Det sägs ibland att poesi är det som inte går att översätta. Kanske är det sant. De bästa dikterna förmår tränga in i ett språks mest subtila klanger och betydelser; den goda poesin kan inte skrivas på något annat vis utan att förlora i kraft. Lyriköversättaren står alltså inför en otacksam uppgift: att säga det redan sagda på ett nytt sätt.

Det är få svenska förlag som vågar sig på denna svåra och olönsamma verksamhet. Men det finns några som försöker.

Uppsalabaserade edition edda har nyligen släppt Rapport från en avlägsen plats, översättaren Lars Nordströms urval ur den amerikanske poeten William Staffords omfattande produktion. Det är en uppfriskande, småtrevligt vardagsfilosofisk läsning – även i svensk tappning.

William Stafford (1914–1993), som här för första gången finns tillgänglig på svenska, är en stark och udda röst i amerikansk efter-krigspoesi. Han har sitt ursprung i Oregons lantliga kväkarmiljöer; jag tänker mig ungefär samma landskap som man möter i Edward Hoppers målningar.

Det är indianernas, de bortglömda småstädernas och de urgröpta kanjonernas värld. Här är inget för obetydligt för att betyda något. Stafford rör sig anspråkslöst mellan enkla och vanliga ting och hans språk är kongenialt avskalat på ett traditionellt senmodernistiskt vis. Kanske inte så nyskapande, men angeläget, kärnfullt.

Ungefär som hos den jämnårige Werner Aspenström, för att nu ta ett svenskt exempel.
Som svensk lyrikläsare präglad av den postmoderna skolan är det särskilt glädjande att läsa en poet som Stafford. Han varken teoretiserar eller gömmer sig bakom någon uppbruten meningsbyggnad. Detta är enkel, konkret och vacker poesi, säkerligen nåbar även för den ovane lyrikläsaren. Ett exempel: “Vid en liten tjärn i skogen / bestämde jag mig: det här är mitt livs mittpunkt / Jag kastade en stor käpp långt ut, den fick bli / alla bördor från åren som gått. / Sedan dess har jag vandrat lätt, / sett mig omkring, ute ur skogen.”
Svårare än så behöver det inte vara.