I skuggan av de bildningsfientliga stämningarna i Tidölaget framstår det som futtigt att reagera på återinförandet av entréavgift på de statliga museerna. Det känns nostalgiskt att minnas hur den unga reformen en gång uppfattades som en het stridsfråga mellan höger och vänster. Men för en invandrad medelklassunge som jag, född på 70-talet och uppvuxen i det sprillans nya miljonprogrammet, en tid då vi barn bussades in i museer, bibliotek och teatrar och fostrades i att känna oss hemma och ta för oss av finrummen (vilken underbar saknad pedagogik!), känns det varje gång som ren stöld.
Rubrikerna kring Myndigheten för kulturanalys nya rapport om resultaten efter några års prövotid låter nästan skadeglada, i bästa fall passivt aggressivt slentrianmässiga: ”Kulturanalys sågar fri entré”, ”Fri entré lockade inte besökare” och ”ett dyrt misslyckande”. Man får intrycket att gratisentrén till och med har varit till skada.
Men som man frågar får man svar. Huvudsyftet med fri entré när det kom upp på agendan i början av 2000-talet under regeringen Persson var att redan skattefinansierade bildningsinstitutioner skulle göras till offentliga rum utan hinder som en demokratisk lägstanivå för tillgänglighet, ett kulturarvets public service. De första försöken i mindre skala visade sig uppskattade och framgångsrika och sedan infördes reformen på bred front 2006. Som en följd av den fria entrén, skulle det göra det möjligt för andra grupper som folk ute i landet och människor med lägre utbildnings- och inkomstnivå, att hitta till museerna. Det är den sistnämnda, de eventuella positiva bieffekterna, som den nya rapporten tar sikte på som det främsta skälet till ”misslyckandet”. Visserligen ökade antalet besök med 85 procent vid första omgången och med 50 procent vid den andra, ett resultat som verkligen inte är något att skoja bort.
Det är absurt att en jämlikhetsreform skjuts ännu mer i sank med motiveringen att den alltså inte var tillräckligt jämlik.
Att regeringen nu får så stark bekräftelse från Kulturanalys och zombierapporterande medier att det hela var ett misslyckande, riskerar att att göra det frestande för en framtida S-ledd regering att inte ta upp den stafettpinnen igen. Ännu en normalisering av övergivandet av grundidén om makten över kunskap som klassutjämnande och demokratifrämjande. Och det är chockerande nog, 100 år efter införandet av demokratin, just densamma som många samspelande krafter just nu trivialiserar och köpslår om. För mäktiga ska det bli enkelt att ta reda på de mest intima uppgifterna om oss. För den enskilde blir hindren att söka kunskap allt mer påtagliga.
Det är absurt att en jämlikhetsreform med den här bristfälliga rapporten skjuts ännu mer i sank med motiveringen att den alltså inte var tillräckligt jämlik. Det rapporten visar är att fler besök har gjorts, men att det tycks vara samma personer som återkommer samt att möjligheten att gratis besöka museerna inte trängt in i grupper med lägre utbildningsnivå. Men det är ju inte reformens fel!
Att ha gratis entré är i själva verket ett märke för ett utvecklat lands lägstanivå. Nu väntar jag i stället på en rapport som undersöker orsakerna till att svensk kulturpolitik allt mer distanserar sig från sin befolkning. Och det handlar inte bara om fler pedagogiska resurser och väl utförda, satsiga utställningsprojekt med tentaklerna ute för samtidens stora frågor för museernas del, utan om en helt förändrad omvärld att förhålla sig till. Här har skolan av hävd varit central som den institution som systematiskt och klassoberoende lotsat skolbarn till konsten och de historiska artefakterna. I dagens allt mer segregerade skolsystem med fokus på mätbarhet, står sig en heldagsutflykt till Moderna museet eller Världskulturmuseet slätt.
Det är otroligt att tänka på att borgerligheten och arbetarrörelsen en gång i tiden gjorde gemensam sak med folkbildningen. Numera behandlas det som ett särintresse som inte ens medelklassen ska förunnas.
