En av de sorgligaste scenerna i svensk film är den när Tommy och Annika kommer hem till mamma och pappa, efter att ha varit på rymmen med Pippi Långstrump. De står i farstun och alla hojtar, skrattar och kramas.
Ingen bryr sig om Pippi.

Såväl Astrid Lindgrens böcker som Olle Hellboms filmer om Pippi Långstrump är präglade av det faktum att hon lever ensam.
Det är inte bara kul att kunna gå och lägga sig hur sent man vill. Eller att slippa gå i skolan, eller att ha en häst på verandan. Det är givetvis väldigt vemodigt för ett barn, rebell eller ej, att inte ha någon vuxen hos sig.
När brevbäraren stannar vid Villa Villerkulla tror inte Pippi att det är sant.
– Ett brev!? Till mig!? Ett briktigt rev, jag menar, ett riktigt brev? Det vill jag se först, innan jag tror det.

För att inte tala om Pippis julafton, filmad för TV. Hon skuttar och dansar och sjunger julsånger för hästen och apan, men julkänslan infinner sig inte riktigt i det stora huset. Hon öppnar fönstret och vinkar ut i mörkret.
– God jul pappa långt bort i Söderhavet!
– God jul mamma! Undrar du om jag känner mig ensam? Näärå!
En kväll står Tommy och Annika i sitt fönster och betraktar Pippi inne i hennes kök.
– Hon – hon ser så ensam ut på nåt vis, säger Annika med darrande röst.
– Om hon ville titta hitåt, så skulle vi vinka åt henne, säger Tommy.
Men Pippi tittar inte åt fönstret. Hon bara stirrar på stearinljuset framför henne på bordet. Sedan släcker hon ljuset.