Krönika 15 juni, 2005

Det är uppenbart att EU inte är svaret på globaliseringens problem. Men vänstern har inte varit entusiastisk över tanken på en världsrepublik. Vilka goda argument finns egentligen mot?

Ett vanligt sätt att resonera inom den EU-vänliga vänstern har sett ut på följande vis:
(1) Ekonomin globaliseras
(2) Det behövs en politisk motmakt i en ekonomiskt globaliserad värld
(3) Alltså bör vi försöka bygga ett enat, demokratiskt och starkt EU.
Det är något konstigt med det resonemanget. Konstigheten är så iögonfallande att ingen borde kunna undvika att se den. Slutsatsen följer inte från premisserna! I stället följer en helt annan slutsats:
(4) Vi bör sträva efter att en demokratisk världsregering etableras.
Varför drar man inte denna slutsats? Kanske håller man halvhjärtat med om den, men påstår att ett enat, demokratiskt och starkt EU, vore ett steg i rätt riktning. Det är ett misstag. Dagens situation, med en enda verklig supermakt, USA, är bästa möjliga utgångspunkten om man vill verka för en världsregering. Ett enat och starkt EU vore en försvårande omständighet. Men även om det verkligen hade varit ett steg på vägen, så är det svårt att se att det skulle råda någon motsättning mellan att omedelbart arbeta för en världsregering och se positivt på EU:s utveckling mot en superstat. Vad som däremot är svårt att försvara är tanken att arbetet för världsregering måste vänta intill dess att en europeisk demokratisk superstat har etablerats. Alla tecken tyder för närvarande på att en sådan väntan skulle bli mycket lång. Och är världsregeringen något som nödvändiggörs av ekonomins globalisering så vore det idiotiskt att skjuta detta projekt på framtiden.

En helt annan tolkning av oviljan att dra rätt slutsats är också möjlig. Kanske anhängarna av ett enat, demokratiskt och starkt EU i princip motsätter sig tanken på en demokratisk världsregering. De förkastar nationalstaten, då den är för liten, men de motsätter sig också tanken på en världsregering, som de av någon anledning finner skrämmande eller onödig eller alltför storvulen. De tror att en återgång i världspolitiken till en situation där flera olika supermakter balanserar vandra, är önskvärd.
Men är en sådan situation kan knappast erbjuda en lösning på problemet med ekonomins globalisering. Om det finns flera rivaliserande supermakter, så talar allt för ett de globalt verkande ekonomiska intressena kan spela ut också dessa mot varandra, på samma sätt som man gör med dagens nationalstater.
Det är också något besynnerligt med tanken om att nationalstaten är lösningen på globaliseringens problem, men att det finns en optimal storlek på nationalstaten. Länder som Sverige, Norge och Singapore är för små, men att se hela världen som en politisk konstruktion vore att sikta för högt. Europa är en lagom enhet. Vad talar för detta?
Om problemet är att mäktiga ekonomiska krafter globaliserats, så borde, som redan konstaterats, den politiska lösningen rimligen vara global. För övrigt förefaller det finnas en rad andra problem, som hänger samman med annat än ekonomi, vilka också endast kan lösas på global nivå. Hit hör problem med världsfreden – i ett system med internationell anarki hotar alltid krig som en lösning på mellanstatliga konflikter – men också med miljön. Det är svårt att tro att en grupp rivaliserande stormakter skulle finna kloka samförståndslösningar på miljöproblem. Varje nation kan önska att de andra begränsar olika utsläpp, samtidigt som man själv fortsätter med de egna.

Men är det verkligen önskvärt med en världsregering? Om tanken på en världsregering i princip är förfelad är läget verkligen prekärt. Om en världsregering är enda medlet då vi vill lösa akuta problem, men vi ändå måste avstå från att använda det, så är vi illa ute. Då tvingas vi för evigt huka under det globala kapitalets olika diktat.
Vi har sett vad som talar för att en global politisk ordning inrättas. Kan det finnas skäl emot en världsregering, som väger upp argumenten för den? Vad skulle det kunna vara för slags skäl?
Man möter ibland påståendet att världen är alltför fragmenterad för att en gemensam politisk kultur ska kunna uppstå. Den invändningen är inte särskilt vägande. Man bör inte ställa kraven på en sådan gemensam politisk kultur alltför höga. Även om världsregeringen är suverän, så är ju bara vissa problem som bör lösas globalt. Andra löses bäst på nationell, regional eller kommunal nivå. Om en världsregering etableras blir alla dessa underordnade nivåer kvar. Mycket av den politiska diskussionen kommer också fortsättningsvis att föras kring sådant som utspelar sig på dem. Och visst kan vi kommunicera kring de problem som måste lösas globalt. Vi får bita i det sura äpplet och prata med varandra om dem på engelska!
Den tyngst vägande invändningen mot en suverän politisk ordning på vårt klot är nog en annan: att den skulle kunna utvecklas i auktoritär riktning. Detta låter onekligen hotfullt. Om Sverige tas över av fundamentalistiska riktningar, så finns ju ändå en viss möjlighet för den som inte gillar situationen att försöka fly till något annat land. Det går inte på motsvarande sätt att fly från en diktatorisk världsregering.

Men finns det skäl att tro att en världsregeringen skulle bli diktatorisk? Finns det skäl att tro att den skulle hamna i klorna t.ex. på en bestämd fundamentalistisk religion? Detta är svårt att tro. En fundamentalistisk religion kan fånga massorna i en mera begränsad del av världen, men knappast i världen som helhet. De olika religionerna måste rimligen ha en tendens att motverka varandra på global nivå.
Låt oss gå med på att en demokratisk världsregering är önskvärd. Låt oss gå med på att den är bästa verktyget då det gäller att hantera situationen med en globaliserad ekonomi och allvarliga problem med fred och miljö. Vad hjälper det? Finns det något sätt att närma sig en sådan?
Kosmopolitismen utmålas ofta som orealistisk och utopisk. Det är obegripligt. Om en världsregering verkligen är det medel, med vars hjälp vi kan lösa svåra problem som mänskligheten står inför, så borde det vara lätt att mobilisera ett brett folkligt stöd för projektet att inrätta den. Projektet är alltså realistiskt såtillvida att det är rimligt att tro att människor kan komma att vilja förverkliga det.
Det är vidare ingen konst att tänka ut olika delmål i kampen för dess upprättande, vilka framstår som omedelbart genomförbara och som just steg i rätt riktning. Det enklaste, mest näraliggande, och samtidigt mest fantasieggande är detta: Man bör sträva efter att en direktvald ”andra” kammare inrättas inom FN:s generalförsamling. Alla länder som går med att på arrangera direkta val till denna församling ska erbjudas att göra det. De som inte vill medverka, på av FN accepterade villkor, får finna sig i att deras platser gapar tomma.
En sådan församling kan till en början ges blygsamma politiska uppgifter. Då är det svårt att se hur ett motstånd mot att den inrättas ska kunna motiveras. Skulle USA sätta sig emot att den inrättas? Men i USA förekommer en retorik om att bara demokratiska stater över huvud taget skulle få vara med i FN. Det som här skisserats är i så fall svårt att beskriva annat än som ett steg i rätt riktning.
Då den folkvalda församlingen börjar växa fram blir den en stark demokratiserande kraft i världen. Det blir en skam för nationer att ha sina platser obesatta. Man arrangerar man val till FN:s andra kammare, så kan man nog inte samtidigt motsätta sig att den egna staten demokratiseras.
Då den folkvalda världsförsamlingen väl är etablerad kan man vara förvissad om att dess hunger på ökat inflytande i världspolitiken kommer att växa. På samma sätt som det demokratiska genombrottet i många nationalstater tog sin början med etablerandet av politiskt tämligen impotenta församlingar, som sedan krävde mer och mer inflytande, uppbackade av radikala politiska rörelser, så kan något liknande förväntas ske i global skala. Något liknande skulle nog ha inträffat med EU-parlamentet, om EU som sådant haft ett folkligt stöd.
Inget annat politiskt projekt kan vara mera engagerande, särskilt för en ungdomsgeneration världen över, som börjar intressera sig för politiska problem. För första gången är en gemensam politisk global kultur tänkbar. Utvecklingen av kommunikationer och media har redan gjort en sådan kultur till en självklarhet för många. De reser, de kommunicerar, och de berörs av samma slags världshändelser. Om de som redan tänker och handlar globalt gör politisk handling av sina tankar, så är bollen i rörelse. Inget kan stoppa den.

Målet är en världsregering som är suverän och som alltså har våldsmonopol. Kanske är det detta, som framstår som verklighetsfrämmande. Men här utgör dagens internationella situation, med en enda verklig supermakt, en bra jordmån. Övriga länder kan utmana USA:s arroganta militära övertag med radikal nedrustning. Små stater, med säkra gränser, kan gå i spetsen. De kan ställa vissa trupper till FN:s förfogande, samtidigt som de avvecklar den egna militärmakten.
I en studie jag låtit göra har jag funnit att en tredjedel av Sveriges medborgare stöder ett sådant förslag, trots att det inte alls haft någon plats i den offentliga diskussionen. I Tyskland är det aningen fler som stöder motsvarade tanke än som motsätter sig den! Här finns en på bistra erfarenheter grundmurad folklig misstro mot militära lösningar att bygga på. Man kan se för sig en process, som till sist leder fram till att USA är den enda makt i världen med ett stort militärindustriellt komplex och tunga kostnader för sin militärapparat. I det läget borde det vara möjligt för en radikal politisk mobilisering i USA att tvinga USA att också ansluta sig till det globala militära säkerhetssystemet.
Någon invänder kanske gnälligt att också ett FN, som på detta sätt har börjat demokratiseras, kommer att styras av USA och mäktiga ekonomiska intressen. Skulle de någon gång inte få sin vilja fram, så tvekar de inte att helt enkelt gå vid sidan av FN. Vi såg detta då USA invaderade Irak. Sådant kommer att hända också i framtiden. En direktvald andra kammare i FN kan inte hindra det.
Svaret på den invändningen är att de är sann, men irrelevant. USA kommer att styra världen, de ekonomiska klyftorna kommer att bestå, med eller utan ett demokratiskt valt världsparlament, åtminstone inom den närmaste tiden. Men ett demokratiskt valt världsparlament kommer inte att förstärka orättvisorna, tvärt om. I förlängningen utgör det en hot emot dem.
Om denna kamp blir framgångsrik är ett för vänstern viktigt politiskt delmål uppnått. Världen är demokratiserad. Det betyder inte att historien är slut. Världen måste också göras rättvis. Globala orättvisor måste avskaffas. Men demokratin är inte ett hinder i den sociala kampen, den är en nödvändig betingelse. Den lärdomen har vänstern dragit av det förra seklets hårda erfarenheter. Nu gäller det att omsätta lärdomen på global nivå.
Man hör ofta en klagan i dagspolitiken över bristen på visioner. Denna klagan är berättigad. Politiker i ett land som vårt har på många sätt berövats sin makt. Partisystemet är skakat. Allt detta är verkligen ett resultat av globalisering, EU-medlemskap och även av ett genomslag för nyliberal ideologi. Människor i gemen reagerar på sakernas tillstånd med apati och politikerförakt. Men om jag har rätt finns det fortfarande utrymme i politiken för djärva visioner. Har jag rätt är det bara en tidsfråga, innan det slags ungdomsrörelse, om vilken jag här har tillåtit mig att fabulera, verkligen spontant börjar växa fram.

Torbjörn Tännsjö
Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.