Jean-Paul Sartre dyrkade säkert kulturen framför naturen. Han fann ingen lisa i att ensam vandra mellan stolta furor, utan behandlade naturen närmast föraktfullt. ”För att uppenbara Naturen för stadsmänniskan är det tillräckligt med en landsväg mellan två potatisåkrar”, skrev han och hävdade att naturen var en samhällsmyt och att det ensamma självnjutandet i naturens sköte inget annat än ett rituellt moment i samhällslivet.
Vad hade han tyckt om dagens klimatdebatt?
Naturen är hotad och om vi inte gör något nu kommer det att gå åt helvete, är tesen som Andreas Malm för fram i en bok om klimathotet. På den av honom försmådda mejllistan Fibforum pågår nu en animerad debatt om bokens brister och förtjänster.
Någon hoppas att boken ska bli ”en bibel för yngre folk” och att Malm visar att ”Darwinismen har fått stryka på foten /…/ till förmån för de dialektiska paradigmet”. Någon tycker att Malms bok endast är ett ”hopkok av meningar rykta ur sitt samhang från ett otal källor”.
Hur som helst kan man inte undgå att märka den alarmistiska tonen i den senaste miljödebatten, som för tankarna till en annan aktuell bok, Chockdoktrinen av Naomi Klein.
Kleins tes är att en rejäl chock eller katastrof behövs för att skrämma upp människor och göra dem mottagliga för nyliberal ”terapi”.
Utan att underskatta miljöproblemen är det lätt att konstatera att mycket i den senaste debatten inte känns fräscht eller särskilt progressivt. Al Gore och hans energislukande monstervilla i Nashville, till exempel. De lösningar på miljöproblemen som hittills presenterats har också varit mer eller mindre marknadsvänliga. Handel med utsläppsrättigheter, höjda skatter och biltullar för att nämna några. De senare lanserades i mitten av 1970-talet av en moderat friherre i Stockholm, men blev inte verkligheter förrän de anammades av stadens s-styre på 2000-talet.
Men väg/biltullar är inget annat än ett avgiftsbeläggande syftande till privatisering av det offentliga rummet och kan aldrig vara en progressiv lösning på miljöproblem. Höjda miljöskatter är varken progressiva eller rättvisa.
Marknadstänkande inom miljöområdet är inte lösningen utan problemet. Naturen får aldrig bli Gud, i vars namn allt kan motiveras. Å andra sidan är det kanske lite väl vanvördigt att endast betrakta den som ”en landsväg mellan två potatisåkrar”.
