Han har varit med länge nu. För oss som mognade politiskt i början av 00-talet fanns det flera vänsterinstitutioner där man kunde vässa sin analysförmåga: Ung Vänster, Attac, Ordfront, Arena och en uppsjö vänstertidningar. En annan var bloggen Esbatis Kommentarer. Där kunde man läsa välformulerade analyser av allt ifrån Irakkriget och den bolivarianska revolutionen i Venezuela till fräna recensioner av borgerligt vinklade tv-inslag och roliga sågningar av uppburna neoklassiska ekonomer. Författaren var en ung svensk-iranier med en sällsynt politisk energi och en språklig förmåga som överträffade många infödda meningsfränder i samma ålder.
Sedan dess har Ali Esbati varit en av Vänsterpartiets mer namnkunniga profiler. Det har gjort honom både uppskattad i den egna rörelsen och till ett allt rödare skynke för den rasistiska högern. För om det är något den sverigedemokratiska nätsvansen inte klarar av är det kombinationen av invandrade män med ansiktsbehåring som dessutom är högutbildade och vältaliga. Ali Esbatis politiska fiender kommer inte att sluta bry sig om hans härkomst i första taget. Men det kommer inte han heller, eftersom den har präglat hans politiska utveckling.
– Jag kommer alltid vara född i Iran. Och att vara invandrad är en erfarenhet som påverkar alla. Det är klart att det är en del orättvisor och en del insikter om hur samhället fungerar som följer med det, och som blir en del av vem man är och hur man tänker kring politik. Sedan gör alla olika saker av det.
Det är inte givet att invandrarerfarenheten får människor att dra vänsterpolitiska slutsatser. Men i Ali Esbatis fall pekade mycket i den riktningen, även innan han kom till Sverige som nioåring. I släkten fanns nämligen en tradition av vänsterengagemang.
– Mina föräldrar var inte politiskt organiserade. Däremot hade vi folk nära i släkten som var engagerade i vänstern, vilket ledde till att de var tvungna att fly. Och det pratades samhällsfrågor hemma. Så det fanns med.
Såväl hans morfar, moster som morbror var på olika sätt aktiva inom vänstern. I hans iranska arv finns även olika klasstillhörigheter, något som skärpte hans blick för fenomenet klass.
– Det tror jag har betytt mycket också. Att man blir varse det komplexa i en sådan bakgrund. Att komma från ett annat land till Sverige knyter folk samman, men människor har också med sig olika saker från sina länder. Det finns mycket där som blandas.
Detta i kombination med att växa upp i en invandrartät förort, där han såg de orättvisor som drabbar människor som kommer till Sverige, menar Ali gjorde honom till en politiskt brådmogen person. Uppväxtåren i Tensta präglades av idogt läsande av politisk journalistik. På Kulturhuset läste han Röd Press och redan som elvaåring ville han gå med i Ung Vänster.
– Jag var väldigt nördigt politiskt intresserad från väldigt unga år. Det stora steget var väl att dra slutsatsen av detta, att det krävs att man gör saker med andra och inte bara läser grejer.
Ali Esbati är känd som en av ytterst få inom vänstern som har studerat på Handelshögskolan. De till vänster som är intresserade av ekonomi brukar dras till teorier som knappast lärs ut där. Så varför sökte sig en politiskt brådmogen vänsteraktivist till ”maktelitens skola”? Enligt honom själv går intresset för ekonomi inte att skilja från det politiska engagemanget.
– Om jag inte hade varit organiserad inom vänstern hade jag nog aldrig kommit på tanken att plugga ekonomi. Det var mer som ett slags pliktkänsla, för att det behövdes fler ekonomer på vänsterkanten. Jag hade säkert kunnat läsa allt ifrån fysik till litteraturhistoria, jag var intresserad av det mesta.
Beslutet att studera ekonomi var också strategiskt. Han upplevde att vänstern hade svårt att bemöta motståndarnas argument på deras eget språk.
Hur var det då att gå på Handels som ensam marxist?
– Det var inte så att jag hängde där hela dagarna och var marxist (skratt). Jag gick mina kurser och skrev mina tentor. Men jag var väldigt aktiv i Ung Vänster och Vänsterpartiet även under studietiden, så det tog väl mer av tiden och energin än att hänga med folk därifrån på fritiden, säger han och fortsätter:
– Men det är inte kopplat till något obehag. Det var snarare fascinerande att observera folk där. Och sedan lärde jag mig också en massa intressanta saker, det finns ju mycket i sådana ekonomiutbildningar som är bra. Men jag kände mig inte som någon som skulle predika evangeliet för andra där.
Som Mikael Holmqvist visade i boken Handels. Maktelitens skola (2018) genomsyras lärosätet av näringslivets värderingar och är därför en av de främsta institutionerna för formandet av den svenska styrande klassen. Ali Esbatis upplevelser bekräftar den bilden. Det är också när han talar om Handels som hans marxistiska ådra gör sig som mest påmind.
– Jag märkte att det är en stark institution för social och intellektuell konvergens. Det är ju vissa saker som gör att många börjar se på världen på ett visst sätt. Det innebär inte att alla får samma åsikter och samma klädstil, men det finns en konvergensprocess som fyller en funktion i reproduktionen av vissa typer av samhälleliga positioner.
Helt ensam var han dock inte. Året innan han började hade en viss Magdalena Andersson hoppat av sin forskarutbildning vid samma skola. Hon hade varit ordförande i den lilla men livaktiga Socialdemokratiska ekonomklubben, som i dag är känd för att ha försett finansdepartementet med flera av de viktigaste socialdemokratiska ministrarna och tjänstemännen under den nyliberala eran. Något som Ali Esbati kopplar till den överordnade roll som finansdepartementet har fått inom förvaltningen under samma tid.
– Det har alltid spelat en viktig roll, men sedan 90-talskrisen har finansdepartementet blivit ett slags överdepartement, även formellt med utformningen av budgetprocessen. Vilka som hamnar på finansen spelar stor roll för hur politiken blir, och då ökar betydelsen av vilka som pluggar ekonomi jämfört med andra ämnen.
På studierna följde en rad politiska uppdrag, såväl inom som utanför Vänsterpartiet. Han var förbundsordförande i Ung Vänster och sedan politisk sekreterare på Vänsterpartiets riksdagskansli, han tillbringade ett par år i Norge där han skrev för Klassekampen och var med och grundade tankesmedjan Manifest. Han hade också oturen att befinna sig på Utøya den där ödesdigra dagen, en erfarenhet han i fjol beskrev i boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. 2013 tog han plats som ersättare i riksdagen och ett år senare valdes han in som ordinarie ledamot. Större delen av den tiden har han suttit i arbetsmarknadsutskottet. Sedan 2018 sitter han i partistyrelsen och för två månader sedan gavs han det viktiga uppdraget ekonomisk-politisk talesperson, ett jobb han tar över från Ulla Andersson.
Så vad kan man vänta sig för ekonomisk politik under den Handelsutbildade Esbatis tid? Hur djupt är egentligen avtrycket från den neoklassiska korvstoppningen på Sveavägen? Inte särskilt om man frågar honom själv.
– Jag har en i grunden marxistisk samhällssyn. Så jag menar delvis andra saker än vad ekonomer gör när de pratar om ekonomi. För mig blir det meningslöst att diskutera ekonomi om man inte tänker på makt och fördelning. Hur saker produceras, vem som producerar dem och under vilka villkor. Medan det dominerande synsättet är att det är det som börjar när varorna finns på en marknad.
Så är det lätt att låta när man inte sitter vid förhandlingsbordet. Men när det är dags för praktisk politik brukar de marxistiska hårklyverierna snabbt få vika sig för ett mer pragmatiskt synsätt.
– Ja, det är klart att det finns dagspolitiska aspekter av ekonomi där saker behöver diskuteras i andra termer än att man hela tiden går tillbaka till sakernas rötter – vilket ju är en marxistisk metod men som har sina begränsningar i dagspolitiken. När man diskuterar en budget behöver man förhålla sig till inkomster och utgifter, och då är det viktigt att ha verktygen för att kunna göra det.
– Där är det viktigt med saker som hur den skandinaviska modellen har fungerat och vilka fördelar den har haft jämfört med andra former av kapitalism i världen, och hur grunderna för den modellen i Sverige under de senaste 25–30 åren har angripits och på en del områden förstörts. Det har haft påtagliga effekter på inkomstfördelningen och hur människor lever här.
Esbati återkommer ofta till de senaste 30 åren. Men på vissa sätt har hans parti följt med utvecklingen. Under hans föregångare Ulla Andersson fattade Vänsterpartiet det inte okontroversiella beslutet att acceptera det finanspolitiska ramverket – en informell uppsättning budgetregler som antogs av en riksdagsmajoritet strax efter 90-talskrisen för att ”få ordning” på Sveriges ekonomi genom att hålla nere underskotten och statsskulden. Det har fått allt hårdare kritik, inte minst i kölvattnet av coronapandemin, och ser nu ut att vara på väg att luckras upp, i likhet med liknande regelverk i andra länder.
Ali Esbati tycker dock att kritiken mot Vänsterpartiets ”stöd” till ramverket är missvisande.
– Att vi står bakom det är att ta i. Vi har haft sådana ramverk sedan 90-talet, och Vänsterpartiet har alltid varit kritiskt till aspekter av dem på goda grunder. Vid ett tillfälle fanns det en möjlighet att göra ramverket mer flexibelt och det var en avvägning mellan att bidra till att öppna det, eller att vara kritisk till hela ramverket. Jag tycker att det fanns goda skäl till kompromissen, men det viktiga är att vi är allt tydligare med att ramverket behöver förändras, inte minst i ljuset av klimatomställningen. Därför kommer vi att komma med fler förslag på hur man kan förändra det.
Han menar också att en del kritiker närmast fetischiserar ramverket, som om dess avskaffande skulle lösa alla problem.
– Det är viktigt att påpeka att om ramverket ändras så betyder inte det att allt automatiskt blir bra och vänster. Även om dess utformning sätter käppar i hjulet för stora investeringar så betyder inte det att om ramverket inte hade funnits så hade investeringarna blivit av. Det krävs en politisk vilja och konkreta beslut för det.
I en artikel i Flamman förklarade Esbati tillsammans med Ulla Andersson för drygt två år sedan att acceptansen av ramverket kom till som ett pragmatiskt sätt att kunna lägga fokus på enskilda reformer. I det sammanhanget är det numera uttjatade glasögonbidraget en av de främsta politiska segrarna. Även Ali Esbati nämner reformen, men han ser även ett symboliskt värde i att få till stånd konkreta förändringar i ett läge där ordet reform blivit synonymt med nedskärningar.
– Jag tycker att det var rimligt att vi när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden i ett besvärligt läge kunde driva på för viktiga välfärdsreformer. De kanske inte alltid var av mångmiljardbelopp men de visade också att man kan göra saker på ett annat sätt. Reformer har i decennier inneburit att man skär ned på välfärden. När vi drev igenom reformer som glasögonbidrag till barn eller stöd för sommarlovsaktiviteter så var det viktigt för dem som får ta del av dem, men också för att visa att välfärden kan bli större.
Han understryker dock att tiderna har förändrats och Vänsterpartiet likaså. Inte minst klimatkrisen har gjort det nödvändigt att omvärdera de 90-talsdogmer som fortfarande präglar den ekonomiska politiken.
– Det är viktigt att diskutera ekonomisk vänsterpolitik på ett sätt som ligger nära människor. Men saker förändras. Fler är i dag villiga att diskutera de begränsningar som ramverket i sin nuvarande utformning innebär. En annan sak som har förändrats, även hos oss, är den växande insikten att klimatomställningen måste innebära enorma investeringar där staten har en nyckelroll. Och om man då har ett ramverk på pappret som gör det besvärligare så måste man diskutera om det är vettigt.
Samtidigt menar han att det gäller att börja med en politisk vision, snarare än att bara gnälla på budgetregler.
– Jag tror att man kan tidigarelägga de utlovade översynerna av ramverket. Men det viktiga för vänstern är att fråga sig vad det är man vill göra med ekonomin. Och då kommer man att se att det finns praxis och regelverk som gör det svårare att genomföra politik som behövs för att lösa samhällsproblem. Man bör börja i den änden. Det finanspolitiska ramverket är så att säga inte det enda hindret för socialismen.
Så vad vill Vänsterpartiet göra på det ekonomiska området?
Grovt sett är vänstern i dag uppdelad i två ekonomiska läger: på ena sidan de mer renodlade marxisterna som vill ha en demokratisering av ekonomin och som ser skattetrycket som det främsta verktyget för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle, och på den andra den mer keynesianskt lagda gruppen som vill överge åtstramningen och göra stora låneinvesteringar, speciellt med tanke på de låga räntorna. Var Ali Esbati står på skalan är inte lätt att avgöra. I vissa intervjuer talar han om att höja skatterna för att finansiera reformer, i andra framhåller han behovet av låneinvesteringar. Kanske för att metoderna svarar mot olika problem.
– Många av de investeringsbehov som finns inom infrastruktur och industri kommer att behöva lånefinansieras. Det är tydligt. Däremot har skattepolitiken en annan funktion som inte kan lösas genom att man lånar pengar på de internationella finansmarknaderna, och det är fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Det är resursallokering i grunden. Man behöver politiska beslut om man vill öka antalet anställda i den offentliga välfärden, och de måste finansieras genom skatter.
Något som kan tolkas som att partiet lutar allt mer mot det ”keynesianska” lägret är de uppmärksammade anställningarna av de tidigare LO-ekonomerna Sandro Scocco och Åsa-Pia Järliden. Det i kombination med Nooshi Dadgostars industripolitiska retorik och flörtande med klassiska socialdemokratiska teman har lett till knorrande på vissa håll. Hur ska denna förändring från Sjöstedt-eran förstås? Är det en socialdemokratisering av Vänsterpartiet som har inletts?
– Om man ser det som att Vänsterpartiet bör ha en större roll i svensk politik, som Socialdemokraterna har haft tidigare – gärna för mig. Men om man menar att Vänsterpartiet skulle anamma den politik som Socialdemokraterna har haft de senaste 30 åren skulle jag säga entydigt nej. Tvärtom, säger Ali Esbati och fortsätter:
– Jag ser det som ett steg mot att få en tyngre roll i den ekonomiska debatten. Vi står ju nära de radikala värderingar som har funnits inom LO-sfären också men som det inte har funnits något intresse av alls inom Socialdemokraterna att göra politik av. Då är det naturligt att vi gör det. Sedan är Sandro och Åsa-Pia skarpa och duktiga personer och ett starkt tillskott till våra möjligheter att driva vår ekonomiska politik. Den som tror att detta innebär att Vänsterpartiet skulle få en mindre radikal politik tror jag har en ganska säregen förståelse av vad bra radikalitet är.
Men om Sverige ska kunna genomföra de reformer och investeringar som Vänsterpartiet kräver, är det inte säkert att det räcker med att överge det finanspolitiska ramverket. Sverige har inte bara en utan två finanspolitiska tvångströjor på sig: en egen och en som krävs av EU. Ali Esbati har varit konsekvent kritisk mot unionen. Men samtidigt har delar av partiet börjat gå i EU-positiv riktning. Hur ser han på unionen i dag?
– Ända sedan jag var superaktiv i nej-kampanjen till EU-medlemskap har jag tyckt att EU är ett stort problem för utvecklingen i Sverige. Men lika länge har jag tyckt att så länge vi är medlemmar måste vårt parti navigera inom systemet. Det betyder olika saker i olika situationer. Jag tror inte att frågan om utträde är aktuell i dag.
Som medlem i arbetsmarknadsutskottet har han sett de destruktiva effekter som EU-medlemskapet kan ha på svensk ekonomi, inte minst de marknadsliberala domarna i kölvattnet av Laval-konflikten. Det nya förslaget på minimilöner är ett annat exempel på hur EU kan användas för att underminera den svenska modellen.
– Men de stora effekterna är sådana som man inte ser, som handlar om att begränsa räckvidden för politiken. Jättemånga statliga och kommunala satsningar blir aldrig av för att de strider mot EU:s statsstödsregler. Och Sverige är ett land som låter bli att testa gränserna. Det upplevde vi hela tiden när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden: ”det här kan vi nog inte göra på grund av EU:s regelverk” sade de från regeringshåll. Och ibland var det säkert så, men ibland ifrågasatte vi det och då fick man gå till regeringskansliets juridiska avdelning som efter en stund erkände att ”jo, det kunde vi visst”. Hela den här juridifieringen som EU innebär, att politiska beslut reduceras till juridiska spetsfundigheter, är dålig eftersom den urholkar demokratin.
Resultatet är att Esbati och Vänsterpartiet i regel röstar nej till att ge EU utökad makt. Ibland får detta till följd att man motsätter sig reformer som är bra för unionens fattigare befolkningar. Som när samtliga svenska partier röstade nej till coronafonden för snart två år sedan.
– Jag förstår att det är komplext, men jag tror inte att det är klokt att bidra till att EU:s institutioner får en större betydelse för länders ekonomier. Och även om jag förstår att det betyder helt olika saker i Sverige, Bulgarien och Spanien, är jag skeptisk till att EU:s övernationella institutioner stärks på bekostnad av de nationella. Men ibland går detta att lösa. Ifråga om minimilöner kan man få en lösning där den svenska modellen inte behöver rubbas, utan att man står i vägen för minimilöner i andra länder. Det handlar om juridisk och praktisk flexibilitet inför nationella skillnader. Men en vänster som okritiskt säger hurra till EU, som vi inte riktigt har haft i Sverige men som finns i andra länder, blir ofta besviken.
Så kontentan är att Sverige bör lämna EU?
– Jag tycker att det hade varit bättre om Sverige inte var med i EU, ja. Men det är inte en aktuell fråga just nu och jag har inga planer på att driva den.
Det finns ett numera klassiskt mem på nätet som fångar Ali Esbatis person. Det visar två bilder från en tv-debatt mellan honom och Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl, efter att Esbati just har kallat rut-anställda för “tjänstefolk”. Ådahl ropar hysteriskt till sin motståndare att han ska ”ta tillbaka det”, medan Esbati sarkastiskt tittar tillbaka med samma lugn som tjuren Ferdinand under korkeken. Just den behärskningen, även i de mest upphetsade debatterna, retar gallfeber på motståndarna.
Det är därför inte konstigt att han har blivit till ett särskilt hatobjekt hos högern. Detta gick nyligen så långt att en ledare i Expressen myntade begreppet ”esbatisering” för att beskriva utmaningen som väntar Centerpartiet ifall de tvingas regeringsförhandla med vänsterpartierna efter nästa val.
Vad tycker han om att bli till ett substantiv?
– Haha, jag tror dessvärre inte att begreppet är så etablerat än. Men för Expressens ledarsida handlar det om att det skulle vara jobbigt för Centerpartiet att ha med oss att göra. Jag försöker bara förklara att det är en del av en rimlig politisk verklighet att ifall vi och Centerpartiet ingår i en majoritet som hindrar en blåbrun regering måste vi förhålla oss till varandra och inte låtsas som att det andra partiet inte finns. Sedan ser jag så klart helst att Centerpartiet får så lite inflytande som möjligt.
Det hela går att tolka positivt. Men som så ofta märker Ali Esbati själv också vilka budskap som kan dölja sig under även oskyldiga glåpord. Är man född i Iran spelar det ingen roll hur långt man tar sig – så länge man inte utnyttjar sin utländska härkomst för att slå mot andra med liknande bakgrund kommer en del alltid att använda det mot en.
– Jag önskar att det är för att de ser mig som en svår motståndare. Men jag tror att det finns en underström av främlingsfientlighet där också. Inte nödvändigtvis hos dem som skriver på ledarsidorna, men jag ser ju vilka som reagerar i sociala medier. Det är SD-svansen som ser det som en fara att någon med min bakgrund är synlig i offentligheten, och som inte använder den synligheten till att spotta på invandrare, som vissa gör. Och det är klart att det där är en jobbig aspekt av samhället. Men därför är det desto viktigare att använda den positionen till att kämpa för andra saker.
