På idylliska Onsala finns 22 objekt ute för försäljning – stora villor med frodiga tomtytor. Grönt, vackert och burget är det så nära drömmen om ett bekvämt liv man kan komma i västsvensk tappning. Om det bara inte vore för vildsvinen.
Onsala hemsöks av bestar som skrämmer människor och bökar upp rabatter. Barnens skolvägar blockeras av frustande hjordar och i somras stångades en kär tax ihjäl i en villaträdgård.
Vildsvinen utgör dessutom ett växande problem. Ursprungligen planterades de på Onsala för att adeln skulle ha något att skjuta på. Numera utgör grisarna en plåga för medelklassen. De förökar sig snabbt och tränger sig på hos både lantbrukare och villaägare.
Intervjuer med boende i området ger vid handen att missnöjet med kommunen är stort, och det är inte svårt att sympatisera med upprördheten. De boende i Onsala menar även att försäkringsbolagen borde ersätta skadorna, att polisen borde avliva djuren och att länsstyrelsen borde rycka in och göra, tja, någonting.
Eftersom situationen faktiskt är ohållbar kan man fråga sig varför så inte skett. Det är som om modernitetens strävan att tämja ”det vilda” övergått i ett hjälplöst tillstånd där tusentals villaägare blir invaderade av naturen utan att kunna värja sig.
Rättsläget är också att vildsvinen inte tillhör någon, utan ”ägs av det vilda”. De utgör ett gemensamt problem där ingen är riktigt ansvarig.
Samtidigt är Kungsbacka kommun en myndighet som därmed regleras av lagstiftning. Kommunen äger rätten att bedriva skyddsjakt på egen mark, men inte att gå in på privata tomter i villaområden och skjuta skarpt i trädgården. Polisen har bara rätt att avliva skadade djur och länsstyrelsen bedriver ingen skyddsjakt överhuvudtaget.
Det är alltså ingen som kan sätta stopp för vildsvinen på egen hand.
I syfte att hantera detta problem utan ägare rekommenderar länsstyrelsen i stället de boende att bilda jaktlag.
Kommunen betonar i sin tur vikten av att gemensamt skapa en ogästvänlig miljö för ”det vilda” – bland annat genom att avlägsna fågelbord och sätta upp elstängsel. Kommunen informerar även om att varje markägare äger jakträtten på sin egen tomt, och att länsstyrelsen och polisen kan bistå med olika former av dispenser för skyddsjakt.
Trots att man utgör den rådande ordningens key players: hårt arbetande skattebetalare och framgångsrika entreprenörer med suveränitet som konsumenter, står denna nyliberala övermänniska ensam inför det vilda
Från politiskt håll finns heller ingen hjälp att få. Regeringens har visserligen lagt ett förslag om ett förbud mot att utfodra vildsvin i syfte att skapa goda jaktmarker. Förslaget har dock skapat borgerlig splittring eftersom jordbrukare och jägare drar åt olika håll, och en lösning ser ut att dröja.
Halkar lagstiftningen efter? Där den forna adeln med stora markområden kunde plantera ut vildsvin för nöjesjakt kunde de även leja någon för att kontrollera populationen. Stora villaområden och tusentals tomter gör både kollektivt och individuellt ansvar svårare.
Den individuella lösning som lagrummen ger är att skaffa jaktlicens samt dispenser för att få bedriva skyddsjakt inom tätbebyggt område. Därtill behöver du sitta uppe och häcka med bössan i hand under småtimmarna. Givet att du ska till jobbet dagen efter är det en svårknäckt nöt även för den som inte skräms av tanken av att någon skulle vaka över tomten på andra sidan buxbomshäcken med skarpladdat vapen.
Designen av den entreprenöriella medelklassens habitat i form av lummiga villaenklaver utesluter möjligheten bygga hägn och hålla sig med personal. Försöken att skjuta över ansvaret till samhället är därmed den enda utväg som återstår. Trots att vi lever i ett samhälle som lagstiftat till förmån för skydd mot invasiva myndigheter.
Onsalaborna har gjort alla rätt för att leva ett gott liv. Hela området vittnar om hur väl det fungerar, när det fungerar. Medelinkomsten ligger högre än rikssnittet, 99 procent bor i egen villa, andelen högskoleutbildade är hög och valresultatet 2018 ger en majoritet för borgerliga partier med M i spetsen och SD som andraparti. Här behöver du inte skämmas över dina framgångar eller be om ursäkt för ditt stora hus med ogenerat läge.
Problemen uppstår först när den framgångsrika medelklassen stöter på en massiv vägg av vildsvin. I praktiken utgör tusentals egna tomter ett hinder för skyddsjakt. De jaktlag som finns räcker inte till och de boende lever i en kultur som främst uppmuntrar till gemenskap på livsstillsnivå, snarare än till att organisera skyddsjakt och gemensamma inköp av elstängsel.
Trots att man utgör den rådande ordningens key players: hårt arbetande skattebetalare och framgångsrika entreprenörer med suveränitet som konsumenter, står denna nyliberala övermänniska ensam inför det vilda. Och kanske är det där det största samhälleliga sveket ligger.
