De senaste veckorna har striden om vem som ska bli KD:s nästa partiledare rasat. Kvar står, efter att tre personer har lämnat racet, Ebba Busch Thor, heltidspolitiker från Uppsala och Jakob Forsmed, nuvarande ekonomiskpolitisk talesperson, och det verkar som att den förstnämnda förväntas ta hem vinsten. 

I samband med diskussionen om Göran Hägglunds efterträdare har också frågan om hur den manstyngda rödgröna laguppställningen ska kunna hantera debatten om borgerligheten företräds av kvinnor. De senaste årens politiska debatt har haft ett stort fokus på representation och mindre på ideologi. Missförstå mig rätt, det är enormt viktigt med representation i politiska församlingar och partier som motsvarar befolkningens sammansättning. Allt annat innebär ett demokratiskt underskott. Men, Kristdemokraterna, som gillar vårdnadsbidrag, abortmotstånd och könsroller, blir inte ett feministiskt parti bara för att Ebba Bush Thor blir partiledare.

Med Annie Lööf, Anna Kinberg Batra, Ebba Busch Thor och förhoppningsvis någon annan än Jan Björklund så kommer Stefan Löfvén, Sjöstedt, Fridolin och Romson, framstå som mossigt gubbiga. Något som motståndarsidan naturligtvis kommer använda till sin fördel. Anders Lindholm, VD på opinionsföretaget Demoskop menade i en intervju i Expressen att ”kvinnliga partiledare har en förmåga att appellera mer till kvinnliga väljare”. Han intervjuades med anledning av att Moderaterna ökar i den kvinnliga väljargruppen – från 22,2 procent till 24,6.

Högerns ”feministiska” politik, som oftast lindas in i möjligheten att kombinera karriär och familj, kan vänstersidan alltid argumentera mot genom att påvisa Alliansens ovilja att satsa på barnomsorg på obekväm arbetstid och peka på hur RUT-avdraget slår extremt orättvist mellan olika inkomstgrupper. Men den ack så farliga (och ofta befogade) ”gubb-stämpeln” hjälper föga om en eventuell Sex and the City-kvartett får fäste i opinionen.

Liv Strömqvist gjorde i förra veckans avsnitt av podden Lilla Drevet, en briljant analys av hur just gubbstämpeln sätter sig, även när avsändaren inte är särskilt feministisk. Till exempel som när Annie Lööf själv tycker att hon gör ett feministiskt statement av att vara emot kollektivavtal för att facket är så gubbigt. 

Utmaningen för de rödgröna blir alltså att utan att vara ”gubbiga”, förorda trygga anställningar, höjda anslag till kvinnojourerna och annan utpräglad feministisk politik samt att tydligt lyfta fram de kvinnor som också finns i partiets ledning. De rödgröna behöver helt enkelt vara bättre feminister än Alliansen-kvinnorna – och det är ju i sanningens namn inte så svårt. Klyftan mellan kvinnor och män har konstant ökat under den borgerliga regeringen.