Inrikes/Nyheter 13 mars, 2022

Esbatiseringen av Sverige

Han är Handelshögskolans enda marxist och högerns röda skynke. Vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska talesperson är lika uppskattad i de egna leden som provocerande för högern. Vid 45 är Ali Esbati redan en politisk veteran. Nu ska han ansvara för partiets ekonomiska politik i ett läge där de kan behöva samsas med Centerpartiet.

Han har varit med länge nu. För oss som mognade politiskt i början av 00-talet fanns det flera vänsterinstitutioner där man kunde vässa sin analysförmåga: Ung Vänster, Attac, Ordfront, Arena och en uppsjö vänster­tidningar. En annan var bloggen Esbatis Kommentarer. Där kunde man läsa välformulerade analyser av allt ifrån Irakkriget och den bolivarianska revolutionen i Venezuela till fräna recensioner av borgerligt vinklade tv-inslag och roliga sågningar av uppburna neoklassiska ekonomer. Författaren var en ung svensk-iranier med en sällsynt politisk energi och en språklig förmåga som överträffade många infödda meningsfränder i samma ålder.

Sedan dess har Ali Esbati varit en av Vänsterpartiets mer namnkunniga profiler. Det har gjort honom både uppskattad i den egna rörelsen och till ett allt rödare skynke för den rasistiska högern. För om det är något den sverigedemokratiska nätsvansen inte klarar av är det kombinationen av invandrade män med ansiktsbehåring som dessutom är högutbildade och vältaliga. Ali Esbatis politiska fiender kommer inte att sluta bry sig om hans härkomst i första taget. Men det kommer inte han heller, eftersom den har präglat hans politiska utveckling.

– Jag kommer alltid vara född i Iran. Och att vara invandrad är en erfarenhet som påverkar alla. Det är klart att det är en del orättvisor och en del insikter om hur samhället fungerar som följer med det, och som blir en del av vem man är och hur man tänker kring politik. Sedan gör alla olika saker av det.

Det är inte givet att invandrarerfarenheten får människor att dra vänsterpolitiska slutsatser. Men i Ali Esbatis fall pekade mycket i den riktningen, även innan han kom till Sverige som nioåring. I släkten fanns nämligen en tradition av vänsterengagemang.

– Mina föräldrar var inte politiskt organiserade. Däremot hade vi folk nära i släkten som var engagerade i vänstern, vilket ledde till att de var tvungna att fly. Och det pratades samhällsfrågor hemma. Så det fanns med.

Såväl hans morfar, moster som morbror var på olika sätt aktiva inom vänstern. I hans iranska arv finns även olika klasstillhörigheter, något som skärpte hans blick för fenomenet klass.

– Det tror jag har betytt mycket också. Att man blir varse det komplexa i en sådan bakgrund. Att komma från ett annat land till Sverige knyter folk samman, men människor har också med sig olika saker från sina länder. Det finns mycket där som blandas.

Detta i kombination med att växa upp i en invandrartät förort, där han såg de orättvisor som drabbar människor som kommer till Sverige, menar Ali gjorde honom till en politiskt brådmogen person. Uppväxtåren i Tensta präglades av idogt läsande av politisk journalistik. På Kulturhuset läste han Röd Press och redan som elvaåring ville han gå med i Ung Vänster.

– Jag var väldigt nördigt politiskt intresserad från väldigt unga år. Det stora steget var väl att dra slutsatsen av detta, att det krävs att man gör saker med andra och inte bara läser grejer.

Ali Esbati är känd som en av ytterst få inom vänstern som har studerat på Handelshögskolan. De till vänster som är intresserade av ekonomi brukar dras till teorier som knappast lärs ut där. Så varför sökte sig en politiskt brådmogen vänsteraktivist till ”maktelitens skola”? Enligt honom själv går intresset för ekonomi inte att skilja från det politiska engagemanget.

– Om jag inte hade varit organiserad inom vänstern hade jag nog aldrig kommit på tanken att plugga ekonomi. Det var mer som ett slags pliktkänsla, för att det behövdes fler ekonomer på vänsterkanten. Jag hade säkert kunnat läsa allt ifrån fysik till litteraturhistoria, jag var intresserad av det mesta.

Beslutet att studera ekonomi var också strategiskt. Han upplevde att vänstern hade svårt att bemöta motståndarnas argument på deras eget språk.

Hur var det då att gå på Handels som ensam marxist?

– Det var inte så att jag hängde där hela dagarna och var marxist (skratt). Jag gick mina kurser och skrev mina tentor. Men jag var väldigt aktiv i Ung Vänster och Vänsterpartiet även under studietiden, så det tog väl mer av tiden och energin än att hänga med folk därifrån på fritiden, säger han och fortsätter:

– Men det är inte kopplat till något obehag. Det var snarare fascinerande att observera folk där. Och sedan lärde jag mig också en massa intressanta saker, det finns ju mycket i sådana ekonomiutbildningar som är bra. Men jag kände mig inte som någon som skulle predika evangeliet för andra där.

Som Mikael Holmqvist visade i boken Handels. Maktelitens skola (2018) genomsyras lärosätet av näringslivets värderingar och är därför en av de främsta institutionerna för formandet av den svenska styrande klassen. Ali Esbatis upplevelser bekräftar den bilden. Det är också när han talar om Handels som hans marxistiska ådra gör sig som mest påmind.

– Jag märkte att det är en stark institution för social och intellektuell konvergens. Det är ju vissa saker som gör att många börjar se på världen på ett visst sätt. Det innebär inte att alla får samma åsikter och samma klädstil, men det finns en konvergensprocess som fyller en funktion i reproduktionen av vissa typer av samhälleliga positioner.

Helt ensam var han dock inte. Året innan han började hade en viss Magdalena Andersson hoppat av sin forskarutbildning vid samma skola. Hon hade varit ordförande i den lilla men livaktiga Socialdemokratiska ekonomklubben, som i dag är känd för att ha försett finansdepartementet med flera av de viktigaste socialdemokratiska ministrarna och tjänstemännen under den nyliberala eran. Något som Ali Esbati kopplar till den överordnade roll som finansdepartementet har fått inom förvaltningen under samma tid.

– Det har alltid spelat en viktig roll, men sedan 90-talskrisen har finansdepartementet blivit ett slags överdepartement, även formellt med utformningen av budgetprocessen. Vilka som hamnar på finansen spelar stor roll för hur politiken blir, och då ökar betydelsen av vilka som pluggar ekonomi jämfört med andra ämnen.

På studierna följde en rad politiska uppdrag, såväl inom som utanför Vänsterpartiet. Han var förbundsordförande i Ung Vänster och sedan politisk sekreterare på Vänsterpartiets riksdagskansli, han tillbringade ett par år i Norge där han skrev för Klassekampen och var med och grundade tankesmedjan Manifest. Han hade också oturen att befinna sig på Utøya den där ödesdigra dagen, en erfarenhet han i fjol beskrev i boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. 2013 tog han plats som ersättare i riksdagen och ett år senare valdes han in som ordinarie ledamot. Större delen av den tiden har han suttit i arbetsmarknadsutskottet. Sedan 2018 sitter han i partistyrelsen och för två månader sedan gavs han det viktiga uppdraget ekonomisk-politisk talesperson, ett jobb han tar över från Ulla Andersson.

Så vad kan man vänta sig för ekonomisk politik under den Handelsutbildade Esbatis tid? Hur djupt är egentligen avtrycket från den neoklassiska korvstoppningen på Sveavägen? Inte särskilt om man frågar honom själv.

– Jag har en i grunden marxistisk samhällssyn. Så jag menar delvis andra saker än vad ekonomer gör när de pratar om ekonomi. För mig blir det meningslöst att diskutera ekonomi om man inte tänker på makt och fördelning. Hur saker produceras, vem som producerar dem och under vilka villkor. Medan det dominerande synsättet är att det är det som börjar när varorna finns på en marknad.

Så är det lätt att låta när man inte sitter vid förhandlingsbordet. Men när det är dags för praktisk politik brukar de marxistiska hårklyverierna snabbt få vika sig för ett mer pragmatiskt synsätt.

– Ja, det är klart att det finns dagspolitiska aspekter av ekonomi där saker behöver diskuteras i andra termer än att man hela tiden går tillbaka till sakernas rötter – vilket ju är en marxistisk metod men som har sina begränsningar i dagspolitiken. När man diskuterar en budget behöver man förhålla sig till inkomster och utgifter, och då är det viktigt att ha verktygen för att kunna göra det.

– Där är det viktigt med saker som hur den skandinaviska modellen har fungerat och vilka fördelar den har haft jämfört med andra former av kapitalism i världen, och hur grunderna för den modellen i Sverige under de senaste 25–30 åren har angripits och på en del områden förstörts. Det har haft påtagliga effekter på inkomstfördelningen och hur människor lever här.

Esbati återkommer ofta till de senaste 30 åren. Men på vissa sätt har hans parti följt med utvecklingen. Under hans föregångare Ulla Andersson fattade Vänsterpartiet det inte okontroversiella beslutet att acceptera det finanspolitiska ramverket – en informell uppsättning budgetregler som antogs av en riksdagsmajoritet strax efter 90-talskrisen för att ”få ordning” på Sveriges ekonomi genom att hålla nere underskotten och statsskulden. Det har fått allt hårdare kritik, inte minst i kölvattnet av coronapandemin, och ser nu ut att vara på väg att luckras upp, i likhet med liknande regelverk i andra länder.

Ali Esbati tycker dock att kritiken mot Vänsterpartiets ”stöd” till ramverket är missvisande.

– Att vi står bakom det är att ta i. Vi har haft sådana ramverk sedan 90-talet, och Vänsterpartiet har alltid varit kritiskt till aspekter av dem på goda grunder. Vid ett tillfälle fanns det en möjlighet att göra ramverket mer flexibelt och det var en avvägning mellan att bidra till att öppna det, eller att vara kritisk till hela ramverket. Jag tycker att det fanns goda skäl till kompromissen, men det viktiga är att vi är allt tydligare med att ramverket behöver förändras, inte minst i ljuset av klimatomställningen. Därför kommer vi att komma med fler förslag på hur man kan förändra det.

Han menar också att en del kritiker närmast fetischiserar ramverket, som om dess avskaffande skulle lösa alla problem.

– Det är viktigt att påpeka att om ramverket ändras så betyder inte det att allt automatiskt blir bra och vänster. Även om dess utformning sätter käppar i hjulet för stora investeringar så betyder inte det att om ramverket inte hade funnits så hade investeringarna blivit av. Det krävs en politisk vilja och konkreta beslut för det.

I en artikel i Flamman förklarade Esbati tillsammans med Ulla Andersson för drygt två år sedan att acceptansen av ramverket kom till som ett pragmatiskt sätt att kunna lägga fokus på enskilda reformer. I det sammanhanget är det numera uttjatade glasögonbidraget en av de främsta politiska segrarna. Även Ali Esbati nämner reformen, men han ser även ett symboliskt värde i att få till stånd konkreta förändringar i ett läge där ordet reform blivit synonymt med nedskärningar.

– Jag tycker att det var rimligt att vi när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden i ett besvärligt läge kunde driva på för viktiga välfärdsreformer. De kanske inte alltid var av mångmiljardbelopp men de visade också att man kan göra saker på ett annat sätt. Reformer har i decennier inneburit att man skär ned på välfärden. När vi drev igenom reformer som glasögonbidrag till barn eller stöd för sommarlovsaktiviteter så var det viktigt för dem som får ta del av dem, men också för att visa att välfärden kan bli större.

Han understryker dock att tiderna har förändrats och Vänsterpartiet likaså. Inte minst klimatkrisen har gjort det nödvändigt att omvärdera de 90-talsdogmer som fortfarande präglar den ekonomiska politiken.

– Det är viktigt att diskutera ekonomisk vänsterpolitik på ett sätt som ligger nära människor. Men saker förändras. Fler är i dag villiga att diskutera de begränsningar som ramverket i sin nuvarande utformning innebär. En annan sak som har förändrats, även hos oss, är den växande insikten att klimatomställningen måste innebära enorma investeringar där staten har en nyckelroll. Och om man då har ett ramverk på pappret som gör det besvärligare så måste man diskutera om det är vettigt.

Samtidigt menar han att det gäller att börja med en politisk vision, snarare än att bara gnälla på budgetregler.

– Jag tror att man kan tidigarelägga de utlovade översynerna av ramverket. Men det viktiga för vänstern är att fråga sig vad det är man vill göra med ekonomin. Och då kommer man att se att det finns praxis och regelverk som gör det svårare att genomföra politik som behövs för att lösa samhällsproblem. Man bör börja i den änden. Det finanspolitiska ramverket är så att säga inte det enda hindret för socialismen.

Så vad vill Vänsterpartiet göra på det ekonomiska området?

Grovt sett är vänstern i dag uppdelad i två ekonomiska läger: på ena sidan de mer renodlade marxisterna som vill ha en demokratisering av ekonomin och som ser skattetrycket som det främsta verktyget för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle, och på den andra den mer keynesianskt lagda gruppen som vill överge åtstramningen och göra stora låneinvesteringar, speciellt med tanke på de låga räntorna. Var Ali Esbati står på skalan är inte lätt att avgöra. I vissa intervjuer talar han om att höja skatterna för att finansiera reformer, i andra framhåller han behovet av låneinvesteringar. Kanske för att metoderna svarar mot olika problem.

– Många av de investeringsbehov som finns inom infrastruktur och industri kommer att behöva lånefinansieras. Det är tydligt. Däremot har skattepolitiken en annan funktion som inte kan lösas genom att man lånar pengar på de internationella finansmarknaderna, och det är fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Det är resursallokering i grunden. Man behöver politiska beslut om man vill öka antalet anställda i den offentliga välfärden, och de måste finansieras genom skatter.

Något som kan tolkas som att partiet lutar allt mer mot det ”keynesianska” lägret är de uppmärksammade anställningarna av de tidigare LO-ekonomerna Sandro Scocco och Åsa-Pia Järliden. Det i kombination med Nooshi Dadgostars industripolitiska retorik och flörtande med klassiska socialdemokratiska teman har lett till knorrande på vissa håll. Hur ska denna förändring från Sjöstedt-eran förstås? Är det en socialdemokratisering av Vänsterpartiet som har inletts?

– Om man ser det som att Vänsterpartiet bör ha en större roll i svensk politik, som Socialdemokraterna har haft tidigare – gärna för mig. Men om man menar att Vänsterpartiet skulle anamma den politik som Socialdemokraterna har haft de senaste 30 åren skulle jag säga entydigt nej. Tvärtom, säger Ali Esbati och fortsätter:

– Jag ser det som ett steg mot att få en tyngre roll i den ekonomiska debatten. Vi står ju nära de radikala värderingar som har funnits inom LO-sfären också men som det inte har funnits något intresse av alls inom Socialdemokraterna att göra politik av. Då är det naturligt att vi gör det. Sedan är Sandro och Åsa-Pia skarpa och duktiga personer och ett starkt tillskott till våra möjligheter att driva vår ekonomiska politik. Den som tror att detta innebär att Vänsterpartiet skulle få en mindre radikal politik tror jag har en ganska säregen förståelse av vad bra radikalitet är.

Men om Sverige ska kunna genomföra de reformer och investeringar som Vänsterpartiet kräver, är det inte säkert att det räcker med att överge det finanspolitiska ramverket. Sverige har inte bara en utan två finanspolitiska tvångströjor på sig: en egen och en som krävs av EU. Ali Esbati har varit konsekvent kritisk mot unionen. Men samtidigt har delar av partiet börjat gå i EU-positiv riktning. Hur ser han på unionen i dag?

– Ända sedan jag var superaktiv i nej-kampanjen till EU-medlemskap har jag tyckt att EU är ett stort problem för utvecklingen i Sverige. Men lika länge har jag tyckt att så länge vi är medlemmar måste vårt parti navigera inom systemet. Det betyder olika saker i olika situationer. Jag tror inte att frågan om utträde är aktuell i dag.

Som medlem i arbetsmarknadsutskottet har han sett de destruktiva effekter som EU-medlemskapet kan ha på svensk ekonomi, inte minst de marknadsliberala domarna i kölvattnet av Laval-konflikten. Det nya förslaget på minimilöner är ett annat exempel på hur EU kan användas för att underminera den svenska modellen.

– Men de stora effekterna är sådana som man inte ser, som handlar om att begränsa räckvidden för politiken. Jättemånga statliga och kommunala satsningar blir aldrig av för att de strider mot EU:s statsstödsregler. Och Sverige är ett land som låter bli att testa gränserna. Det upplevde vi hela tiden när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden: ”det här kan vi nog inte göra på grund av EU:s regelverk” sade de från regeringshåll. Och ibland var det säkert så, men ibland ifrågasatte vi det och då fick man gå till regeringskansliets juridiska avdelning som efter en stund erkände att ”jo, det kunde vi visst”. Hela den här juridifieringen som EU innebär, att politiska beslut reduceras till juridiska spetsfundigheter, är dålig eftersom den urholkar demokratin.

Resultatet är att Esbati och Vänsterpartiet i regel röstar nej till att ge EU utökad makt. Ibland får detta till följd att man motsätter sig reformer som är bra för unionens fattigare befolkningar. Som när samtliga svenska partier röstade nej till coronafonden för snart två år sedan.

– Jag förstår att det är komplext, men jag tror inte att det är klokt att bidra till att EU:s institutioner får en större betydelse för länders ekonomier. Och även om jag förstår att det betyder helt olika saker i Sverige, Bulgarien och Spanien, är jag skeptisk till att EU:s övernationella institutioner stärks på bekostnad av de nationella. Men ibland går detta att lösa. Ifråga om minimilöner kan man få en lösning där den svenska modellen inte behöver rubbas, utan att man står i vägen för minimilöner i andra länder. Det handlar om juridisk och praktisk flexibilitet inför nationella skillnader. Men en vänster som okritiskt säger hurra till EU, som vi inte riktigt har haft i Sverige men som finns i andra länder, blir ofta besviken.

Så kontentan är att Sverige bör lämna EU?

– Jag tycker att det hade varit bättre om Sverige inte var med i EU, ja. Men det är inte en aktuell fråga just nu och jag har inga planer på att driva den.

Det finns ett numera klassiskt mem på nätet som fångar Ali Esbatis person. Det visar två bilder från en tv-debatt mellan honom och Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl, efter att Esbati just har kallat rut-anställda för ”tjänstefolk”. Ådahl ropar hysteriskt till sin motståndare att han ska ”ta tillbaka det”, medan Esbati sarkastiskt tittar tillbaka med samma lugn som tjuren Ferdinand under korkeken. Just den behärskningen, även i de mest upphetsade debatterna, retar gallfeber på motståndarna.

Det är därför inte konstigt att han har blivit till ett särskilt hatobjekt hos högern. Detta gick nyligen så långt att en ledare i Expressen myntade begreppet ”esbatisering” för att beskriva utmaningen som väntar Centerpartiet ifall de tvingas regeringsförhandla med vänsterpartierna efter nästa val.

Vad tycker han om att bli till ett substantiv?

– Haha, jag tror dessvärre inte att begreppet är så etablerat än. Men för Expressens ledarsida handlar det om att det skulle vara jobbigt för Centerpartiet att ha med oss att göra. Jag försöker bara förklara att det är en del av en rimlig politisk verklighet att ifall vi och Centerpartiet ingår i en majoritet som hindrar en blåbrun regering måste vi förhålla oss till varandra och inte låtsas som att det andra partiet inte finns. Sedan ser jag så klart helst att Centerpartiet får så lite inflytande som möjligt.

Det hela går att tolka positivt. Men som så ofta märker Ali Esbati själv också vilka budskap som kan dölja sig under även oskyldiga glåpord. Är man född i Iran spelar det ingen roll hur långt man tar sig – så länge man inte utnyttjar sin utländska härkomst för att slå mot andra med liknande bakgrund kommer en del alltid att använda det mot en.

– Jag önskar att det är för att de ser mig som en svår motståndare. Men jag tror att det finns en underström av främlingsfientlighet där också. Inte nödvändigtvis hos dem som skriver på ledarsidorna, men jag ser ju vilka som reagerar i sociala medier. Det är SD-svansen som ser det som en fara att någon med min bakgrund är synlig i offentligheten, och som inte använder den synligheten till att spotta på invandrare, som vissa gör. Och det är klart att det där är en jobbig aspekt av samhället. Men därför är det desto viktigare att använda den positionen till att kämpa för andra saker.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)