Den ryska revolutionen är den händelse som kanske mer än någon annan bestämde utvecklingen under det förra århundradet. En arbetarstat som strävade mot socialismen visade sig vara möjlig, inte bara utopisk. Även om revolutionens grundläggande orsaker var de många olösta sociala konflikter som plågade landet i början av det förra århundradet så är de flesta historiker eniga om att den viktigaste utlösande faktorn var det första världskriget. Februarirevolutionen löste inte problemen vilket ledde fram till ännu en revolution i oktober. Benny Andersson från Clartés redaktion ger sin syn på händelseförloppet som skulle komma att forma Europa och världen.

Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 gick soldaterna sjungande till mobiliseringstågen. I alla länder utom ett. Ögonvittnen från Ryssland berättar om sammanbitna och tigande led av uniformerade män, som följdes till stationerna av allvarliga anhöriga. Bonderevolutionen, som hade pågått sedan det spontana utbrottet 1902 och därefter lett fram till resningen 1905–1907, då den slogs ner med brutal kraft, var ingen grogrund för patriotism. Dessutom var klassförtrycket och kadaverdisciplinen i den ryska armén beryktade.
Överklassens krigshets bottnade inte heller i patriotism. Deras viktigaste motiv var förhoppningar om fler imperialistiska erövringar. I en hemlig överenskommelse med England och Frankrike hade Ryssland bland annat blivit lovade herraväldet över Konstantinopel, som kontrollerade sjövägen från Svarta Havet.
Soldaternas misstro skulle visa sig vara berättigad. Uselt ledda och dåligt utrustade, offrades de hänsynslöst av adliga officerare som föraktade sitt manskap. Dödstalen i den ryska armén var högre än hos någon annan armé i detta brutala krig. Det blev också allt mer ont om mat. Det outvecklade transportsystemet klarade inte av att både frakta fram soldater och livsmedel i tillräckliga mängder. Maten som fanns blev allt dyrare. Krigsinflationen urholkade penningvärdet och lönerna släpade efter. Bönderna tvingades sälja sitt lilla överskott till staten i utbyte mot sedlar utan värde. Överallt växte motståndet mot kriget, matbristen och dyrtiden. Strejker och demonstrationer blev allt vanligare.
Missnöjet fick inget gensvar från de styrande. Ryssland styrdes av en enväldig tsar, som drömde sig tillbaka till tider då inga folkliga krafter hade vågat ifrågasätta landets härskare. Efter revolten 1905 hade tsaren tvingats tillåta ett ryskt parlament, riksduman. Men i alla viktiga frågor var det fortfarande tsaren som bestämde.

Den 23 februari 1917 strömmade kvinnorna ut från fabrikerna i huvudstaden, Petrograd. De samlades till möten som skulle fira den nyinstiftade internationella kvinnodagen. Mötena förvandlades till hungerdemonstrationer. Grupper av kvinnor som krävde bröd skingrades av polisen, men samlades igen. Snart fylldes gatorna av en spontan demonstration som bestod av nästan 90 000 kvinnor och män. Nu krävde de inte bara bröd, utan också ett slut på kriget. Och slut på den hatade monarkin.
Oroligheterna fortsatte i flera dagar. Kosackerna, symbolen för tsarens förtryck, vägrade skjuta på de demonstrerande och vände i stället vapnen mot polisen. Petrogradgarnisonens soldater gjorde likadant. För att få kontroll över situationen skapade oppositionella politiker från riksduman en kommitté som förklarade att de stod på de revolterandes sida. De gav order om att ministrarna i tsarens regering skulle arresteras och skickade i väg en delegation som skulle övertala tsaren att abdikera. Därefter beordrades de revolterande soldaterna att återvända till sina kaserner och att hädanefter lyda sina officerare.

Ryssland styrdes av en enväldig tsar, som drömde sig tillbaka till tider då inga folkliga krafter hade vågat ifrågasätta landets härskare

Samtidigt samlades arbetare, soldater och vänsterpolitiker för att återskapa den legendariska Petrogradsovjeten som hade lett kampen under revolutionen 1905. Eftersom både riksdumans kommitté och Petrogradsovjeten samlades i det gigantiska Tauridiska palatset, tvingades kommitténs medlemmar bevittna hur hundratals arbetare och soldater fyllde palatsets korridorer. Kadettpolitikern Vasilij Shulgin beskrev dem senare i sina memoarer som ”dumma, djuriska, ja djävulska” och fantiserade om att han mejade ner dem med ett maskingevär: ”Jag kände att endast eldsflammorna från maskingevär kunde tala till mobben”. Sådana var känslorna hos de borgerliga medlemmarna i den kommitté som snart skulle ombildas till Rysslands nya, provisoriska regering. Det var en regering som inte hade valts av någon. Den hade tillsatt sig själv i syfte att, som man såg det, rädda Ryssland ur dess krissituation.
Därmed inleddes perioden av dubbelmakt som varade till slutet av oktober. Den provisoriska regeringen hade den formella makten. Den verkliga makten, som kom från arbetarnas, soldaternas och böndernas stöd, samlades alltmer hos sovjeterna, särskilt hos Petrogradsovjeten. Men i stället för att använda makten och ställa sig i spetsen för folkets krav, skrämdes sovjeternas ledning av den. I deras världsbild kunde revolutionens ledning bara innehas av borgarklassen.

Rysslands socialdemokrater hade splittrats i början av 1900-talet. Båda riktningarna var överens om att det outvecklade Ryssland stod inför en demokratisk och antifeodal revolution. Men bolsjevikerna menade att den bara kunde ledas av arbetarklassen i förbund med bönderna. Eftersom utländskt kapital spelade en så viktig roll i ekonomin, ansåg bolsjevikerna att borgarklassen var både svag och reaktionär.

Bondedeputerandenas första kongress i maj 1917 där bolsjevikernas ledare Vladimir Lenin talar om agrarfrågan. Lenin återvände till Ryssland strax efter februarirevolutionen 1917. Han hade då levt i exil sedan 1900. Foto: TT.

Skillnaden gentemot den andra riktningen, mensjevikerna, hade sin grund i dessa frågor. Mensjevikerna ansåg att man stod inför något som skulle komma att likna föreställningarna man hade om de klassiska borgerliga revolutionerna i England och Frankrike, där borgarklassen framstod som revolutionens ledande kraft. Därför stödde man nu den provisoriska regeringen, som dominerades av den ryska borgarklassens politiska representanter. Som mensjevikerna såg det var bolsjevikerna äventyrare som inte hade förstått ett dugg av marxismen och utvecklingens lagbundna stadier. Majoriteten inom socialistrevolutionärerena (SR), som hade sitt främsta stöd bland bönderna, hade samma syn som mensjevikerna.
Både i Petrogradsovjeten och i de sovjeter som skapades av arbetare, bönder och soldater över stora delar av Ryssland hade mensjeviker och SR till att börja med det dominerande inflytandet. Den provisoriska regeringens politik gick ut på att återställa ”ordningen”, fortsätta kriget och skjuta alla radikala reformer till den obestämda framtid då en konstituerande församling skulle inkallas. Trots att massornas krav på fred, bröd, nationellt självbestämmande och en radikal omfördelning av jorden blev allt starkare, begränsade sovjeternas ledningar sin kritik av den provisoriska regeringen till ord. Var gång frågan ställdes på sin spets, valde man att stödja regeringen.

I en ofta återberättad händelse skakar en ilsken storvuxen soldat knytnäven under näsan på den förskrämde SR-ledaren Chernov och skriker: ”ta makten din djävel, när du erbjuds den på ett fat!

Bolsjevikerna var det enda parti som stödde kraven på omedelbar fred, nationellt självbestämmande och jordreform, men också de intog till att börja med en försiktig attityd. Deras linje var att bygga upp sin styrka i väntan på de utlovade valen till en konstituerande församling och där försöka bilda en bred samlingregering mellan alla de socialistiska partierna och grupperna. När Lenin kom tillbaka från landsflykten i början av april förespråkade han en helt annan politik. Den provisoriska regeringen måste störtas. Sovjeterna, som redan hade massornas förtroende, måste ta den formella makten i landet. Så länge mensjeviker och SR stod fast vid sitt stöd till borgarklassen och regeringen, måste de bekämpas.
Lenin hävdade dessutom att det outvecklade Ryssland stod inför en socialistisk revolution. Det fick inte bara mensjevikerna, utan också många av Lenins partikamrater att häpna. Lenins nya linje hade sin grund i hans fördjupade studier av imperialismen. De hade fått honom att tro att hela Europa stod på randen till en socialistisk revolution och att revolutionen i Ryssland kunde bli gnistan som utlöste den.

Under våren 1917 fick Lenins linje ett dominerande inflytande i bolsjevikpartiet. Samtidigt ökade missnöjet med regeringens politik. När det avslöjades att utrikesministern, kadettpolitikern Miljukov, hade skickat ett brev till regeringarna i England och Frankrike, där han lovade att Ryssland skulle hålla fast vid sina krigsåtaganden, bröt nya oroligheter ut. Utrikesministern avgick, regeringen vacklade. Men mensjevikerna och SR-medlemmarna i sovjeternas ledningar stod fast i sitt stöd. För att stärka regeringens auktoritet lät man några av Petrogradsovjetens ledare väljas till ministrar.
Hittills hade sovjeternas ledningar kategoriskt avvisat varje tanke på återupptaget anfallskrig. Ett ”revolutionärt försvar” av det revolutionära Ryssland var allt man kunde tänka sig. Nu övertalade den nye krigsminstern Kerenskij den allryska sovjetekongressens majoritet att slopa också den begränsningen. Kerenskij hade börjat förbereda en storslagen militär offensiv på den sydvästra fronten. Med militära segrar skulle massornas missnöje avledas. Men junioffensiven blev ännu ett katastrofalt militärt misslyckande. Under den heta julimånaden fylldes Petrograd av 50 000 desertörer från fronten.

Skottskadade människor på huvudgatan i St. Petersburg under revolutionen.
Foto: AP/TT.

I början av juli tog bolsjevikernas militära organisation, utan att fråga partiets ledning, initiativ till demonstrationer som syftade till att tvinga sovjeternas ledningar att ta regeringsmakten. I en ofta återberättad händelse skakar en ilsken storvuxen soldat knytnäven under näsan på den förskrämde SR-ledaren Chernov och skriker: ”ta makten din djävel, när du erbjuds den på ett fat!” Men demonstrationerna slogs ner och den provisoriska regeringen inledde en massiv propagandakampanj, där Lenin utmålades som tysk agent. Följden blev att bolsjevikernas inflytande minskade och delar av dess ledning arresterades. För att undgå att fängslas, eller avrättas, tvingades Lenin gömma sig i Finland. Han skulle inte återvända förrän i början av oktober.

Repressionen mot bolsjevikerna kunde inte ändra den tilltagande polariseringen av samhället. Motsättningarna mellan folkets krav och regeringens oförmåga och ovilja att tillmötesgå dem fortsatte att skärpas. Redan i slutet av juli hade bolsjevikernas stöd återhämtat sig. Alltmer oroade över händelsernas utveckling hade Rysslands överklass börjat se sig om efter en stark man som kunde införa en militärdiktatur och knäcka sovjeternas och andra folkliga rörelsers växande makt. Man fann en villig kandidat i den nye befälhavaren på den sydvästra fronten, general Lavr Kornilov.

Men kuppförsöket i slutet av augusti misslyckades. Järnvägsarbetarna lät tågen med Kornilovs trupper bli stående. När hans soldater utsattes för agitationen från Petrogradsovjetens utsända arbetare och soldater, bytte de sida. Bolsjevikerna spelade en ledande roll i massmobiliseringen som förhindrade att februarirevolutionen slutade i en militärdiktatur. Följden blev att partiets stöd ökade ytterligare. I början av september vann partiet för första gången en majoritet i både Petrograd– och Moskvasovjeterna. I slutet av månaden valde Petrogradsovjeten en ny ledning, där bolsjevikerna hade absolut majoritet.

Den 10 oktober möttes bolsjevikernas centralkommitté i största hemlighet i en lägenhet i Petrograds utkanter. En av de inträdande var en renrakad figur med okänt utseende. Först när han tankspritt lyfte av sig peruken, blev han igenkänd. Lenin hade kommit tillbaka. På detta möte togs beslutet att störta den provisoriska regeringen vid första lämpliga tillfälle.

Det hade blivit allt tydligare att den provisoriska regeringen planerade att krossa Petrogradsovjetens makt för att därefter ta i tu med övriga sovjeter i landet. Som ett första steg hade man offentliggjort planer på att skicka den radikala garnisonen i Petrograd till fronten och byta ut den mot trupper som var lojala mot regeringen. Samtidigt blev ryktena om att regeringen också hade planer på att lämna över staden till tyskarna allt starkare. I ett tal som snabbt spreds över hela landet hade den förre presidenten i statsduman Michail Rodzianko sagt:
”Petrograd sägs vara hotat. /…/ Jag säger, åt helvete med Petrograd. /…/ Folk fruktar att våra centrala statsinstitutioner i Petrograd kommer att bli förstörda. Om det vill jag säga, att jag skulle bli glad om dessa institutioner förstörs, för de har bara dragit olycka över Ryssland.”

Genom insikten att en revolution i det efterblivna Ryssland måste skilja sig från de borgerliga revolutionerna i Västeuropa och genom sin förståelse för den nationella frågans vikt, öppnade bolsjevikerna en ny väg in i framtiden för länderna i kapitalismens periferi

Som svar på dessa åtgärder och rykten bildade Petrogradsovjeten den militära revolutionära kommittén. Dess ledamöter var bolsjeviker, medlemmar i SR:s vänsterflygel och några anarkister. Mensjevikerna vägrade delta. Kommitténs uppgift var både att försvara sovjetmakten och att förbereda Petrograds försvar mot yttre anfall. Den 21 oktober beslöt kommittén att den skulle ta kommandot över alla militära enheter i staden. När beslutet spreds till trupperna nästa morgon, visade sig en överväldigande majoritet av soldaterna vara beredda att underkasta sig den militära revolutionära kommitténs auktoritet. De order som nu kom i en allt stridare ström från det militära disktriktshögkvarteret och regeringen vägrade man att lyda. När den provisoriska regeringen i gryningen den 24 oktober sände några av de fåtaliga militära enheter man fortfarande kontrollerade för att stänga vänsterpressens tryckerier och öppna broarna som förband centrala Petrograd med arbetarstadsdelarna, skickade den militära revolutionära kommittén ut trupper som tog tillbaka tryckerierna och sänkte broarna.

Någon gång på natten till den 25 oktober togs besluten som förvandlade försvaret mot regeringens attacker till uppror. Tidigt på morgonen började trupper som var lojala med den militära revolutionära kommittén ta kontroll över telegrafstationer, järnvägsstationer och andra strategiska punkter, samtidigt som man påbörjade avspärrningen av Vinterpalatset. Vid tvåtiden på morgonen dagen därpå arresterades medlemmarna av den provisoriska regeringen.

Leninstaty i Moskva rengörs inför 100-årsjublieet.
Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT.

Sovjeternas övertagande av makten legitimerades av den allryska sovjetkongress som hade samlats i Smolnijinstitutet på kvällen den 25 oktober, medan striderna fortfarande pågick inne i staden. Mensjevikernas och SR:s delegationer avtågade snart i protest mot att bolsjevikerna vägrade avbryta upproret. De föredrog att sätta sitt hopp till att det skulle dyka upp trupper från fronten som var lojala med den provisoriska regeringen. Vänstermensjeviken Suchanov, som alltid skulle ångra denna handling, skrev några år senare: ”Ingen ifrågasatte kongressens laglighet /…/ [den här handlingen] betydde ett formellt brott med massorna och med revolutionen.” Men SR:s vänsterflygel, som i praktiken redan utgjorde ett eget parti, stannade.
Under årtionden som följde gav revolutionen kraft och riktning åt arbetarrörelsen världen över. Trots att den nya sovjetstaten snabbt utvecklade auktoritära drag som stelnade till ett nytt klassamhälle under Stalin, förmådde den besegra den tyska nazismen i ett fruktansvärt krig. Genom insikten att en revolution i det efterblivna Ryssland måste skilja sig från de borgerliga revolutionerna i Västeuropa och genom sin förståelse för den nationella frågans vikt, öppnade bolsjevikerna en ny väg in i framtiden för länderna i kapitalismens periferi. 1900-talets koloniala frigörelse och antiimperialism låter sig knappast tänkas utan den ryska revolutionen.

Benny Andersson är redaktionsmedlem på tidskriften Clarté. Han har bland annat har arbetat på nummer 3/20017 som handlar om just revolutionsåret 1917 och utkommer i oktober.

Benny Andersson

Benny Andersson är mångårig redaktionsmedlem i Clarté.

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

– Teodorescu Måwe måste lägga korten på bordet. Transparensen är av största betydelse för att väljarna ska kunna veta vems intressen vi politiker arbetar för, säger Alice Bah Kuhnke (MP).

Hon får medhåll av Socialdemokraternas ledamot Heléne Fritzon:

– Det här framstår som mycket märkligt och väcker frågor om möjliga intressekonflikter. Det finns anledning för Europaparlamentet att titta närmare på om Alice Teodorescu Måwes arbete kan ha påverkats av en okänd privat donator, säger hon till Flamman.

Kristdemokraterna har under den senaste inte veckan svarat på frågor om upplägget. Något som Heléne Fritzon är kritisk till.

– Det säger sig självt att det vore önskvärt om Teodorescu Måwe tydliggjorde var stödet kommer ifrån och vad det har använts till. Det är så parlamentets regler ser ut. Transparens är avgörande för att allmänheten ska kunna känna förtroende för parlamentet.

Hon menar att ledamöter som upplever otrygghet bör ta kontakt med parlamentet, snarare än att söka säkerhetsskydd på annat sätt.

Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet säger att han blev överraskad när han fick höra om de anonyma donationerna.

– Jag blev förvånad. Vi har regler som säger att när vi får gåvor, oavsett om det är pengar, saker eller tjänster, så ska man redovisa både vem som ger det och värdet av det hela. Jag kan inte se att det här följer EU-parlamentets regler, som är tydliga med vilka regler som gäller för politiker som tar emot gåvor från företag.

Om det skulle komma från en privatperson då?

– Det ska redovisas oavsett. Väljare och media har rätt att veta att vi som folkvalda agerar på väljarnas mandat, inte i någons privata intresse.

Enligt Europaparlamentets pressavdelning har både upplägget och formuleringen godkänts på förhand. Jonas Sjöstedt är kritisk:

– Då har de godkänt något som går emot de egna reglerna. De är till för att det ska finnas insyn, och det ger inte Alice Teodorescu Måwe i det här fallet.

– I hennes fall finns det också en särskild omständighet, då hon sitter i ett utskott som har hand om försvars- och säkerhetsfrågor. Om det finns kopplingar till den branschen är det av särskilt intresse.

Förra året hamnade Teodorescu Måwe i centrum för en uppmärksammad incident där hon och en tjänsteperson från Vänsterpartiet anklagade varandra för misshandel. Parlamentet valde senare att gå ut med stöd till Teodorescu Måwes version av händelseförloppet.

Jonas Sjöstedt menar att parlamentarikernas säkerhet måste tas på allvar.

– Det är viktigt att den politiska debatten är fri från hotfulla formuleringar eller överdrifter. Det är också viktigt att det finns ett personskydd för folkvalda när det krävs. Jag har själv varit partiledare och vet vad det innebär att leva med polisens skydd.

Finns det tillgång till den tryggheten även för EU-politiker?

– I själva parlamentet finns det personer som har särskilt skydd. I vår grupp har vi en åklagare som har livvakter, eftersom han granskat den italienska maffian.

Han stämmer samtidigt in i kritiken mot Europaparlamentets hantering av intressekonflikter hos ledamöterna.

– Jag delar den synen helt. Reglerna är för svaga, de borde vara bindande på ett helt annat sätt, och det borde finnas påföljder om man inte följer dem.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.

Här finns det nog något att lära för dagens vänster.

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

Kultur • 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.

För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Nyheter • 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)

Andreas Andersson

Kandidatstudent i filosofi och lingvistik vid Stockholm universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Mohammad Haydar

Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion Stockholm.

Tesfaye Woubshet Ayele

Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Kommentar • 13 mars, 2026

Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)

Dror Feiler

Aktivist och musiker, samt representant för Jews for Israeli Palestinian Peace och European Jews for a Just Peace.

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Ledare • 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Inrikes • 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Enocksson

Statsvetare och författare.

Ett år – två revolutioner

Benny Andersson

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Jacob Lundberg