Det är sommar och jag är tillbaka i denna märkliga stad som såg mig växa upp och bli, åtminstone snarlik, den jag är idag. Där man säger hej till expediten i affären när man kommer och hejdå när man går. Där saker som ”lägg passet i badkaret så får du ett vattenpass” faktiskt anses vara ett helt okej skämt (i alla fall för föräldragenerationen) och där pendeltågen är utrustade med såväl toalett som röda gardiner för fönstren.
Göteborg alltså. Lejontrappan, Skansen Kronan och Gullbergs Kaj. I politiska sammanhang Kafé Java i Vasastan (där Hannes Westberg blev skjuten av polisen under EU-demonstrationerna), Gustav Adolfs torg (där vi demonstrerade varje vecka den där hösten efter att Björn Söderberg mördats av nazister) och Musikens hus i Majorna (Göteborgs alternativa scen när jag var tonåring). Men framförallt de mer privata platserna, förbundna med privata associationer: Kaféet där jag hade mitt livs första dejt, Huset där UFF låg tidigare och där jag köpte en ”äkta” (direktcitat Anna 16 år) palestinasjal samt inte att förglömma adressen till vilken jag första gången tog en taxi mitt i natten eftersom killen där var så löjligt vacker med sitt svarta hår och smala leende.
Det är märkligt att flytta hemifrån, byta stad och bygga upp en tillvaro på en helt annan plats. Särskilt då när man är göteborgare och den andra staden är Stockholm. Min storebrors fasa när jag berättade nyheten och hur han liksom bredde på dialekten ännu mer när han sade: ”Fjollträsk” och hade frågetecken i hela ansiktet. Jag som i min naivitet garanterade att det bara var för fyra år, för utbildningens skull och miljöombytets. Att jag skulle komma hem sedan, fattas bara annat.
Och hem kom jag, lita på det, för efter bara något halvår var det Stockholm som var min stad. Jag som tidigare kunnat sitta i timmar vid Älvsborgsbron och beundra hamninloppet rös nu till, motvilligt visserligen men ändå, när X2000-tåget rullade in på Göteborgs central. Så nedgånget det var, så fabriksaktigt och finesslöst i jämförelse med Stockholms vatten, Västerbro och svarta plåttak.
Jag lämnade alltså Göteborg och jag slutade att vara tonåring. Jag tog hand om mitt hem och mina vänner, min tvätt och mina räkningar och jag skaffade extrajobb och nya vanor. När dj:en spelar Håkan, denna artist som blivit Göteborgs stolthet (fast en väninna såg honom på sitt gym vid Mariatorget), tar jag visserligen åt mig personligen när folk dansar och skrålar med i låtarna. ”Götet är ju ändå Götet” kan jag tänka stor-stark-euforiskt och mena varje stavelse i ”Känn ingen sorg”.
Men så är det alltså de här stunderna när jag kommer dit, ”hem” som mamma säger och ”ner” som jag säger. Känslan av att Göteborg är någon annans stad och den stora förvåningen över att höra min egen dialekt talas överallt och tänka ”hjälp, är det så käck jag låter”.
Det finns så många som klankar ner på Stockholm, på stressen som det heter, anonymiteten och tunnelbanesystemet. För mig var det kärlek vid första ögonkastet – storstadsrytmen, att kunna hålla huvudet högt utan risk att möta spöken från förr, mullvadskänslan djupt där nere i tunnlarna. Att det är svårt att lära en gammal hund att sitta är en annan sak. H&M-expediten tittar närmast chockat på mig när jag vinkande hojtar hejdå och lämnar butiken vid Sergels torg.
