”En socialpolitisk princip som brukar vara gällande i liberala kretsar är att staten bara skall hjälpa dem som inte klarar sig på annat sätt /…/ Mot bakgrund av deras betydelsefulla arbete och att tiderna har förändrats – det offentliga klarar inte att uppfylla de socialpolitiska målen – kan man fråga sig om frivilligverksamheten enbart skall ses som ett komplement /…/ viljan att låta frivilligorganisationerna ta över kommunala uppgifter ökar i takt med att kommunens egna resurser minskar /…/ det finns ‘en önskan att komma bort från bidrag till allmänt vällovliga verksamheter för att istället inrikta sig på sådant som kommunerna har en mer omedelbar nytta av.’”
Mikael Anjous rapport för Timbro (nr 14/1997) förklarar allt det som verkar vara en bekväm lösning, för kommunalpolitiker i kläm mellan medborgarnas önskemål och statens ekonomiska politik. Timbro talade gärna klarspråk om vart man strävade. Kanske visste man också vart det skulle barka. Men ju närmare man kommer genomförandet, desto fler positiva stickord måste bakas in för att medborgarna inte skall ana något lurt. Därför har vi fått uppleva en mängd språkliga nykonstruktioner. Social ekonomi. Medskaparanda. Speciellt många blir de när högerns klarspråk skall bli socialdemokratisk praktisk politik.
I stadsdelen Rosengård, Malmö kommun, skall nu arbetslösa hjälpa till i skolorna och vården för en ersättning på 13 000 kronor i månaden. Tidigare har samma personalkategorier skurits ned drastiskt. Det presenteras som ett steg in i arbetslivet.
I Malmö kommun, liksom många andra runt om i landet, föreslås att icke-offentliga organisationer skall ta en större del av det sociala arbete. Det kallas frivillighet.
Ja, det var så det blev. Så tillåt oss en språklig dekonstruktion av ursprungsbudskapet. Skälet till att frivilligorganisationerna är så populära är alltså att kommunernas ekonomi är sämre, och att de ”vill satsa på sånt som betalar sig”. I det konkurrensklimat, som råder mellan kommunerna, handlar det bland annat om att göra sig bemärkt. Att till exempel bygga 325 meter höga torn eller tillåta förluster i riskprojekt som högstatuslägenheter. När det sker inom en så kallad fri marknadsekonomi betyder det dessutom att man inte avlönar kommunala tjänstemän, utan att man betalar konsultarvoden till dem som skall rädda kommunen med sina goda idéer.
Det som föreslås är alltså en standardsänkning för dem i botten på samhällspyramiden och en satsning på dem i toppen.
Det är en asocial ekonomi. Den tar från dem som redan inte har något. Den ger till dem som redan haft för mycket.
Låt oss komma med ett blygsamt förslag på hur Sverige istället kan ändras i riktning mot en social ekonomi.Vi kan ta fasta på de språkliga innovationer som de senaste årens utveckling gett. Frivillighet och medskaparanda är nyckelord. Konsulterna, som ändå har ett stimulerande jobb, får gärna komma med sina idéer frivilligt. De kan jobba mer flexibelt och med kortare beslutsvägar. Om de får pengar från medborgare som verkligen bryr sig slipper de dessutom känna att det ligger något slags tvång bakom det faktum att de jobbar på det offentligas uppdrag. Ett annat sätt att sänka kostnaderna ligger i att utnyttja samhällsandan. Kommundirektörerna kan sänka sin lön – vi vet sedan experiment i flertal kommuner att pengar inte är den enda belöning som finns. Om de känner att de verkligen är en del av kommunens medskaparanda kommer det i sig att räcka bra. Vi kan hålla med om att det inte är idealt, men det handlar om att prioritera. Och då är detta i alla fall en bättre prioritering än den som görs i många kommuner. Mer pengar till verksamheten. Mindre till överbetalda chefer, flummiga projekt, koncept och logos.
Då kanske det skulle kunna finnas pengar att inrikta sig på sådant som kommunerna har mer omedelbar nytta av. Och att betala en riktig lön till de människor som gör ett nödvändigt arbete med att borsta mormors tänder, hjälpa hemlösa och undervisa i våra skolor.