Sedan 2009 har Vänsterpartiet fått 4 000 nya medlemmar, en ökning med 50 procent. Samtidigt har det interna missnöjet mot hur partiet fungerar varit stort. En framtidskommission har lämnat en diger rapport som presenterades på kongressen. Centralt har det skett en kraftig omorganisation där riksdagskansliet integrerats med partikansliet, den nye partisekreteraren Aron Etzler skrev redan då han tillträdde högprofilerat om olika västerstrategier i Europa, men vad händer?
Flamman har talat med flera unga nya medlemmar som kommer från olika aktivistmiljöer. Gemensamt för dem är att de inte aktiverat sig inom partiet. En av dem är Meilin Hedén.
– Jag arbetade tidigare mest med internationella frågor. Jag blev mycket besviken på valresultatet och kände att nu gällde det att engagera mig i Sverige.
Hon är inte besviken på hur hon bemötts av Vänsterpartiet, men i praktiken har hon inte hittat in i arbetet där. Hon är inte ensam.

”När, Lars Ohly, skall Vänsterpartiet ta steget ut från utskotten och partilokalerna till gatan och bostadsområdena?”. Så skrev Aron Etzler i sin uppmärksammade bok Trondheimsmodellen. Nu har han själv fått möjligheten att genomföra detta som partisekreterare. När han tar emot i Vänsterpartiets eleganta sammanträdesrum i Riksdagen börjar han med att säga att partiet måste lyssna mycket mer på folk.
– Vi får inte stänga in oss i de här styrelserummen och fatta våra beslut utan att känna av vilka frågor som är viktiga för folk. Tanken med vår aktivism är att vi skall ha mer dialog med medborgarna.
Ett sätt att föra den dialogen är dörrknackning. Det har än så länge bara varit några partiföreningar som prövar på det och det finns inte en gemensam systematik.
– Jag var med när elva grupper som arbetat med detta jämförde sina erfarenheter och det var entydigt mycket positivt. Många sa att det var den bästa partiaktivitet de genomfört någonsin.
De trodde att folk skulle vara otrevliga, istället blev människor positivt överraskade över att det kom politiker som ville tala med dem. Utmaningen är att få medlemmarna att förstå att detta inte är läskigt. Tanken är att Vänsterpartiets nästa valrörelse skall starta genom just sådana här samtal, innan inriktningen läggs fast. Andra experiment som Fråga Förorten där man gått på gator och torg och talat med folk, skall också läggas in den normala verksamheten.

Aron Etzler påpekar att det inte handlar om att bli något slags opinionsinstitut. Det handlar istället om att se vilka frågor som verkligen är viktiga för människor. Skickar man ut enkäter är det mycket möjligt att man kan få sådana svar som att nästan alla tycker att det är fel med vinster i välfärden, men hur brännande är frågan?
– Träffar vi folk kan vi också förstå hur viktigt det är för dem, hur de pratar om den, vilka alternativ de ser, är de själva beredda att engagera sig?
Gilda Cordoba är ordförande för Vänsterpartiet i Rinkeby. Hennes kritik går ut på att partiet är alldeles för parlamentariskt inriktat. De viktiga personerna inom partiet lägger alltför mycket tid på administrativt arbete och parlamentet.
Att arbetet i riksdagens utskott är viktigt och tar mycket tid, håller Aron med om. Men det utomparlamentariska arbetet är lika viktigt, fast det ibland kan ta upp helt andra saker.
– Det som är viktigt i vårt parlamentariska arbete, som vinster i välfärden och den osäkra arbetsrätten, skall också synas i vårt andra arbete. Arbetet i parlamentet skall också ses som en form av politisk aktivism, som inte är skild från annan aktivism.

När Aron och några andra från Vänsterpartiet nyligen besökte Socialistiska partiet i Nederländerna, som också beskrivs i Trondheimsmodellen, slogs de just av detta, hur aktiva parlamentarikerna var i det utomparlamentariska arbetet. Är det möjligt att överföra deras erfarenheter till Sverige?
Några saker skiljer tydligt Holland från Sverige, där finns en betydligt sämre sjukvård och där har SP gått in och arbetat med egna insatser. Det behövs inte i Sverige. Det är istället deras sätt att närma sig folk och få dem aktiva som är intressant. Det är få vänsterpartier som lyckats med det, kanske har de inte ens den ambitionen.
– Dessa partier ser politisk aktivism som något som man hoppas kommer att hända. Du har ditt parti i parlamentet och där är verksamheten reglerad. Resten är lite vind för våg, då är det klart att det inte händer så mycket.
SP ägnar mycket tid åt studier och på så sätt skapar man en gemensam agenda. Folk kan ha olika åsikter om partiets historia och vad man vill på lång sikt. Det är den politiska aktivismen som förenar dem, den fungerar som en slags tratt som samlar dem till att bli en gemensam kraft.
SP har en tydlig metodik för hur man arbetar, något som Vänsterpartiet ännu saknar men kanske är på väg att skaffa sig. De frågor det holländska partiet engagerar folk med är konkreta närliggande saker: ett hus som skall rivas, stadsplanering, sjukvård, ett bostadsområde som behöver förbättras.
– Enkelt uttryckt kommunalpolitik. Jag tror att vi har underskattat det i Vänsterpartiet, den har inte haft hög status. Paradoxalt nog eftersom en mycket stor del av V:s medlemmar sysslar med kommunpolitik.

Vänsterpartiet i Malmö vill gärna framställa sig som aktivistiskt. Föreningen har växt snabbt och har nu kring 650 medlemmar, bara från december till maj tillkom det 100 nya. Har de hittat en lösning?
Ordföranden Daniel Sestrajcic lyfter fram att Vänsterpartiet varit en avgörande komponent i de flesta rörelser som finns i Malmö, vare sig det gäller asylrättsfrågan, Palestinafrågan eller alla sociala frågor.
– Där det finns kamp ute på gatan, där det finns manifestationer eller demonstrationer, där är Vänsterpartiet med, antingen genom sina medlemmar eller som organisation och är en av de avgörande komponenterna.
Det som ligger bakom är synen på vad partiet är och hur de ledande i partiet arbetar. Vänsterpartiet har ställt sitt hus och andra resurser som kopiatorer till förfogande, ibland pengar om det behövts. Det har skapat förtroende och gjort att många aktivister sedan blivit medlemmar.
Nu finns det så många medlemmar att det ställs stora krav på att arbeta mer strukturerat, ta hand om dem och aktivera dem. Därför har man genomfört en stor enkätundersökning för att kartlägga deras politiska intressen och vad de vill arbeta med. Enkäter har gjorts förut, men de har inte följts upp
– Gör vi inte det går vi inte framåt. Det är bara den personliga kontakten, den personliga inbjudan som gör att man engagerar människor och då måste vi veta vad de vill engagera sig i.
Det visade sig att många var intresserade av skolfrågor och det fanns ingen skolpolitisk arbetsgrupp. Då bildar man en sådan. Till hösten planeras en förskolekampanj och i enkäten kan man se vilka som är intresserade. Men där kan man också se vilka som är förskollärare och vilka som behöver barnpassning på mötena, andra möjliga aktivister.

Tanken är att olika arbetsgrupper skall arbeta självständigt och bli partiets känslospröt ute i verkligheten, samtidigt som de kopplas till det parlamentariska arbetet.
– Det blir väldigt ofta bara flygblad och affischer eller diskussionsmöten. Tricket är att inte bara prata politik utan också göra politik, nå ut så att folk får upp ögonen vad vi gör.
 I varje grupp behövs en 2-3 personer som tar ansvaret, som utvecklar arbetet mellan mötena, bollar idéer, pratar med dem som inte var med sist, håller ihop gruppen.
– Vårt ansvar som parti är att hitta människor som kan leda det arbetet. Vi måste hitta metoder och a
rbetssätt för att utveckla deras ledaregenskaper.
Daniel tror på ett öppet och inkluderande Vänsterparti, med en inbjudande image som gör att människor vill bli engagerade och hitta en gemenskap.
– Ibland måste folk nu använda bräckjärn för att komma in.
Trots det höga medlemsantalet och aktivismen har Vänsterpartiet i Malmö inte lyckats bättre än rikssnittet i valen. Finns det en risk att man blivit populär bara i en begränsad aktivistkrets och inte når utanför den? Är aktivistmodellen ett säkert sätt för partiet att bli stabilt på röstsiffror under tio procent?
Daniel tror inte det, han menar att man redan nu når vanliga Malmöbor. Förklaringen till de blygsamma siffrorna är att vänstern utanför socialdemokratin historiskt sett har varit svag i Malmö, fast det håller nu på att vända.
Aron Etzler tycker Malmös modell är mycket intressant och inspirerande och hoppas kunna sprida erfarenheterna därifrån. Det är viktigt och intressant att ta reda på vad medlemmarna är intresserade av. Samtidigt måste partiet ha en egen tydlig agenda som inte bara utgår från vad medlemmarna tycker utan från vad som är viktigt för vanligt folk.
– Vi vill ju ändra den politiska agendan i Sverige. Då skall vi ta upp frågor som folk bryr sig om, vårt politiska arbete får inte handla vid sidan om.
Aron ser att den försvagade socialdemokratin helt enkelt lämnat ett utrymme, de är inte längre samma breda parti med stark koppling till folkrörelserna som tidigare. Det lämnar stora uppgifter till Vänsterpartiet. Men då måste man visa att man också kan förändra.
– En förkrossande majoritet av svenskar är emot vinster inom välfärden, men ger det oss fler röster? Jag tror att ett skäl till att inte fler röstar på oss, trots att de ofta tycker som oss, är att de inte tror att vi kan förändra.

Men det finns positiva exempel. I Norrköping tog Vänsterpartiet över ansvaret för äldreomsorgen efter valet 2006. De hade två mål, minska andelen privata vårdgivare och höja kvalitén. Nu har de privata minskat sin andel från 30 procent till sju, samtidigt har kvalitén höjts. Det är sådana erfarenheter som behövs.
– Det är också många vänsterpartister som inte tror att det är möjligt att i praktiken genomföra vår politik. Vi tycker rätt, men går det att genomföra, det har vi ingen aning om. Det är en del av vår självbild. Vi måste visa att vi kan förändra saker och ting.
Innebär denna nya inriktning att medlemmarna och aktivisterna får ett större inflytande? Ser det inte snarare ut som ett parti som är mer styrt uppifrån? Aron Etzler tycker inte det, den nya inriktningen går ju ut på att lägga större inriktning på det lokala. Under en borgerlig regering är det bara på den nivån man kan åstadkomma förändringar
Den nya partiledningen möttes med många förväntningar. Än så länge har det synts ganska lite av ny aktivistisk stil, men det tar kanske lång tid att ändra kurs för detta gamla skepp?