Inrikes 23 augusti, 2012

Ett aktivistiskt vänsterparti?

Håller Vänsterpartiet på att förändra sina arbetsformer? Flamman har talat med den nye partisekreteraren och partimedlemmar på olika nivåer. Många av dem hoppas på ett mer aktivistiskt parti.

Sedan 2009 har Vänsterpartiet fått 4 000 nya medlemmar, en ökning med 50 procent. Samtidigt har det interna missnöjet mot hur partiet fungerar varit stort. En framtidskommission har lämnat en diger rapport som presenterades på kongressen. Centralt har det skett en kraftig omorganisation där riksdagskansliet integrerats med partikansliet, den nye partisekreteraren Aron Etzler skrev redan då han tillträdde högprofilerat om olika västerstrategier i Europa, men vad händer?
Flamman har talat med flera unga nya medlemmar som kommer från olika aktivistmiljöer. Gemensamt för dem är att de inte aktiverat sig inom partiet. En av dem är Meilin Hedén.
– Jag arbetade tidigare mest med internationella frågor. Jag blev mycket besviken på valresultatet och kände att nu gällde det att engagera mig i Sverige.
Hon är inte besviken på hur hon bemötts av Vänsterpartiet, men i praktiken har hon inte hittat in i arbetet där. Hon är inte ensam.

”När, Lars Ohly, skall Vänsterpartiet ta steget ut från utskotten och partilokalerna till gatan och bostadsområdena?”. Så skrev Aron Etzler i sin uppmärksammade bok Trondheimsmodellen. Nu har han själv fått möjligheten att genomföra detta som partisekreterare. När han tar emot i Vänsterpartiets eleganta sammanträdesrum i Riksdagen börjar han med att säga att partiet måste lyssna mycket mer på folk.
– Vi får inte stänga in oss i de här styrelserummen och fatta våra beslut utan att känna av vilka frågor som är viktiga för folk. Tanken med vår aktivism är att vi skall ha mer dialog med medborgarna.
Ett sätt att föra den dialogen är dörrknackning. Det har än så länge bara varit några partiföreningar som prövar på det och det finns inte en gemensam systematik.
– Jag var med när elva grupper som arbetat med detta jämförde sina erfarenheter och det var entydigt mycket positivt. Många sa att det var den bästa partiaktivitet de genomfört någonsin.
De trodde att folk skulle vara otrevliga, istället blev människor positivt överraskade över att det kom politiker som ville tala med dem. Utmaningen är att få medlemmarna att förstå att detta inte är läskigt. Tanken är att Vänsterpartiets nästa valrörelse skall starta genom just sådana här samtal, innan inriktningen läggs fast. Andra experiment som Fråga Förorten där man gått på gator och torg och talat med folk, skall också läggas in den normala verksamheten.

Aron Etzler påpekar att det inte handlar om att bli något slags opinionsinstitut. Det handlar istället om att se vilka frågor som verkligen är viktiga för människor. Skickar man ut enkäter är det mycket möjligt att man kan få sådana svar som att nästan alla tycker att det är fel med vinster i välfärden, men hur brännande är frågan?
– Träffar vi folk kan vi också förstå hur viktigt det är för dem, hur de pratar om den, vilka alternativ de ser, är de själva beredda att engagera sig?
Gilda Cordoba är ordförande för Vänsterpartiet i Rinkeby. Hennes kritik går ut på att partiet är alldeles för parlamentariskt inriktat. De viktiga personerna inom partiet lägger alltför mycket tid på administrativt arbete och parlamentet.
Att arbetet i riksdagens utskott är viktigt och tar mycket tid, håller Aron med om. Men det utomparlamentariska arbetet är lika viktigt, fast det ibland kan ta upp helt andra saker.
– Det som är viktigt i vårt parlamentariska arbete, som vinster i välfärden och den osäkra arbetsrätten, skall också synas i vårt andra arbete. Arbetet i parlamentet skall också ses som en form av politisk aktivism, som inte är skild från annan aktivism.

När Aron och några andra från Vänsterpartiet nyligen besökte Socialistiska partiet i Nederländerna, som också beskrivs i Trondheimsmodellen, slogs de just av detta, hur aktiva parlamentarikerna var i det utomparlamentariska arbetet. Är det möjligt att överföra deras erfarenheter till Sverige?
Några saker skiljer tydligt Holland från Sverige, där finns en betydligt sämre sjukvård och där har SP gått in och arbetat med egna insatser. Det behövs inte i Sverige. Det är istället deras sätt att närma sig folk och få dem aktiva som är intressant. Det är få vänsterpartier som lyckats med det, kanske har de inte ens den ambitionen.
– Dessa partier ser politisk aktivism som något som man hoppas kommer att hända. Du har ditt parti i parlamentet och där är verksamheten reglerad. Resten är lite vind för våg, då är det klart att det inte händer så mycket.
SP ägnar mycket tid åt studier och på så sätt skapar man en gemensam agenda. Folk kan ha olika åsikter om partiets historia och vad man vill på lång sikt. Det är den politiska aktivismen som förenar dem, den fungerar som en slags tratt som samlar dem till att bli en gemensam kraft.
SP har en tydlig metodik för hur man arbetar, något som Vänsterpartiet ännu saknar men kanske är på väg att skaffa sig. De frågor det holländska partiet engagerar folk med är konkreta närliggande saker: ett hus som skall rivas, stadsplanering, sjukvård, ett bostadsområde som behöver förbättras.
– Enkelt uttryckt kommunalpolitik. Jag tror att vi har underskattat det i Vänsterpartiet, den har inte haft hög status. Paradoxalt nog eftersom en mycket stor del av V:s medlemmar sysslar med kommunpolitik.

Vänsterpartiet i Malmö vill gärna framställa sig som aktivistiskt. Föreningen har växt snabbt och har nu kring 650 medlemmar, bara från december till maj tillkom det 100 nya. Har de hittat en lösning?
Ordföranden Daniel Sestrajcic lyfter fram att Vänsterpartiet varit en avgörande komponent i de flesta rörelser som finns i Malmö, vare sig det gäller asylrättsfrågan, Palestinafrågan eller alla sociala frågor.
– Där det finns kamp ute på gatan, där det finns manifestationer eller demonstrationer, där är Vänsterpartiet med, antingen genom sina medlemmar eller som organisation och är en av de avgörande komponenterna.
Det som ligger bakom är synen på vad partiet är och hur de ledande i partiet arbetar. Vänsterpartiet har ställt sitt hus och andra resurser som kopiatorer till förfogande, ibland pengar om det behövts. Det har skapat förtroende och gjort att många aktivister sedan blivit medlemmar.
Nu finns det så många medlemmar att det ställs stora krav på att arbeta mer strukturerat, ta hand om dem och aktivera dem. Därför har man genomfört en stor enkätundersökning för att kartlägga deras politiska intressen och vad de vill arbeta med. Enkäter har gjorts förut, men de har inte följts upp
– Gör vi inte det går vi inte framåt. Det är bara den personliga kontakten, den personliga inbjudan som gör att man engagerar människor och då måste vi veta vad de vill engagera sig i.
Det visade sig att många var intresserade av skolfrågor och det fanns ingen skolpolitisk arbetsgrupp. Då bildar man en sådan. Till hösten planeras en förskolekampanj och i enkäten kan man se vilka som är intresserade. Men där kan man också se vilka som är förskollärare och vilka som behöver barnpassning på mötena, andra möjliga aktivister.

Tanken är att olika arbetsgrupper skall arbeta självständigt och bli partiets känslospröt ute i verkligheten, samtidigt som de kopplas till det parlamentariska arbetet.
– Det blir väldigt ofta bara flygblad och affischer eller diskussionsmöten. Tricket är att inte bara prata politik utan också göra politik, nå ut så att folk får upp ögonen vad vi gör.
 I varje grupp behövs en 2-3 personer som tar ansvaret, som utvecklar arbetet mellan mötena, bollar idéer, pratar med dem som inte var med sist, håller ihop gruppen.
– Vårt ansvar som parti är att hitta människor som kan leda det arbetet. Vi måste hitta metoder och a
rbetssätt för att utveckla deras ledaregenskaper.
Daniel tror på ett öppet och inkluderande Vänsterparti, med en inbjudande image som gör att människor vill bli engagerade och hitta en gemenskap.
– Ibland måste folk nu använda bräckjärn för att komma in.
Trots det höga medlemsantalet och aktivismen har Vänsterpartiet i Malmö inte lyckats bättre än rikssnittet i valen. Finns det en risk att man blivit populär bara i en begränsad aktivistkrets och inte når utanför den? Är aktivistmodellen ett säkert sätt för partiet att bli stabilt på röstsiffror under tio procent?
Daniel tror inte det, han menar att man redan nu når vanliga Malmöbor. Förklaringen till de blygsamma siffrorna är att vänstern utanför socialdemokratin historiskt sett har varit svag i Malmö, fast det håller nu på att vända.
Aron Etzler tycker Malmös modell är mycket intressant och inspirerande och hoppas kunna sprida erfarenheterna därifrån. Det är viktigt och intressant att ta reda på vad medlemmarna är intresserade av. Samtidigt måste partiet ha en egen tydlig agenda som inte bara utgår från vad medlemmarna tycker utan från vad som är viktigt för vanligt folk.
– Vi vill ju ändra den politiska agendan i Sverige. Då skall vi ta upp frågor som folk bryr sig om, vårt politiska arbete får inte handla vid sidan om.
Aron ser att den försvagade socialdemokratin helt enkelt lämnat ett utrymme, de är inte längre samma breda parti med stark koppling till folkrörelserna som tidigare. Det lämnar stora uppgifter till Vänsterpartiet. Men då måste man visa att man också kan förändra.
– En förkrossande majoritet av svenskar är emot vinster inom välfärden, men ger det oss fler röster? Jag tror att ett skäl till att inte fler röstar på oss, trots att de ofta tycker som oss, är att de inte tror att vi kan förändra.

Men det finns positiva exempel. I Norrköping tog Vänsterpartiet över ansvaret för äldreomsorgen efter valet 2006. De hade två mål, minska andelen privata vårdgivare och höja kvalitén. Nu har de privata minskat sin andel från 30 procent till sju, samtidigt har kvalitén höjts. Det är sådana erfarenheter som behövs.
– Det är också många vänsterpartister som inte tror att det är möjligt att i praktiken genomföra vår politik. Vi tycker rätt, men går det att genomföra, det har vi ingen aning om. Det är en del av vår självbild. Vi måste visa att vi kan förändra saker och ting.
Innebär denna nya inriktning att medlemmarna och aktivisterna får ett större inflytande? Ser det inte snarare ut som ett parti som är mer styrt uppifrån? Aron Etzler tycker inte det, den nya inriktningen går ju ut på att lägga större inriktning på det lokala. Under en borgerlig regering är det bara på den nivån man kan åstadkomma förändringar
Den nya partiledningen möttes med många förväntningar. Än så länge har det synts ganska lite av ny aktivistisk stil, men det tar kanske lång tid att ändra kurs för detta gamla skepp?

Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr