Åtminstone någon gång per dag har jag anledning att önska mig en kortare normalarbetstid. Med sextimmarsdag skulle jag göra ett bättre jobb, vårda mina relationer, engagera mig mer på min fritid och på det hela taget vara till större nytta för min omgivning.

Jag är inte ensam om att bära på känslan av att det nuvarande systemet inte är hållbart. Den sammanlagda arbetstiden för en småbarnsförälder har ökat med tio timmar per vecka under de senaste 30 åren. I undersökningar uppger idag hälften av alla barnföräldrar att de inte hinner med ”allt som måste göras”.
För en stor majoritet av befolkningen skulle arbetstidsförkortning med bibehållen lön vara en välfärdsvinst, som inga andra politiska reformer kan mäta sig mot. Men åttatimmarsdagen är en normerande vardagsinstitution som gör det svårt att föreställa sig kortare arbetstid som en möjlighet. Nog finns det vettiga skäl till att arbetsdagen inte kortats? Är det inte så att vi håller på att bli omsprungna av Kina? Vi har inte råd. Man vill ju inte gnälla.

Den svenska arbetarklassens självpålagda skötsamhetsideal är ett mäktigt vapen, centralt för folkhemspolitikens funktionalitet och legitimitet. En förutsättning har varit att det kombinerats med en bred klassförståelse och insikten att sociala villkor inte är självvalda, att det därför krävs solidaritet, inte moralism. I händerna på en regering som istället agnar med misstänksamhet mot ”de tärande” kan samma ideal perverteras och bli rent reaktionärt. Den nya arbetarregeringen fyller begreppet arbetslinjen med ett nytt innehåll: den som inte jobbar arslet av sig under vilka villkor det än må vara, är en dålig människa.

Det är en farlig politik och den kan bara bemötas genom att visa på ett alternativ. Söker vänstern efter frågor som kan demaskera högerregeringens folkhemsprofil, är arbetstidsfrågan därför en nyckel. På den fackliga fronten finns drivvis med positiva exempel, det som saknas är en uthållig politisk opinionsbildning, en attraktiv vision om ett bättre samhälle efter bäverismen.