En svensk yrkesarmé istället för värnplikt verkar nu ligga närmre till hands än någonsin tidigare. Tidningen Fokus avslöjade nyligen att direktiven till en utredning om ”förändrad totalförsvarsplikt” denna vecka ska skickas till gemensam beredning i regeringskansliet. Detta är det första steget mot en avskaffad värnplikt och på sikt en yrkesarmé. Det är en oroande utveckling.

I praktiken har Sverige redan gått över till en frivillig värnplikt. För tio år sedan var det 30.000 som gjorde lumpen, idag kallas inte ens så många till mönstring. Utvecklingen till ett insatsförsvar har fört oss allt närmare Nato och många menar att den naturliga följden borde vara en yrkesarmé. Men för vilket syfte ska vi ha yrkesarmé och vad blir följden när en renodlad militär yrkeskår skapas?

En yrkesarmé kommer aldrig att ha någon folklig förankring. En av de viktiga poängerna med värnplikten är att den ska omfatta alla grupper och klasser i samhället på samma villkor, vilket också är också mycket viktigt för att ett förtroende för försvaret ska kunna bibehållas. Detta gäller i synnerhet när det gäller militära aktioner utomlands. Med en yrkesarmé är det betydligt större risk att Sverige ska delta i militära sammanhang på ett sätt som inte har något stöd bland befolkningen.

Ett tydligt exempel är de värnpliktiga som i ett debattinlägg i Aftonbladet tidigare i år kritiserade att de i sin militärtjänstgöring fick till uppgift att bevaka Nato-skepp i Göteborg under den stora Nato-övningen Noble Mariner. I det svenska försvaret finns idag människor som kan vara kritiska och ifrågasättande av det militära. Det om något har stöd hos folket, fortfarande tycker till exempel endast 22 procent av befolkningen att det vore bra om Sverige ansökte om medlemskap i Nato. Risken är att vi om några år sitter med en yrkesarmé som reser runt i världen på tvivelaktiga uppdrag och med lojaliteten hos den militära organisationen och den operativa ledningen i de specifika situationerna. Låter det som en lockande framtid?

För vilka människor är det då som skulle lockas till en framtid inom en yrkesarmé. En inte särskild vågad gissning är att representationen från olika samhällsgrupper inte skulle bli lika bred som är fallet med allmän värnplikt. Detta handlar också om grunden för försvaret och förtroendet för soldaterna. Det betyder också att värnplikten självklart ska vara könsneutral. En könsdiskriminerande värnplikt är inte en allmän värnplikt. Här ligger också grunden till att försöka förändra flera av de negativa aspekterna som finns i det militära. Machoattityden, grabbigheten och de ”manliga” idealen som genomsyrar det militära kommer knappast att försvinna om hela försvaret blir en sluten yrkeskår. Risken är snarare att det förstärks. Tvärtom är det bästa sättet för att förändra sådana saker att ha en så bred rekrytering från så vitt skilda grupper som möjligt.