2011 satte sig den norska kronprinsessan Mette-Marit och knappade in ”Jeffrey Epstein” på Google. Trots att sökresultatet bland annat innefattade information om att Epstein fyra år tidigare dömts för sexköp efter att en minderårig flicka berättat att hon blivit sexuellt utnyttjad i Epsteins hus drog hon inte öronen åt sig. I stället skrev hon till Epstein, som hon haft kontakt med i många år, att hon ”håller med om att det inte ser bra ut”, följt av en smiley.
Man kan säga mycket om en man som utnyttjar en fjortonåring sexuellt: att påstå att det ”inte ser bra ut” tycks vara ett direkt olämpligt omdöme. Smileyn är direkt stötande – som om det hela är ett skämt. Kanske var det också exakt så Epstein och hans enorma vänkrets såg på de övergrepp som begicks av honom och andra i hans hem i Palm Beach och på hans privata ö i Karibien, som ett privat skämt, en pikant hemlighet med smak av något förbjudet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hur ska man annars förstå den lockelse Epstein utövade på den globala eliten, bestående av kungligheter, ekonomiskt oberoende entreprenörer, filmstjärnor, politiker, artister och affärsmän? De mejl som publicerats i några omgångar avslöjar ett omfattande kontaktnät, liksom en överseende inställning till Epsteins grymheter.
Epstein såg sig själv som en människa bortom gott och ont. Vad hade Nietzsche tänkt? Jag tror att han hade applåderat.
Själv tänker jag på Nietzsche när jag försöker förstå Epsteins dragningskraft på de rika, vackra och mäktiga: ”Utan grymhet ingen festivitas”, som han skriver i Om moralens härstamning. Nietzsche menar att mänskligheten befinner sig i en grundläggande konflikt mellan två konkurrerande krafter, den mörka, kaotiska, primitiva och irrationella dionysiska kraften och de apolloniska som med kultur och civilisation försöker tämja mörkret.
Nietzsche fördömer inte den dionysiska kraften, tvärtom. Den är nämligen kreativitetens ursprung, och först när vi bejakar det destruktiva kan vi leva ett fritt, men också farligt, liv fyllt av glädje. Alla förstår dock inte detta. De små och konventionella människorna förnekar de dionysiska krafterna och förhärligar de apolloniska. Det är bara några ytterst få, stora och kreativa människor som fullt ut förstår denna sanning och vågar släppa taget om den falska moralen och låta de kreativa, primitiva och grymma krafterna flöda.
Enligt ett pm från amerikanska justitiedepartementet har över tusen offer med koppling till Epstein identifierats – det handlar om trafficking, sexköp, övergrepp, sex med minderåriga och unga kvinnor som uppger att de hållits som sexslavar på Epsteins privata ö (för övrigt samma ö som den svenska FN-toppen Joanna Rubinstein i ett tackmejl till Epstein efter ett besök med familjen 2012 beskriver som ”ett paradis”). Bilder av nästan ofattbar utsatthet och hänsynslöshet flashar förbi i huvudet. Hur kan så många valt att blunda – eller rentav delta?
Frestelsen att tillhöra de utvaldas skara, att vara en av dem som sett igenom hyckleriet och den sippa moralen tycks vara övermäktig för många människor, en mänsklig svaghet. Kampen mellan konventionen och hämningslösheten är ett väl utforskat tema i litteraturen, med Nabokovs Lolita, Conrads Mörkrets hjärta och Markis de Sades Juliette som övertydliga exempel.
Skildringarna av människorna som ställer sig utanför moralen, som fritt och ohämmat hänger sig åt sina lustar och drifter utan att ta hänsyn till andra betraktas som klassiker – sannolikt för att de säger något om människans natur. Det är alltför lätt att falla för frestelsen, det finns något kittlande i att kasta medkänslan överbord för att i stället agera som om man var en av Nietzsches övermänniskor, en sådan som är så magnifik och speciell att hen har rätt att göra vad fan hen vill.
Att Epstein själv såg sig som en människa bortom gott och ont, större än moralen, är tydligt. Vad hade Nietzsche tänkt? Jag tror att han hade applåderat.
En läxa till oss alla, en fråga att ställa oss själv är vem vi är om vi får en inbjudan till en Epsteinsk paradisö: Faller vi för frestelsen att tillhöra de utvalda, eller är vi tillräckligt starka för att hålla fast vid vår moral?
