berättelser, ingen klimatkamp

Vägen framåt för klimatrörelsen är insikten om att katastrofen redan är här. Foto: Oliver Berg/AP.

Är du paradisiker, anarkokapitalist, miljökämpe eller vänster? Författarna till boken ”I apokalypsens skugga” vill förstå vad som krävs för att miljörörelsen äntligen ska bli en massrörelse.

På en fest för några veckor sedan träffade jag två miljöaktivister som identifierade sig som ”paradisiker” respektive ”anarkokapitalist”. Jag tvivlar på att de kommer vakna upp i morgon som övertygade antikapitalister. Men i en ny bok menar sociologerna och rörelseforskarna Carl Cassegård och Håkan Thörn att det är just ett sådant uppvaknande miljörörelsen måste genomgå. Åtminstone om den ska lyckas bli den motkraft som så desperat behövs för att bromsa klimatkrisen.

För kapitalism och klimatkamp går knappast hand i hand. I veckan pågår ett klimattoppmöte i Förenade Arabemiraten, lett av Ahmed al-Jaber – ordförande för landets statliga oljebolag. Oxfam presenterade nyligen en rapport som visade att den rikaste procenten av världens befolkning står för lika stor del av utsläppen som de fattigaste fem miljarderna. I höstas lade regeringen fram en budget som innebar en regelrätt slakt av miljö- och klimatpolitiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 09 december, 2023

”Kriget har öppnat en avgrund av oförsonlighet”

Cecilia Uddén har varit Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent i totalt 22 år. Foto: Robin Lorentz-Allard/Aftonbladet/TT.

Hon är Sveriges mest rutinerade Mellanösternkorrespondent med över 20 års erfarenhet av Israel-Palestina-konflikten. Men något liknande det pågående Gaza-kriget har Cecilia Uddén aldrig tidigare upplevt.

Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 09 december, 2023

Utan imperialism, inga imperiemöbler

Casamance-regionens civilbefolkning drabbas hårt av konflikterna mellan regering och rebeller, kopplade till den olagliga smugglingen av rosenträ till grannlandet Gambia. Foto: Tilda Kämmlein.

Den bördiga Casamance-regionen i södra Senegal är hemvist åt en av Afrikas mest seglivade separatiströrelser. Striderna har på senare år intensifierats i takt med en snabbväxande träsmuggling till Kinas produktion av möbler i imperiestil.

Senegals politik har sedan självständigheten 1960 präglats av en sällsynt stabilitet. Landet beskrivs som en demokratisk oas – i kontrast med sina konfliktdrabbade grannar – och är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig styrts av militärer.

I skuggan av framgångarna pågår dock ett lågintensivt inbördeskrig i regionen Casamance, i södra delen av landet i gränsområdet mot Gambia, mellan staten och rebellrörelsen MFDC (Mouvement des forces démocratiques de Casamance). Gruppen bildades 1982 och har sedan dess kämpat för regional autonomi. I augusti i fjol skrev båda parter under ett fredsavtal, men konflikten spås vara långt ifrån över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]