För ganska precis två år sedan rullade israeliska stridsvagnar över gränsen till Västbanken. Hus sprängdes, människor mördades och palestinier stod beredda att betala att de ägde för att bli igenomsläppta vid gränsen till Jordanien.
John Pilger besökte Ramallah kort efter Israels tillbakadragning och kunde rapportera att i kulturcentret hade de israeliska soldaterna ”skitit på golven, och smetat avföring på kopieringsapparaterna och pissat på böcker och på väggarna, och systematiskt förstört pjäs- och romanmanuskript och hårddiskar. Just som de gav sig av slängde de målarfärg på en vägg med barnteckningar”.

En av de städer som drabbades värst var Jenin, där ockupationsstyrkorna visade större hänsynslöshet än vanligt. Israels före detta premiärminister Shimon Peres uttryckte oro för hur det internationella samfundet skulle reagera på vad han kallade ”vår massaker” i Jenin medan Sharon i vanlig ordning talade om att operationerna syftade till att slå ut palestinsk terrorism och att palestinierna överdrev situationen för att vinna sympati.
De israeliska försvarsstyrkornas (IDF) krigsförbrytelser i staden skilldras i filmen Jenin, Jenin av den palestinske regissören och skådespelaren Mohammad Bakri. För första gången på 15 år lät Israel använda sig av filmcensuren och Bakris film fick lida med hänvisning till att den är antiisraelisk och fylld med lögner.
Mohammad Bakri föddes 1953 i Bina Village i norra Israel, där han fortfarande bor med fru och barn. Tidigare har han bland annat skrivit manus till filmen Beyond the Walls som nominerades till en American Academy Award. För fem år sedan gjorde han filmen 1948 om den palestinska katastrofen till följd av kriget och staten Israels upprättande.
När började du inse vad som föregår på de ockuperade områdena? Situationen skiljer sig ju starkt mellan palestinier i Israel och de som bor i de ockuperade områdena.
– Det var i 18 årsålderns som jag började förstå min identitet. Det var i samband med dödsskjutningarna av sex palestinier den 30 mars 1976, som senare kommit att kalls Land Day, som jag började få upp ögonen för situationen. Det pågår diskriminering mot palestinier överallt i Israel, men situationen för palestinier på Västbanken och Gaza är inte ens jämförbar.
Har Jenin, Jenin överhuvud taget visats i Israel?
– Vissa vänstergrupper har sett den, men de är bara en liten minoritet. Men för dem känns det svårt att se filmen eftersom det är deras regering som begått brotten och de känner skuld för vad palestinierna utsätts för.
Många intellektuella världen över hävdar att en enstatslösning, ett binationellt Palestina, är den enda möjliga lösningen på konflikten. Instämmer du i det?
– Visst, det vore drömmen, en stat för både judar och palestinier. Men det är och förblir en dröm, det kommer aldrig gå att genomföra. Mer än 90 procent av de israeliska judarna vill ha en stat för judar i stället för en stat för alla. Det enda möjliga är att en palestinsk stat upprättas vid sidan om Israel.

Israel har flera diskriminerande lagar mot de 1,2 miljoner palestinier med israeliskt medborgarskap. Bakri menar emellertid att rasismen i Israel inte är vad som ska prioriteras, utan kampen för att få ett slut på ockupationen. Först därefter kan man börja kämpa för fulla medborgerliga rättigheter i Israel.
Delvis tack vare visningsförbudet har Jenin, Jenin väckt en hel del uppmärksamhet i omvärlden och kanske då främst i Europa. Han menar dock att många européer inte öppet vågar säga vad de anser om det Israel utsätter palestinierna för.
– Många är rädda för att anklagas av antisemitism och håller därför i stället tyst, säger han och berättar att han själv utöver detta även anklagas för att var ”landsförrädare” och ”antiisraelisk”.
Israel högsta domstol sa nyligen att filmen får visas om vissa scener klipps bort. Vet du vilka scener det rör sig om och kommer du i såna fall godta förslaget?
– Jag drar tillbaka min film när de drar tillbaka ockupationen. Jag vet ännu inte vilka delar av filmen det rör sig om, men jag kommer få en lista på vad som ska tas bort för att filmen ska få visas i Israel.
Delar av filmen är gjord i Italien eftersom det är svårt att arbeta med politiska filmer i Israel som synliggör vad som faktiskt försiggår. Mohammad Bakri har dock aldrig övervägt att lämna Israel för länder där han kan arbeta i lugn och ro.
– När jag känner uppgivenhet tänker jag ibland att det bästa vore att flytta härifrån. Men nej, jag har aldrig allvarligen övervägt det. Jag älskar mitt arbete och vill arbeta för mitt folk.
– Jag önskar att jag inte skulle behöva göra politiska filmer utan i stället filmer om kärlek och konst, men som situationen är har jag inget val.