Inrikes/Nyheter 13 mars, 2022

Esbatiseringen av Sverige

Han är Handelshögskolans enda marxist och högerns röda skynke. Vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska talesperson är lika uppskattad i de egna leden som provocerande för högern. Vid 45 är Ali Esbati redan en politisk veteran. Nu ska han ansvara för partiets ekonomiska politik i ett läge där de kan behöva samsas med Centerpartiet.

Han har varit med länge nu. För oss som mognade politiskt i början av 00-talet fanns det flera vänsterinstitutioner där man kunde vässa sin analysförmåga: Ung Vänster, Attac, Ordfront, Arena och en uppsjö vänster­tidningar. En annan var bloggen Esbatis Kommentarer. Där kunde man läsa välformulerade analyser av allt ifrån Irakkriget och den bolivarianska revolutionen i Venezuela till fräna recensioner av borgerligt vinklade tv-inslag och roliga sågningar av uppburna neoklassiska ekonomer. Författaren var en ung svensk-iranier med en sällsynt politisk energi och en språklig förmåga som överträffade många infödda meningsfränder i samma ålder.

Sedan dess har Ali Esbati varit en av Vänsterpartiets mer namnkunniga profiler. Det har gjort honom både uppskattad i den egna rörelsen och till ett allt rödare skynke för den rasistiska högern. För om det är något den sverigedemokratiska nätsvansen inte klarar av är det kombinationen av invandrade män med ansiktsbehåring som dessutom är högutbildade och vältaliga. Ali Esbatis politiska fiender kommer inte att sluta bry sig om hans härkomst i första taget. Men det kommer inte han heller, eftersom den har präglat hans politiska utveckling.

– Jag kommer alltid vara född i Iran. Och att vara invandrad är en erfarenhet som påverkar alla. Det är klart att det är en del orättvisor och en del insikter om hur samhället fungerar som följer med det, och som blir en del av vem man är och hur man tänker kring politik. Sedan gör alla olika saker av det.

Det är inte givet att invandrarerfarenheten får människor att dra vänsterpolitiska slutsatser. Men i Ali Esbatis fall pekade mycket i den riktningen, även innan han kom till Sverige som nioåring. I släkten fanns nämligen en tradition av vänsterengagemang.

– Mina föräldrar var inte politiskt organiserade. Däremot hade vi folk nära i släkten som var engagerade i vänstern, vilket ledde till att de var tvungna att fly. Och det pratades samhällsfrågor hemma. Så det fanns med.

Såväl hans morfar, moster som morbror var på olika sätt aktiva inom vänstern. I hans iranska arv finns även olika klasstillhörigheter, något som skärpte hans blick för fenomenet klass.

– Det tror jag har betytt mycket också. Att man blir varse det komplexa i en sådan bakgrund. Att komma från ett annat land till Sverige knyter folk samman, men människor har också med sig olika saker från sina länder. Det finns mycket där som blandas.

Detta i kombination med att växa upp i en invandrartät förort, där han såg de orättvisor som drabbar människor som kommer till Sverige, menar Ali gjorde honom till en politiskt brådmogen person. Uppväxtåren i Tensta präglades av idogt läsande av politisk journalistik. På Kulturhuset läste han Röd Press och redan som elvaåring ville han gå med i Ung Vänster.

– Jag var väldigt nördigt politiskt intresserad från väldigt unga år. Det stora steget var väl att dra slutsatsen av detta, att det krävs att man gör saker med andra och inte bara läser grejer.

Ali Esbati är känd som en av ytterst få inom vänstern som har studerat på Handelshögskolan. De till vänster som är intresserade av ekonomi brukar dras till teorier som knappast lärs ut där. Så varför sökte sig en politiskt brådmogen vänsteraktivist till ”maktelitens skola”? Enligt honom själv går intresset för ekonomi inte att skilja från det politiska engagemanget.

– Om jag inte hade varit organiserad inom vänstern hade jag nog aldrig kommit på tanken att plugga ekonomi. Det var mer som ett slags pliktkänsla, för att det behövdes fler ekonomer på vänsterkanten. Jag hade säkert kunnat läsa allt ifrån fysik till litteraturhistoria, jag var intresserad av det mesta.

Beslutet att studera ekonomi var också strategiskt. Han upplevde att vänstern hade svårt att bemöta motståndarnas argument på deras eget språk.

Hur var det då att gå på Handels som ensam marxist?

– Det var inte så att jag hängde där hela dagarna och var marxist (skratt). Jag gick mina kurser och skrev mina tentor. Men jag var väldigt aktiv i Ung Vänster och Vänsterpartiet även under studietiden, så det tog väl mer av tiden och energin än att hänga med folk därifrån på fritiden, säger han och fortsätter:

– Men det är inte kopplat till något obehag. Det var snarare fascinerande att observera folk där. Och sedan lärde jag mig också en massa intressanta saker, det finns ju mycket i sådana ekonomiutbildningar som är bra. Men jag kände mig inte som någon som skulle predika evangeliet för andra där.

Som Mikael Holmqvist visade i boken Handels. Maktelitens skola (2018) genomsyras lärosätet av näringslivets värderingar och är därför en av de främsta institutionerna för formandet av den svenska styrande klassen. Ali Esbatis upplevelser bekräftar den bilden. Det är också när han talar om Handels som hans marxistiska ådra gör sig som mest påmind.

– Jag märkte att det är en stark institution för social och intellektuell konvergens. Det är ju vissa saker som gör att många börjar se på världen på ett visst sätt. Det innebär inte att alla får samma åsikter och samma klädstil, men det finns en konvergensprocess som fyller en funktion i reproduktionen av vissa typer av samhälleliga positioner.

Helt ensam var han dock inte. Året innan han började hade en viss Magdalena Andersson hoppat av sin forskarutbildning vid samma skola. Hon hade varit ordförande i den lilla men livaktiga Socialdemokratiska ekonomklubben, som i dag är känd för att ha försett finansdepartementet med flera av de viktigaste socialdemokratiska ministrarna och tjänstemännen under den nyliberala eran. Något som Ali Esbati kopplar till den överordnade roll som finansdepartementet har fått inom förvaltningen under samma tid.

– Det har alltid spelat en viktig roll, men sedan 90-talskrisen har finansdepartementet blivit ett slags överdepartement, även formellt med utformningen av budgetprocessen. Vilka som hamnar på finansen spelar stor roll för hur politiken blir, och då ökar betydelsen av vilka som pluggar ekonomi jämfört med andra ämnen.

På studierna följde en rad politiska uppdrag, såväl inom som utanför Vänsterpartiet. Han var förbundsordförande i Ung Vänster och sedan politisk sekreterare på Vänsterpartiets riksdagskansli, han tillbringade ett par år i Norge där han skrev för Klassekampen och var med och grundade tankesmedjan Manifest. Han hade också oturen att befinna sig på Utøya den där ödesdigra dagen, en erfarenhet han i fjol beskrev i boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. 2013 tog han plats som ersättare i riksdagen och ett år senare valdes han in som ordinarie ledamot. Större delen av den tiden har han suttit i arbetsmarknadsutskottet. Sedan 2018 sitter han i partistyrelsen och för två månader sedan gavs han det viktiga uppdraget ekonomisk-politisk talesperson, ett jobb han tar över från Ulla Andersson.

Så vad kan man vänta sig för ekonomisk politik under den Handelsutbildade Esbatis tid? Hur djupt är egentligen avtrycket från den neoklassiska korvstoppningen på Sveavägen? Inte särskilt om man frågar honom själv.

– Jag har en i grunden marxistisk samhällssyn. Så jag menar delvis andra saker än vad ekonomer gör när de pratar om ekonomi. För mig blir det meningslöst att diskutera ekonomi om man inte tänker på makt och fördelning. Hur saker produceras, vem som producerar dem och under vilka villkor. Medan det dominerande synsättet är att det är det som börjar när varorna finns på en marknad.

Så är det lätt att låta när man inte sitter vid förhandlingsbordet. Men när det är dags för praktisk politik brukar de marxistiska hårklyverierna snabbt få vika sig för ett mer pragmatiskt synsätt.

– Ja, det är klart att det finns dagspolitiska aspekter av ekonomi där saker behöver diskuteras i andra termer än att man hela tiden går tillbaka till sakernas rötter – vilket ju är en marxistisk metod men som har sina begränsningar i dagspolitiken. När man diskuterar en budget behöver man förhålla sig till inkomster och utgifter, och då är det viktigt att ha verktygen för att kunna göra det.

– Där är det viktigt med saker som hur den skandinaviska modellen har fungerat och vilka fördelar den har haft jämfört med andra former av kapitalism i världen, och hur grunderna för den modellen i Sverige under de senaste 25–30 åren har angripits och på en del områden förstörts. Det har haft påtagliga effekter på inkomstfördelningen och hur människor lever här.

Esbati återkommer ofta till de senaste 30 åren. Men på vissa sätt har hans parti följt med utvecklingen. Under hans föregångare Ulla Andersson fattade Vänsterpartiet det inte okontroversiella beslutet att acceptera det finanspolitiska ramverket – en informell uppsättning budgetregler som antogs av en riksdagsmajoritet strax efter 90-talskrisen för att ”få ordning” på Sveriges ekonomi genom att hålla nere underskotten och statsskulden. Det har fått allt hårdare kritik, inte minst i kölvattnet av coronapandemin, och ser nu ut att vara på väg att luckras upp, i likhet med liknande regelverk i andra länder.

Ali Esbati tycker dock att kritiken mot Vänsterpartiets ”stöd” till ramverket är missvisande.

– Att vi står bakom det är att ta i. Vi har haft sådana ramverk sedan 90-talet, och Vänsterpartiet har alltid varit kritiskt till aspekter av dem på goda grunder. Vid ett tillfälle fanns det en möjlighet att göra ramverket mer flexibelt och det var en avvägning mellan att bidra till att öppna det, eller att vara kritisk till hela ramverket. Jag tycker att det fanns goda skäl till kompromissen, men det viktiga är att vi är allt tydligare med att ramverket behöver förändras, inte minst i ljuset av klimatomställningen. Därför kommer vi att komma med fler förslag på hur man kan förändra det.

Han menar också att en del kritiker närmast fetischiserar ramverket, som om dess avskaffande skulle lösa alla problem.

– Det är viktigt att påpeka att om ramverket ändras så betyder inte det att allt automatiskt blir bra och vänster. Även om dess utformning sätter käppar i hjulet för stora investeringar så betyder inte det att om ramverket inte hade funnits så hade investeringarna blivit av. Det krävs en politisk vilja och konkreta beslut för det.

I en artikel i Flamman förklarade Esbati tillsammans med Ulla Andersson för drygt två år sedan att acceptansen av ramverket kom till som ett pragmatiskt sätt att kunna lägga fokus på enskilda reformer. I det sammanhanget är det numera uttjatade glasögonbidraget en av de främsta politiska segrarna. Även Ali Esbati nämner reformen, men han ser även ett symboliskt värde i att få till stånd konkreta förändringar i ett läge där ordet reform blivit synonymt med nedskärningar.

– Jag tycker att det var rimligt att vi när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden i ett besvärligt läge kunde driva på för viktiga välfärdsreformer. De kanske inte alltid var av mångmiljardbelopp men de visade också att man kan göra saker på ett annat sätt. Reformer har i decennier inneburit att man skär ned på välfärden. När vi drev igenom reformer som glasögonbidrag till barn eller stöd för sommarlovsaktiviteter så var det viktigt för dem som får ta del av dem, men också för att visa att välfärden kan bli större.

Han understryker dock att tiderna har förändrats och Vänsterpartiet likaså. Inte minst klimatkrisen har gjort det nödvändigt att omvärdera de 90-talsdogmer som fortfarande präglar den ekonomiska politiken.

– Det är viktigt att diskutera ekonomisk vänsterpolitik på ett sätt som ligger nära människor. Men saker förändras. Fler är i dag villiga att diskutera de begränsningar som ramverket i sin nuvarande utformning innebär. En annan sak som har förändrats, även hos oss, är den växande insikten att klimatomställningen måste innebära enorma investeringar där staten har en nyckelroll. Och om man då har ett ramverk på pappret som gör det besvärligare så måste man diskutera om det är vettigt.

Samtidigt menar han att det gäller att börja med en politisk vision, snarare än att bara gnälla på budgetregler.

– Jag tror att man kan tidigarelägga de utlovade översynerna av ramverket. Men det viktiga för vänstern är att fråga sig vad det är man vill göra med ekonomin. Och då kommer man att se att det finns praxis och regelverk som gör det svårare att genomföra politik som behövs för att lösa samhällsproblem. Man bör börja i den änden. Det finanspolitiska ramverket är så att säga inte det enda hindret för socialismen.

Så vad vill Vänsterpartiet göra på det ekonomiska området?

Grovt sett är vänstern i dag uppdelad i två ekonomiska läger: på ena sidan de mer renodlade marxisterna som vill ha en demokratisering av ekonomin och som ser skattetrycket som det främsta verktyget för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle, och på den andra den mer keynesianskt lagda gruppen som vill överge åtstramningen och göra stora låneinvesteringar, speciellt med tanke på de låga räntorna. Var Ali Esbati står på skalan är inte lätt att avgöra. I vissa intervjuer talar han om att höja skatterna för att finansiera reformer, i andra framhåller han behovet av låneinvesteringar. Kanske för att metoderna svarar mot olika problem.

– Många av de investeringsbehov som finns inom infrastruktur och industri kommer att behöva lånefinansieras. Det är tydligt. Däremot har skattepolitiken en annan funktion som inte kan lösas genom att man lånar pengar på de internationella finansmarknaderna, och det är fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Det är resursallokering i grunden. Man behöver politiska beslut om man vill öka antalet anställda i den offentliga välfärden, och de måste finansieras genom skatter.

Något som kan tolkas som att partiet lutar allt mer mot det ”keynesianska” lägret är de uppmärksammade anställningarna av de tidigare LO-ekonomerna Sandro Scocco och Åsa-Pia Järliden. Det i kombination med Nooshi Dadgostars industripolitiska retorik och flörtande med klassiska socialdemokratiska teman har lett till knorrande på vissa håll. Hur ska denna förändring från Sjöstedt-eran förstås? Är det en socialdemokratisering av Vänsterpartiet som har inletts?

– Om man ser det som att Vänsterpartiet bör ha en större roll i svensk politik, som Socialdemokraterna har haft tidigare – gärna för mig. Men om man menar att Vänsterpartiet skulle anamma den politik som Socialdemokraterna har haft de senaste 30 åren skulle jag säga entydigt nej. Tvärtom, säger Ali Esbati och fortsätter:

– Jag ser det som ett steg mot att få en tyngre roll i den ekonomiska debatten. Vi står ju nära de radikala värderingar som har funnits inom LO-sfären också men som det inte har funnits något intresse av alls inom Socialdemokraterna att göra politik av. Då är det naturligt att vi gör det. Sedan är Sandro och Åsa-Pia skarpa och duktiga personer och ett starkt tillskott till våra möjligheter att driva vår ekonomiska politik. Den som tror att detta innebär att Vänsterpartiet skulle få en mindre radikal politik tror jag har en ganska säregen förståelse av vad bra radikalitet är.

Men om Sverige ska kunna genomföra de reformer och investeringar som Vänsterpartiet kräver, är det inte säkert att det räcker med att överge det finanspolitiska ramverket. Sverige har inte bara en utan två finanspolitiska tvångströjor på sig: en egen och en som krävs av EU. Ali Esbati har varit konsekvent kritisk mot unionen. Men samtidigt har delar av partiet börjat gå i EU-positiv riktning. Hur ser han på unionen i dag?

– Ända sedan jag var superaktiv i nej-kampanjen till EU-medlemskap har jag tyckt att EU är ett stort problem för utvecklingen i Sverige. Men lika länge har jag tyckt att så länge vi är medlemmar måste vårt parti navigera inom systemet. Det betyder olika saker i olika situationer. Jag tror inte att frågan om utträde är aktuell i dag.

Som medlem i arbetsmarknadsutskottet har han sett de destruktiva effekter som EU-medlemskapet kan ha på svensk ekonomi, inte minst de marknadsliberala domarna i kölvattnet av Laval-konflikten. Det nya förslaget på minimilöner är ett annat exempel på hur EU kan användas för att underminera den svenska modellen.

– Men de stora effekterna är sådana som man inte ser, som handlar om att begränsa räckvidden för politiken. Jättemånga statliga och kommunala satsningar blir aldrig av för att de strider mot EU:s statsstödsregler. Och Sverige är ett land som låter bli att testa gränserna. Det upplevde vi hela tiden när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden: ”det här kan vi nog inte göra på grund av EU:s regelverk” sade de från regeringshåll. Och ibland var det säkert så, men ibland ifrågasatte vi det och då fick man gå till regeringskansliets juridiska avdelning som efter en stund erkände att ”jo, det kunde vi visst”. Hela den här juridifieringen som EU innebär, att politiska beslut reduceras till juridiska spetsfundigheter, är dålig eftersom den urholkar demokratin.

Resultatet är att Esbati och Vänsterpartiet i regel röstar nej till att ge EU utökad makt. Ibland får detta till följd att man motsätter sig reformer som är bra för unionens fattigare befolkningar. Som när samtliga svenska partier röstade nej till coronafonden för snart två år sedan.

– Jag förstår att det är komplext, men jag tror inte att det är klokt att bidra till att EU:s institutioner får en större betydelse för länders ekonomier. Och även om jag förstår att det betyder helt olika saker i Sverige, Bulgarien och Spanien, är jag skeptisk till att EU:s övernationella institutioner stärks på bekostnad av de nationella. Men ibland går detta att lösa. Ifråga om minimilöner kan man få en lösning där den svenska modellen inte behöver rubbas, utan att man står i vägen för minimilöner i andra länder. Det handlar om juridisk och praktisk flexibilitet inför nationella skillnader. Men en vänster som okritiskt säger hurra till EU, som vi inte riktigt har haft i Sverige men som finns i andra länder, blir ofta besviken.

Så kontentan är att Sverige bör lämna EU?

– Jag tycker att det hade varit bättre om Sverige inte var med i EU, ja. Men det är inte en aktuell fråga just nu och jag har inga planer på att driva den.

Det finns ett numera klassiskt mem på nätet som fångar Ali Esbatis person. Det visar två bilder från en tv-debatt mellan honom och Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl, efter att Esbati just har kallat rut-anställda för “tjänstefolk”. Ådahl ropar hysteriskt till sin motståndare att han ska ”ta tillbaka det”, medan Esbati sarkastiskt tittar tillbaka med samma lugn som tjuren Ferdinand under korkeken. Just den behärskningen, även i de mest upphetsade debatterna, retar gallfeber på motståndarna.

Det är därför inte konstigt att han har blivit till ett särskilt hatobjekt hos högern. Detta gick nyligen så långt att en ledare i Expressen myntade begreppet ”esbatisering” för att beskriva utmaningen som väntar Centerpartiet ifall de tvingas regeringsförhandla med vänsterpartierna efter nästa val.

Vad tycker han om att bli till ett substantiv?

– Haha, jag tror dessvärre inte att begreppet är så etablerat än. Men för Expressens ledarsida handlar det om att det skulle vara jobbigt för Centerpartiet att ha med oss att göra. Jag försöker bara förklara att det är en del av en rimlig politisk verklighet att ifall vi och Centerpartiet ingår i en majoritet som hindrar en blåbrun regering måste vi förhålla oss till varandra och inte låtsas som att det andra partiet inte finns. Sedan ser jag så klart helst att Centerpartiet får så lite inflytande som möjligt.

Det hela går att tolka positivt. Men som så ofta märker Ali Esbati själv också vilka budskap som kan dölja sig under även oskyldiga glåpord. Är man född i Iran spelar det ingen roll hur långt man tar sig – så länge man inte utnyttjar sin utländska härkomst för att slå mot andra med liknande bakgrund kommer en del alltid att använda det mot en.

– Jag önskar att det är för att de ser mig som en svår motståndare. Men jag tror att det finns en underström av främlingsfientlighet där också. Inte nödvändigtvis hos dem som skriver på ledarsidorna, men jag ser ju vilka som reagerar i sociala medier. Det är SD-svansen som ser det som en fara att någon med min bakgrund är synlig i offentligheten, och som inte använder den synligheten till att spotta på invandrare, som vissa gör. Och det är klart att det där är en jobbig aspekt av samhället. Men därför är det desto viktigare att använda den positionen till att kämpa för andra saker.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

– Lagen gör det möjligt att döma folk för terroristbrott trots att de inte är terrorister. Den är luddigt utformad och brister i det som är allra viktigast när man utformar nya lagar; specificitet, säger Tomas Pettersson (bilden), talesperson för Allians mot Nato och medlem i Rojavakommittéerna.

Enligt Säkerhetspolisen behöver det finnas en konkret och kvalificerad anknytning till organisationen för att det ska kunna dömas utifrån den nya lagen om deltagandebrott. Samtidigt understryker de att lagen är ny och det är för tidigt att säga om enskilda aktiviteter eller händelser kommer att bedömas rättsligt. 

– Våra demokratiska fri- och rättigheter är inget man kan handla med. Politikerna säger sig värna om vår säkerhet, men vad är det de skyddar när de är redo att förhandla bort dessa? En anledning till att vi demonstrerar är att vi vill upprätthålla och skydda vår förmåga att vara ute och demonstrera, säger Johannes Hanson från förbundet Allt åt alla Göteborg som arrangerade en demonstration i Göteborg under lördagen. Han uppskattar att de var strax under 100 personer.

Utöver att demonstrera för demokratin är förhoppningen även att demonstrationerna ska störa Nato-processen. 

– Vi hoppas att Erdogan blir kränkt och fortsätter hålla Sverige utanför Nato, säger Tomas Pettersson som tycker att processen har gått alldeles för snabbt och att det har saknats en ordentlig debatt.

Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Dubai kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.