Torbjörn Säfves memoarbok Minnessamlaren – om mitt liv och läsande är en resa i litteraturens och de utopiska tankarnas värld. ”Jag är alltså en total bokslav. Hur många resor jag än gjort och hur många rödvinsplatternätter jag än perforerat, så har jag alltid funnit större njutning i läsandet och (i brist på läsning) antecknande av tänkbara skrivprojekt”, skriver Säfve, och lägger till: ”Det är allt”.
Minnessamlaren är till stora delar en déjà vu-upplevelse. För oavsett om Torbjörn Sävfe skrivit romarer om Vladimir Majakovskij, Ivan Aguéli eller, som senast, den spanska konstnären Francisco de Goya – I Goyas tecken (2002) – så har det alltid funnits mycket av författarens egna tankar och åsikter om livet och konsten i texterna. Ibland har de nästan blivit symbiotiskt lika, och då fått i alla fall mig att stundom tvivla på textens trovärdighet.
Torbjörn Säfve – Ali Baba på Malmudden, Rasputin i Uppsala, Hammaren och månskäran (”mitt nuvarande sinnestillstånd”) – är en ordvirtuos av stora mått.
I Minnessamlaren skriver han med värme om uppväxten med mammans korsord och de verbala mostrarna som skapade intresse för ordet och dess möjligheter.
Han skriver om morbror Pelles ”klisterminne”, som gjorde att det räckte med att han ögnade igenom Norrskensflamman, för att ändå kunna redogöra för vad som stod i den. Säfve minns gärna också de heta politiska diskussionera i släkten, mellan socialdemokrater, syndikalister och kommunister. Han, son till en gruvarbetardotter från Kiruna, och en stamanställd furir, med rötterna i Ådö i Mälaren, minns den glädje lyssnandet och ordformulerandet gav.
En positiv känsla han senare ställde, och ställer, mot skolan (”vi dräptes gång på gång”), universiteten, institutionerna, samhället i stort.
Mot detta ”livsförnekande samhälle” måste man enligt Torbjörn Säfve bygga ett det egna Jagets universum där pelarna ska, inte bör, vara Kärleken, Kvinnan och Konsten. De tre K:na, så långt från Ku Klux Klan det bara går. Jagets sång är ingen reaktionär visa, enligt Säfve.
Alla som läst Säfves romaner känner igen hans… ja, utopi, som i Minnessamlaren blir ett credo.
Nu tar jag inte Säfve på orden, utan ser honom främst som det konformistiska tänkandets fiende nummer ett. ”Var inte rädd. Tänk själv”, är ju ett av hans, och den sufistiska filosofen Ibn-Arabis, ledord.
Ändå undrar jag över hans kvinnosyn, eller kanske ännu mer över läsande och andra kvinnors syn på denna lovsång av det ena könet. Några rader i kapitlet Kryddan i maträtten Livet får mig att undra: ”Tarzans brud måste (om hon ville göra anspråk på en plats i mitt masturbationsharem) vara lårfast och ha tydliga konturer”. Man kan ju undra om hur många kvinnor som vill placeraras på Säfves piedestal efter såna formuleringar.
Kvinnan med stort K är alltid varm, våt och villig. Nog hade författaren tjänat på (jag hör redan hans invändningar) om dessa fantasivarelser lite oftare nuddat marken.
Torbjörn Säfve vill roa, och oroa. Han vill roa Allah, och göda den fria tanken. Han vill oroa kapitalismen, imperialismen och ”vapenmaffian”. Och, inte minst, ett enligt honom allt människofientligare svenskt samhälle. Hela tiden varvar han ordjabbar med vilda rallarsvingar mot glädjens ”dödgrävare”.
Till sin hjälp lånar han gärna citat från sitt egna ”Pantheon” – Ekelöf, Adonis, Ibn-Arabi, Lasse Lucidor, eller Novalis.
Minnessamlaren är en fragmentariskt komponerad memoarbok om en i tanken både omåttlig och omättlig man. En mosaik av stort och smått. Naiv, låg, mästrande, men också storslagen, tankeväckande och rolig. Det är en subjektiv berättelse om en man som i kärlek och beläsenhet fann ett skydd mot galenskapen.
En sorts utopist som ändå gräver där han står. Och sedan några år med verklighetens fötter i den närkiska myllan. ”Sveriges Hjärta. Dit flyttade vi, efter att aromen gått ur Luleå”, skriver han. Året var sent 1900-tal.