”ensamheten en kvinna av obestämbart kön en gång kände”

Så skriver Judith Kiros i sin senaste diktbok som uppehåller sig i tillbakadragandet. Mer specifikt: i anakoretens situation, de religiösa eremiter som isolerar sig, gärna i en kyrka. Det röda är det gränslösa utgår fritt från den medeltida kvinnliga anakoreten Julian av Norwichs (f. 1342) bok Revelations of divine love. Men i Kiros bok är omständigheterna annorlunda. Det är samtid, en förortslägenhet i Stockholm och depression har satt diktjaget i isolering.

Kiros debuterade 2019 med den hyllade poesiboken O som med utgångspunkt i Shakespeares pjäs Othello blandar poesi, drama och essä, och utmanar klassisk litteratur med frågor om ras, klass och sexualitet. I sin andra bok fortsätter Kiros att ta lärda, lekfulla och livsviktiga grepp om samtiden och litteraturhistorien.

Det röda är det gränslösa utgår från, och bråkar med, Julians bok, den första författad på engelska av en kvinna och som skildrar de sexton uppenbarelser Julian fick av Kristus 1373. Kiros bok inleds och avslutas med sexton uppenbarelser, där var och en består av en dikt på sexton rader och tillhörande titel. Mellan drömsynerna talar diktjaget i friare former.

Dikten kan vara en rad kort, ta form som en sång eller tala med flera röstlägen, vilket skapar oväntade och ofta humoristiska kontraster. Man kan säga att rösten rör sig i två olika språkvärldar som sammanfaller med de tidsliga och geografiska rum boken befinner sig i. Den ena världen består av ett ålderdomligt och romantiskt språk, med rader som ”enögda prismatiska i sluten öppenhet”. Den andra världen är lik vår: det är 2020-tal, Sverige och kapitalism. Här säger man ”knulla allt!” och ”själens bubbelgum”.

Språket är också vackert. På detaljnivå gestaltar Kiros livets sätt att ställa vardaglighet jämte gudomlighet, det tidlösa intill Ica Nära. Helt klart skickligt gjort, men det stannar inte vid en poetisk uppvisning. Förutom att kontrasterna är en logisk följd av bokens rörelse i tid, skildrar motstridigheten också vad det är att vara människa. Att å ena sidan begära det gränslösa, kärleken, och att göra det till dårskapens spets (tänk bara vad svartsjuka kan driva människan till!). Och att å andra sidan vara av kött och blod, det röda, och därmed fast i kroppsliga villkor vilka senkapitalismen förväntas tillgodose. Ja, förväntas.

”jag drar en linje i den svarta, och därför mycket mänskliga, sanden

någon drunknar i ett hav som inte är en symbol, utan den död symboliken, enligt
all logik, måste livnära sig på. kriget, till exempel, används ofta som en metafor
i lyriken, och även inom svensk politik. kroppen stinker i sommarhettan, över-
given och närvarande, inte i dikten, utan precis under den.”

Likt O utvidgas Det röda är det gränslösa till att reflektera över och kritisera det kapitalistiska samhällssystemet. Men till skillnad från O passar de essäistiska delarna inte lika väl in i helheten. För jag börjar undra – varför prosans tydlighet här, och inte poesins?

Kiros skriver en gränsöverskridande verklighet där det materiella orsakar lidanden och där gudstron – till skillnad från Julians tro – inte alltid kan lösa dem. För diktjaget måste ta piller, jaga Försäkringskassan och vara fast i kön till Comviqs kundtjänst. Trots vägen genom medeltiden skriver Kiros precis där hjärtat slår i dag.