Björn Wiman vill skriva intimt om sin papparelation och samtidigt trycka in både den försvinnande snön och det folkhem som flytt. Det blir mer nostalgi än en angelägen skildring av ett barn som längtar efter att bli sett.
Om jag en dag får barn ska jag avråda dem från att bli författare. Inte för att det är en enkel biljett till fattigdom, utan eftersom jag gärna slipper se mina brister förevigas i en bok.
Författare verkar nämligen inte kunna låta bli att göra upp med sina föräldrar – i synnerhet den förälder som drabbats av den tveksamma välsignelsen att ha en y-kromosom, och därmed brukar kallas ”pappa”. Bara i höstas kom ett helt fång pappaböcker, där Jesper Högströms Smultronstället fick särskild uppmärksamhet. Och nu har även Björn Wiman, kulturchef på DN, hakat på trenden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I Den lyckligaste leken (Norstedts, 2026) gör Wiman upp med pappa Bertil, som efter skilsmässan hade en frånvarande roll i sin enda sons barndom. De kunde dock mötas i skidåkningen, och parallellt med att relationen nystas upp, beger sig Wiman ut på fjället och diskuterar sportens historia. Uppgivet ser han hur skidåkningens mest grundläggande förutsättning – snö – försvinner allt snabbare i klimatkrisens spår.
Att genom skidåkningen skriva fram sin pappa låter forcerat, men det fungerar i stort sett bra. Genom att skildra skidornas efterkrigsresa från överklassport till medelklassnöje, lyckas Wiman också visa på de förändringar Sverige genomgick under samma tid, och som skapade den typ av man hans pappa var: en framåtblickande individualist, övertygad om både sin egen och samhällets potential.
Den försvinnande snön som tecken på klimatkrisen är förstås lätt att invända mot – varför bry sig om vintersport när miljoner människor riskerar svält och översvämning i klimatkrisens fotspår? Men den sorgsna skidnostalgin blir ändå ett konkret exempel på en värld i förändring, och den maktlöshet som de flesta människor känner inför detta. Att det även finns värre konsekvenser gör ju inte det lilla mindre sant. Vemodet, vare sig det handlar om snön eller pappan, löper som en röd tråd genom boken.
Utmaningen med alla sådana här föräldraböcker är förstås att få dem att kännas angelägna, och inte bara som ett sätt för författaren att skriva av sig. Visst, det är klassiskt med en pappa som är frånvarande i vardagen, men som försöker kompensera med resor och roliga upptåg. Och självklart kommer en sådan kompensation aldrig vara tillräcklig. Ändå finns där ibland en hårdhet från författarens sida som för läsaren inte känns helt motiverad – särskilt eftersom far och son successivt verkar ha fått en närmare relation.
Jag ifrågasätter inte Wimans uppfattning av sin barndom (det här är inte Dokument inifrån), men ibland känns det som att hans egna känslor får ta överhanden när han blickar tillbaka. Och häri ligger bokens problem. Genom berättelsen om pappa Bertil försöker Wiman fånga den större historien om den generation som slungades från fattigdom till medelklass under rekordåren, de folkhemsmän som snarare blickade framåt än ned mot de barn som sökte deras blick. Men eftersom boken ytterst handlar om Wimans egen relation till pappan, och de brister han själv inte vill upprepa som förälder, säger den nog mer om författarens egen generations medelklassmän, och deras bild av vad ett gott faderskap innebär – kort sammanfattat i att man ska vara mysig, rolig och närvarande. Detta hade förstås också varit givande om det hade kombinerats med lite kritisk reflektion kring hur den egna barndomen så ofta gör att man själv vill agera precis tvärtom som förälder, något som i sin tur kanske leder till andra problem. Så är dessvärre inte fallet.
Vi får väl ge oss till tåls. Förr eller senare kommer ju även barnen till denna generation att bli medelålders, och börja författa uppgörelseböcker om sina mjukispappor.
