Inrikes/Nyheter 13 mars, 2022

Esbatiseringen av Sverige

Han är Handelshögskolans enda marxist och högerns röda skynke. Vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska talesperson är lika uppskattad i de egna leden som provocerande för högern. Vid 45 är Ali Esbati redan en politisk veteran. Nu ska han ansvara för partiets ekonomiska politik i ett läge där de kan behöva samsas med Centerpartiet.

Han har varit med länge nu. För oss som mognade politiskt i början av 00-talet fanns det flera vänsterinstitutioner där man kunde vässa sin analysförmåga: Ung Vänster, Attac, Ordfront, Arena och en uppsjö vänster­tidningar. En annan var bloggen Esbatis Kommentarer. Där kunde man läsa välformulerade analyser av allt ifrån Irakkriget och den bolivarianska revolutionen i Venezuela till fräna recensioner av borgerligt vinklade tv-inslag och roliga sågningar av uppburna neoklassiska ekonomer. Författaren var en ung svensk-iranier med en sällsynt politisk energi och en språklig förmåga som överträffade många infödda meningsfränder i samma ålder.

Sedan dess har Ali Esbati varit en av Vänsterpartiets mer namnkunniga profiler. Det har gjort honom både uppskattad i den egna rörelsen och till ett allt rödare skynke för den rasistiska högern. För om det är något den sverigedemokratiska nätsvansen inte klarar av är det kombinationen av invandrade män med ansiktsbehåring som dessutom är högutbildade och vältaliga. Ali Esbatis politiska fiender kommer inte att sluta bry sig om hans härkomst i första taget. Men det kommer inte han heller, eftersom den har präglat hans politiska utveckling.

– Jag kommer alltid vara född i Iran. Och att vara invandrad är en erfarenhet som påverkar alla. Det är klart att det är en del orättvisor och en del insikter om hur samhället fungerar som följer med det, och som blir en del av vem man är och hur man tänker kring politik. Sedan gör alla olika saker av det.

Det är inte givet att invandrarerfarenheten får människor att dra vänsterpolitiska slutsatser. Men i Ali Esbatis fall pekade mycket i den riktningen, även innan han kom till Sverige som nioåring. I släkten fanns nämligen en tradition av vänsterengagemang.

– Mina föräldrar var inte politiskt organiserade. Däremot hade vi folk nära i släkten som var engagerade i vänstern, vilket ledde till att de var tvungna att fly. Och det pratades samhällsfrågor hemma. Så det fanns med.

Såväl hans morfar, moster som morbror var på olika sätt aktiva inom vänstern. I hans iranska arv finns även olika klasstillhörigheter, något som skärpte hans blick för fenomenet klass.

– Det tror jag har betytt mycket också. Att man blir varse det komplexa i en sådan bakgrund. Att komma från ett annat land till Sverige knyter folk samman, men människor har också med sig olika saker från sina länder. Det finns mycket där som blandas.

Detta i kombination med att växa upp i en invandrartät förort, där han såg de orättvisor som drabbar människor som kommer till Sverige, menar Ali gjorde honom till en politiskt brådmogen person. Uppväxtåren i Tensta präglades av idogt läsande av politisk journalistik. På Kulturhuset läste han Röd Press och redan som elvaåring ville han gå med i Ung Vänster.

– Jag var väldigt nördigt politiskt intresserad från väldigt unga år. Det stora steget var väl att dra slutsatsen av detta, att det krävs att man gör saker med andra och inte bara läser grejer.

Ali Esbati är känd som en av ytterst få inom vänstern som har studerat på Handelshögskolan. De till vänster som är intresserade av ekonomi brukar dras till teorier som knappast lärs ut där. Så varför sökte sig en politiskt brådmogen vänsteraktivist till ”maktelitens skola”? Enligt honom själv går intresset för ekonomi inte att skilja från det politiska engagemanget.

– Om jag inte hade varit organiserad inom vänstern hade jag nog aldrig kommit på tanken att plugga ekonomi. Det var mer som ett slags pliktkänsla, för att det behövdes fler ekonomer på vänsterkanten. Jag hade säkert kunnat läsa allt ifrån fysik till litteraturhistoria, jag var intresserad av det mesta.

Beslutet att studera ekonomi var också strategiskt. Han upplevde att vänstern hade svårt att bemöta motståndarnas argument på deras eget språk.

Hur var det då att gå på Handels som ensam marxist?

– Det var inte så att jag hängde där hela dagarna och var marxist (skratt). Jag gick mina kurser och skrev mina tentor. Men jag var väldigt aktiv i Ung Vänster och Vänsterpartiet även under studietiden, så det tog väl mer av tiden och energin än att hänga med folk därifrån på fritiden, säger han och fortsätter:

– Men det är inte kopplat till något obehag. Det var snarare fascinerande att observera folk där. Och sedan lärde jag mig också en massa intressanta saker, det finns ju mycket i sådana ekonomiutbildningar som är bra. Men jag kände mig inte som någon som skulle predika evangeliet för andra där.

Som Mikael Holmqvist visade i boken Handels. Maktelitens skola (2018) genomsyras lärosätet av näringslivets värderingar och är därför en av de främsta institutionerna för formandet av den svenska styrande klassen. Ali Esbatis upplevelser bekräftar den bilden. Det är också när han talar om Handels som hans marxistiska ådra gör sig som mest påmind.

– Jag märkte att det är en stark institution för social och intellektuell konvergens. Det är ju vissa saker som gör att många börjar se på världen på ett visst sätt. Det innebär inte att alla får samma åsikter och samma klädstil, men det finns en konvergensprocess som fyller en funktion i reproduktionen av vissa typer av samhälleliga positioner.

Helt ensam var han dock inte. Året innan han började hade en viss Magdalena Andersson hoppat av sin forskarutbildning vid samma skola. Hon hade varit ordförande i den lilla men livaktiga Socialdemokratiska ekonomklubben, som i dag är känd för att ha försett finansdepartementet med flera av de viktigaste socialdemokratiska ministrarna och tjänstemännen under den nyliberala eran. Något som Ali Esbati kopplar till den överordnade roll som finansdepartementet har fått inom förvaltningen under samma tid.

– Det har alltid spelat en viktig roll, men sedan 90-talskrisen har finansdepartementet blivit ett slags överdepartement, även formellt med utformningen av budgetprocessen. Vilka som hamnar på finansen spelar stor roll för hur politiken blir, och då ökar betydelsen av vilka som pluggar ekonomi jämfört med andra ämnen.

På studierna följde en rad politiska uppdrag, såväl inom som utanför Vänsterpartiet. Han var förbundsordförande i Ung Vänster och sedan politisk sekreterare på Vänsterpartiets riksdagskansli, han tillbringade ett par år i Norge där han skrev för Klassekampen och var med och grundade tankesmedjan Manifest. Han hade också oturen att befinna sig på Utøya den där ödesdigra dagen, en erfarenhet han i fjol beskrev i boken Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. 2013 tog han plats som ersättare i riksdagen och ett år senare valdes han in som ordinarie ledamot. Större delen av den tiden har han suttit i arbetsmarknadsutskottet. Sedan 2018 sitter han i partistyrelsen och för två månader sedan gavs han det viktiga uppdraget ekonomisk-politisk talesperson, ett jobb han tar över från Ulla Andersson.

Så vad kan man vänta sig för ekonomisk politik under den Handelsutbildade Esbatis tid? Hur djupt är egentligen avtrycket från den neoklassiska korvstoppningen på Sveavägen? Inte särskilt om man frågar honom själv.

– Jag har en i grunden marxistisk samhällssyn. Så jag menar delvis andra saker än vad ekonomer gör när de pratar om ekonomi. För mig blir det meningslöst att diskutera ekonomi om man inte tänker på makt och fördelning. Hur saker produceras, vem som producerar dem och under vilka villkor. Medan det dominerande synsättet är att det är det som börjar när varorna finns på en marknad.

Så är det lätt att låta när man inte sitter vid förhandlingsbordet. Men när det är dags för praktisk politik brukar de marxistiska hårklyverierna snabbt få vika sig för ett mer pragmatiskt synsätt.

– Ja, det är klart att det finns dagspolitiska aspekter av ekonomi där saker behöver diskuteras i andra termer än att man hela tiden går tillbaka till sakernas rötter – vilket ju är en marxistisk metod men som har sina begränsningar i dagspolitiken. När man diskuterar en budget behöver man förhålla sig till inkomster och utgifter, och då är det viktigt att ha verktygen för att kunna göra det.

– Där är det viktigt med saker som hur den skandinaviska modellen har fungerat och vilka fördelar den har haft jämfört med andra former av kapitalism i världen, och hur grunderna för den modellen i Sverige under de senaste 25–30 åren har angripits och på en del områden förstörts. Det har haft påtagliga effekter på inkomstfördelningen och hur människor lever här.

Esbati återkommer ofta till de senaste 30 åren. Men på vissa sätt har hans parti följt med utvecklingen. Under hans föregångare Ulla Andersson fattade Vänsterpartiet det inte okontroversiella beslutet att acceptera det finanspolitiska ramverket – en informell uppsättning budgetregler som antogs av en riksdagsmajoritet strax efter 90-talskrisen för att ”få ordning” på Sveriges ekonomi genom att hålla nere underskotten och statsskulden. Det har fått allt hårdare kritik, inte minst i kölvattnet av coronapandemin, och ser nu ut att vara på väg att luckras upp, i likhet med liknande regelverk i andra länder.

Ali Esbati tycker dock att kritiken mot Vänsterpartiets ”stöd” till ramverket är missvisande.

– Att vi står bakom det är att ta i. Vi har haft sådana ramverk sedan 90-talet, och Vänsterpartiet har alltid varit kritiskt till aspekter av dem på goda grunder. Vid ett tillfälle fanns det en möjlighet att göra ramverket mer flexibelt och det var en avvägning mellan att bidra till att öppna det, eller att vara kritisk till hela ramverket. Jag tycker att det fanns goda skäl till kompromissen, men det viktiga är att vi är allt tydligare med att ramverket behöver förändras, inte minst i ljuset av klimatomställningen. Därför kommer vi att komma med fler förslag på hur man kan förändra det.

Han menar också att en del kritiker närmast fetischiserar ramverket, som om dess avskaffande skulle lösa alla problem.

– Det är viktigt att påpeka att om ramverket ändras så betyder inte det att allt automatiskt blir bra och vänster. Även om dess utformning sätter käppar i hjulet för stora investeringar så betyder inte det att om ramverket inte hade funnits så hade investeringarna blivit av. Det krävs en politisk vilja och konkreta beslut för det.

I en artikel i Flamman förklarade Esbati tillsammans med Ulla Andersson för drygt två år sedan att acceptansen av ramverket kom till som ett pragmatiskt sätt att kunna lägga fokus på enskilda reformer. I det sammanhanget är det numera uttjatade glasögonbidraget en av de främsta politiska segrarna. Även Ali Esbati nämner reformen, men han ser även ett symboliskt värde i att få till stånd konkreta förändringar i ett läge där ordet reform blivit synonymt med nedskärningar.

– Jag tycker att det var rimligt att vi när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden i ett besvärligt läge kunde driva på för viktiga välfärdsreformer. De kanske inte alltid var av mångmiljardbelopp men de visade också att man kan göra saker på ett annat sätt. Reformer har i decennier inneburit att man skär ned på välfärden. När vi drev igenom reformer som glasögonbidrag till barn eller stöd för sommarlovsaktiviteter så var det viktigt för dem som får ta del av dem, men också för att visa att välfärden kan bli större.

Han understryker dock att tiderna har förändrats och Vänsterpartiet likaså. Inte minst klimatkrisen har gjort det nödvändigt att omvärdera de 90-talsdogmer som fortfarande präglar den ekonomiska politiken.

– Det är viktigt att diskutera ekonomisk vänsterpolitik på ett sätt som ligger nära människor. Men saker förändras. Fler är i dag villiga att diskutera de begränsningar som ramverket i sin nuvarande utformning innebär. En annan sak som har förändrats, även hos oss, är den växande insikten att klimatomställningen måste innebära enorma investeringar där staten har en nyckelroll. Och om man då har ett ramverk på pappret som gör det besvärligare så måste man diskutera om det är vettigt.

Samtidigt menar han att det gäller att börja med en politisk vision, snarare än att bara gnälla på budgetregler.

– Jag tror att man kan tidigarelägga de utlovade översynerna av ramverket. Men det viktiga för vänstern är att fråga sig vad det är man vill göra med ekonomin. Och då kommer man att se att det finns praxis och regelverk som gör det svårare att genomföra politik som behövs för att lösa samhällsproblem. Man bör börja i den änden. Det finanspolitiska ramverket är så att säga inte det enda hindret för socialismen.

Så vad vill Vänsterpartiet göra på det ekonomiska området?

Grovt sett är vänstern i dag uppdelad i två ekonomiska läger: på ena sidan de mer renodlade marxisterna som vill ha en demokratisering av ekonomin och som ser skattetrycket som det främsta verktyget för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle, och på den andra den mer keynesianskt lagda gruppen som vill överge åtstramningen och göra stora låneinvesteringar, speciellt med tanke på de låga räntorna. Var Ali Esbati står på skalan är inte lätt att avgöra. I vissa intervjuer talar han om att höja skatterna för att finansiera reformer, i andra framhåller han behovet av låneinvesteringar. Kanske för att metoderna svarar mot olika problem.

– Många av de investeringsbehov som finns inom infrastruktur och industri kommer att behöva lånefinansieras. Det är tydligt. Däremot har skattepolitiken en annan funktion som inte kan lösas genom att man lånar pengar på de internationella finansmarknaderna, och det är fördelningen mellan privat och offentlig konsumtion. Det är resursallokering i grunden. Man behöver politiska beslut om man vill öka antalet anställda i den offentliga välfärden, och de måste finansieras genom skatter.

Något som kan tolkas som att partiet lutar allt mer mot det ”keynesianska” lägret är de uppmärksammade anställningarna av de tidigare LO-ekonomerna Sandro Scocco och Åsa-Pia Järliden. Det i kombination med Nooshi Dadgostars industripolitiska retorik och flörtande med klassiska socialdemokratiska teman har lett till knorrande på vissa håll. Hur ska denna förändring från Sjöstedt-eran förstås? Är det en socialdemokratisering av Vänsterpartiet som har inletts?

– Om man ser det som att Vänsterpartiet bör ha en större roll i svensk politik, som Socialdemokraterna har haft tidigare – gärna för mig. Men om man menar att Vänsterpartiet skulle anamma den politik som Socialdemokraterna har haft de senaste 30 åren skulle jag säga entydigt nej. Tvärtom, säger Ali Esbati och fortsätter:

– Jag ser det som ett steg mot att få en tyngre roll i den ekonomiska debatten. Vi står ju nära de radikala värderingar som har funnits inom LO-sfären också men som det inte har funnits något intresse av alls inom Socialdemokraterna att göra politik av. Då är det naturligt att vi gör det. Sedan är Sandro och Åsa-Pia skarpa och duktiga personer och ett starkt tillskott till våra möjligheter att driva vår ekonomiska politik. Den som tror att detta innebär att Vänsterpartiet skulle få en mindre radikal politik tror jag har en ganska säregen förståelse av vad bra radikalitet är.

Men om Sverige ska kunna genomföra de reformer och investeringar som Vänsterpartiet kräver, är det inte säkert att det räcker med att överge det finanspolitiska ramverket. Sverige har inte bara en utan två finanspolitiska tvångströjor på sig: en egen och en som krävs av EU. Ali Esbati har varit konsekvent kritisk mot unionen. Men samtidigt har delar av partiet börjat gå i EU-positiv riktning. Hur ser han på unionen i dag?

– Ända sedan jag var superaktiv i nej-kampanjen till EU-medlemskap har jag tyckt att EU är ett stort problem för utvecklingen i Sverige. Men lika länge har jag tyckt att så länge vi är medlemmar måste vårt parti navigera inom systemet. Det betyder olika saker i olika situationer. Jag tror inte att frågan om utträde är aktuell i dag.

Som medlem i arbetsmarknadsutskottet har han sett de destruktiva effekter som EU-medlemskapet kan ha på svensk ekonomi, inte minst de marknadsliberala domarna i kölvattnet av Laval-konflikten. Det nya förslaget på minimilöner är ett annat exempel på hur EU kan användas för att underminera den svenska modellen.

– Men de stora effekterna är sådana som man inte ser, som handlar om att begränsa räckvidden för politiken. Jättemånga statliga och kommunala satsningar blir aldrig av för att de strider mot EU:s statsstödsregler. Och Sverige är ett land som låter bli att testa gränserna. Det upplevde vi hela tiden när vi budgetförhandlade under förra mandatperioden: ”det här kan vi nog inte göra på grund av EU:s regelverk” sade de från regeringshåll. Och ibland var det säkert så, men ibland ifrågasatte vi det och då fick man gå till regeringskansliets juridiska avdelning som efter en stund erkände att ”jo, det kunde vi visst”. Hela den här juridifieringen som EU innebär, att politiska beslut reduceras till juridiska spetsfundigheter, är dålig eftersom den urholkar demokratin.

Resultatet är att Esbati och Vänsterpartiet i regel röstar nej till att ge EU utökad makt. Ibland får detta till följd att man motsätter sig reformer som är bra för unionens fattigare befolkningar. Som när samtliga svenska partier röstade nej till coronafonden för snart två år sedan.

– Jag förstår att det är komplext, men jag tror inte att det är klokt att bidra till att EU:s institutioner får en större betydelse för länders ekonomier. Och även om jag förstår att det betyder helt olika saker i Sverige, Bulgarien och Spanien, är jag skeptisk till att EU:s övernationella institutioner stärks på bekostnad av de nationella. Men ibland går detta att lösa. Ifråga om minimilöner kan man få en lösning där den svenska modellen inte behöver rubbas, utan att man står i vägen för minimilöner i andra länder. Det handlar om juridisk och praktisk flexibilitet inför nationella skillnader. Men en vänster som okritiskt säger hurra till EU, som vi inte riktigt har haft i Sverige men som finns i andra länder, blir ofta besviken.

Så kontentan är att Sverige bör lämna EU?

– Jag tycker att det hade varit bättre om Sverige inte var med i EU, ja. Men det är inte en aktuell fråga just nu och jag har inga planer på att driva den.

Det finns ett numera klassiskt mem på nätet som fångar Ali Esbatis person. Det visar två bilder från en tv-debatt mellan honom och Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl, efter att Esbati just har kallat rut-anställda för ”tjänstefolk”. Ådahl ropar hysteriskt till sin motståndare att han ska ”ta tillbaka det”, medan Esbati sarkastiskt tittar tillbaka med samma lugn som tjuren Ferdinand under korkeken. Just den behärskningen, även i de mest upphetsade debatterna, retar gallfeber på motståndarna.

Det är därför inte konstigt att han har blivit till ett särskilt hatobjekt hos högern. Detta gick nyligen så långt att en ledare i Expressen myntade begreppet ”esbatisering” för att beskriva utmaningen som väntar Centerpartiet ifall de tvingas regeringsförhandla med vänsterpartierna efter nästa val.

Vad tycker han om att bli till ett substantiv?

– Haha, jag tror dessvärre inte att begreppet är så etablerat än. Men för Expressens ledarsida handlar det om att det skulle vara jobbigt för Centerpartiet att ha med oss att göra. Jag försöker bara förklara att det är en del av en rimlig politisk verklighet att ifall vi och Centerpartiet ingår i en majoritet som hindrar en blåbrun regering måste vi förhålla oss till varandra och inte låtsas som att det andra partiet inte finns. Sedan ser jag så klart helst att Centerpartiet får så lite inflytande som möjligt.

Det hela går att tolka positivt. Men som så ofta märker Ali Esbati själv också vilka budskap som kan dölja sig under även oskyldiga glåpord. Är man född i Iran spelar det ingen roll hur långt man tar sig – så länge man inte utnyttjar sin utländska härkomst för att slå mot andra med liknande bakgrund kommer en del alltid att använda det mot en.

– Jag önskar att det är för att de ser mig som en svår motståndare. Men jag tror att det finns en underström av främlingsfientlighet där också. Inte nödvändigtvis hos dem som skriver på ledarsidorna, men jag ser ju vilka som reagerar i sociala medier. Det är SD-svansen som ser det som en fara att någon med min bakgrund är synlig i offentligheten, och som inte använder den synligheten till att spotta på invandrare, som vissa gör. Och det är klart att det där är en jobbig aspekt av samhället. Men därför är det desto viktigare att använda den positionen till att kämpa för andra saker.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Det ”vi” som samlades var Judiskt upprop, den grupp av judar som gått samman efter den 7 oktober, klämda mellan en vänster vi inte alltid blivit sedda av och odelat Israellojala församlingar.

Jag hoppades att vi skulle bli minst tio. Väl samlade på Gustav Adolfs torg räknade jag till 70 personer, många med svarta t-shirtar med texten ”Inte i vårt namn”. Solen tittade fram, Elias hade rest från Skåne för att hålla tal och allsång på jiddisch, Camilla läste en dikt av Hanna Rajs och David ledde gemensam bön: ”Oseh shalom bimromav”, han som skapar fred i sina himlars höjd. Vi sjöng på jiddisch:

Om min röst kunde säga det högre, om min kropp vore starkare, skulle jag rusa ut på gatorna och skrika fred, fred, fred.

En stund av intensiv gemenskap.

Vi är många judar runt om i världen som fått utstå hat, hån, avbokningar och avståndstagande, ibland inom den egna familjen, för att vi protesterat mot Israels brott mot mänskligheten. Till och med skolbarn misstänkliggörs av krigsvänliga röster, som i den israeliska journalisten David Stavrous debattartikel, ”Ska lärare påtvinga barnen sin aktivism”? (Svenska Dagbladet, 15/6).

Högerpopulisterna vill gärna låta som judars vänner för att trycka till politiska motståndare, men de är inte pålitliga.

Det är en kuslig upplevelse att som jude förskjutas av de egna, en särskild sorts giftig antisemitism som riktas mot oss och som skulle förtjäna en närmare belysning av Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA.

Judiska Centralrådet är en sammanslutning av Sveriges judiska församlingar och representerar först och främst de 6 000 medlemmarna, snarare än de 20 000 svenskar som identifierar sig som judar. Ändå har organisationen ett stort inflytande som judisk röst i offentligheten. En plattform som politiker såväl som journalister och andra organisationer vänder sig till för att knyta kontakter och ta in åsikter från.

Därför blev jag fundersam när dess ordförande Aron Verständig medverkade i SD-associerade och Putinvänliga Chang Fricks podd Sista måltiden (den 3 juni) för att samtala om antisemitism, Palestina och dagens hotbild mot judar.

Verständig gör ett tappert försök att framstå som balanserad och svarar så artigt han kan på programledarens tölpiga frågor, som ”varför hatar vänstern väst?” Men om Verständig nu väljer att acceptera en inbjudan från en kontroversiell podd, så hade jag önskat en starkare insats. Nu framstår han mest som en som fnissar med i Fricks och Panshiris föreställningar om muslimer, medan de spelar ned svenska högerextremisters och nazisters hot.

Läs mer

Min oro förstärktes ytterligare när SD:s Björn Söder, som Flamman rapporterade om i förra veckan, ställde en fråga i riksdagen som i princip var en ordagrann kopia på Aron Verständigs öppna brev till Medelhavsmuseet i vilket han anklagar deras Nakba-utställning för ensidighet.

Såklart struntar Söder i en budgetutställning med tiotalet objekt. Men att omfamnas av en judisk organisation är värt sin vikt i guld när partiets internationella lojaliteter står i strålkastarljuset. Tänk att i ett svep kunna berättiga islamofobi, tvätta bort sin antisemitstämpel och samtidigt avleda från deras sfär av besvärande Putinkontakter.

Björn Söders vevande är förstås ingenting som Aron Verständig kan lastas för. Men jag längtar ändå efter en markering mot radikalhögerns syn, som säger att nazismen inte är lika farlig som antifascister, eller att Palestina-rörelsen önskar sig Israels försvinnande, snarare än ett slut på dödandet. Högerpopulisterna vill gärna låta som judars vänner för att trycka till politiska motståndare, men de är inte pålitliga.

När den judiska vänstern sågs på Gustav Adolfs torg var det inte bara för att uppmana till svenskt exportstopp av vapenkomponenter, utan för att få uppleva födelsen av en alternativ judisk röst för fred, på behörigt avstånd från extremhögerns lejonkula.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.