Det är inga småsaker som föreslås: presstödet skall avskaffas, reklamskatten skall avskaffas och public service skall konkurrensutsättas med statliga medel.
När det gäller Sveriges television och Sveriges radio har regeringen redan gröpt ur självständigheten genom att göra avtalsperioden kortare. Förut kunde inte ett regeringsskifte påverka public serviceföretagen. Nu, med den treåriga avtalsperioden finns redan en tydlig piska från regeringen. Och mer politisk styrning är inte alls främmande för Leijonborg, som med sitt obehagliga dubbelspråk krystar fram en ny programförklaring.
“Den eviga diskussionen om hur public service-uppdraget ska tolkas – ”Robinson-debatten” – måste bolagen själva hantera, men uppdraget från staten ska ännu mer än hittills betona kvalitet, kultur, folkbildning, kulturarv, minoriteters intressen, funktionshindrades behov och samhällsbevakning.”

Samtidigt skall då radion konkurrensutsättas, med en reklamfinansierad rikskanal. Regeringen skulle alltså använda sin politiska makt till att bakbinda public service med förstärkt elitkaraktär, samtidigt som skattepengar hjälper skvalradio att äta marknadsandelar. Detta är ett recept för sotdöden: när tittar- och lyssnarsiffrorna dalar för ett smalare public service kommer förslagen om nedläggning som ett brev på posten.
Sist, men inte minst – efter att borgerliga Svenska Dagbladet i åratal inhöstat de allra största posterna av statligt presstöd – skall alltså presstödet avskaffas. Vi är helt medvetna om att vi talar i egen sak, men inte bara Flamman, utan all oppositionell press i Sverige skulle med ett pennstreck avskaffas. En stor del av Sveriges lokaltidningar likaså. All nuvarande socialdemokratiskt, syndikalistiskt, kommunistiskt och socialistiskt ägd press på veckobasis skulle de fakto försvinna. Fortfarande existerar inte en borgerlig debattör som betraktar det som ett problem att Sverige inte har en enda dagstidning till vänster. Den pressfrihet borgerligheten talar sig hesa för i (vissa) andra länder kan utan pardon avskaffas med marknadsmekanismer i Sverige.

För detta har Leijonborg ett rättviseargument: eftersom reklamskatten avskaffas, blir detta rättvist. Men vem som helst som tittar på 1900-talets presshistoria kan se att reklamintäkterna förljer ett tydligt politiskt mönster: borgerliga tidningar gynnas, vänstertidningar missgynnas i kampen om annonsörer. I stort sett har endast de socialdemokratiska lokaltidningar som blivit störst på sin ort överlevt. Annonsberoendet är också i sig ett problem för kritiska journalister: skall de våga granska företag som bidrar till tidningens överlevnad?
Det finns ett enda positivt inslag i Leijonborgs artikel: idén om att stärka public service långsiktiga utveckling med mer pengar. Sveriges television och Sveriges radio ligger under konstant sparhot på ett synnerligen destruktivt sätt idag, och det vore bra med ett besked om att framtiden ser annorlunda ut. Men Sverige är ju inte direkt fattigt: det är helt onödigt att sälja ut gemensamma mediatillgångar för att göra satsningar på public service. De 200-300 miljoner Leijonborg generöst delar ut till public service, har regeringen just gett bort till landets absolut rikaste miljardärer de kommande åren genom avskaffandet av förmögenhetsskatten.
I övrigt talar ingenting för att den forserade kommersialisering Leijonborg argumenterar för gör en enda tidning, radio- eller tv-kanal bättre. Sverige borde gå i direkt motsatt riktning: public service självständiga roll borde värnas tydligt, presstödet borde garantera en politisk pluralism för svenska dagstidningar, och annonsörernas inflytande borde begränsas.

Inom ramen för det marknadstänkande som Leijonborg representerar finns ingen lösning på det största problemet för journalistiken idag: det faktum att yrket håller på att omvandlas till ett löpande bandsarbete, där redaktioner okritiskt återpublicerar texter skrivna av företagslobbyister och regeringar. Detta är dessutom en utveckling som regeringen aktivt eldar på. I en situation där Svenskt näringsliv lägger 12 miljarder på opinionsbildning har regeringen redan lagt ned misshagliga forskningsinstitutioner som Arbetslivsinstitutet. Och i ett läge där storföretag som Vivendi och General Motors lägger under sig fler tidningar, tv-kanaler och radio, vill Lejonborg bakbinda och rensa undan de sista resterna av verkligt fri media.
Så agerar inte en demokrat.