Det ockuperade Irak har precis sett den blodigaste månaden sedan landet blev attackerat av den USA-ledda ”koalitionen” i fjol. Inte ens den blodiga och hänsynslösa attacken mot Falluja har kunnat bryta motståndet mot ockupationen. USA har nu tvingats retirera från staden efter förhandlingar med motståndsmännen, något som man länge vägrat göra med hänvisning till att det handlade sig om ”terrorister”. Falluja och de kontinuerliga nål-sticksattackerna mot ockupanttrupperna och de irakiska quislingarna har visat att motståndet mot ockupationen har påtagligt breddats.
Vare sig tortyr på fångar eller bombningar av städer där man förmodar upprorsmän har alltså kunnat kväsa det väpnade motståndet i Irak. Tvärtom, förra månaden dödades minst 124 USA-soldater i Irak, så många som aldrig förr sedan ockupationen påbörjades.
Situationen i Irak är med andra ord bortom kontroll och även makthavarna i Washington verkar nu bli rädda inför utsikten att bemöta sitt ”andra Saigon”. Det vill man förhindra genom att installera en quislingregim i Bagdad den 1 juli i år. Iraks USA-kontrollerade regering ska dessutom backas upp genom en FN-deklaration, som USA:s utrikesminister Powell inom kort kommer att presentera för Säkerhetsrådet.
Det borde uppfattas som ett varningstecken att ingen mindre än den vietnamesiske generalen Vo Nguyen Giap i förra veckan påminde om att såväl Frankrike som USA en gång i tiden förde krig som stormakterna ”inte kunde förlora”. Giap vet vad han pratar om: För precis 50 år sedan lyckades hans illa utrustade infanterister inta den ”ointagliga” bergfästningen Dien Bien Phu – och den franska kolonialtiden i Vietnam var slut.
Hur som helst så ska man inte dra parallellerna för långt. Bagdad är inte Saigon och Irak är inte Vietnam. Men Irak är inte heller Östra Timor, vilket de som kräver FN-trupper i Bagdad verkar tro. Ett diskrediterat FN – och det är ”det internationella samfundet” efter 13 år av sanktioner som kostat hundratusentals liv i Irak – kommer lika lite som USA kunna skapa fred i det sargade landet. Det kan heller inte nordisk FN-idealism, kommunistpartiets öppna opportunism eller de kurdiska partiernas erkända maktlystenhet ändra på.