Den unga Fredrika Markström besöker byns vårdcentral. Där träffar hon den nya stafettläkaren som undrar vad hon lider av.
– Jag har bara lite svårt att sova, svarar Fredrika, som får tabletter för sina problem.
Medan Fredrikas inre gnager av vantrivsel och pliktkänslor, när den nya doktorn drömmar om lugn och ett genuinare liv i det lilla samhället. Mötet leder till att stafettläkaren besöker Fredrika, och hänförd utbrister ”klassisk farstulukt, fantastiskt”. Och senare, lika hänförd:
– Är det kokkaffe, så underbart!
Fredrika har svårt att förstå, utan tyngs mest av år som bara går av slit och tristess. Det är tio år sedan mamman dog, men pappan lever och ”äter fortfarande matback klockan elva varje dag”, för att ha det som det var förut.
Deras möte förändrar dock tillvaron för dem båda. Stafettläkaren blir husägare, och Fredrika börjar packa resväskorna.
Packa, packa handlar om rötter och rotlöshet. Om människans osynliga trådar till platsen − marken, gården, byn. Men också om vår vilja och lust att slita oss lös, materialisera en dröm och, kanske, upptäcka nytt.
Det finns en igenkännandets gilitighet i pjäsen. Eller som Tove Alsterdal, manusförfattare, skriver: ”Jag känner mig så innerligt globaliserad. Ändå är jag fast”. Så sant som det är sagt, för bara att byta landsbygd mot stad, eller tvärtom, kan orsaka nog så stora våndor.
Packa, packa har en samhällskritisk udd i allmänhet och en sjukvårdspolitisk i synnerhet. Margareta Gudmundssons överspel fungerar på pricken, när vårdcentralens Bingoliknande kösystem ska gestaltas. Såna tillfällen lever pjäsen upp till beskrivningen humoristisk, sällan annars.
Däremot förstår jag inte Boel Forsells regi i att låta den övertydligt pratande Karin Oskarsson spela vänd mot publiken. Det känns konstlat och konstigt.
Och lite trist är det att återigen ta del av schablonbilden om norrbottniska män.
Av pjäsens två delar är det bara den första, dramats uppbyggande del, som engagerar.
När tiden gått och Fredrika, i kläder från Indien, hälsar på hemma och hos stafettläkaren, vet man nästan vad som ska sägas. Doktorn har odlat sin trädgård, men har ont i kroppen och känner sig allmänt sliten.
– Att vara människa är en sjukdom, säger stafettläkaren.
– Du behöver sova, säger Fredrika.
Cirkeln är sluten och rollerna ombytta, eller?
