Den 6 februari 1914 fylldes centrala Stockholm av tillresta bönder. De var fler än 30 000, många iklädda folkdräkt, och de ställde upp landskapsvis när de avtågade mot slottet. Väl framme uttryckte bondeståndets representanter sitt stöd för konungen i den ”farliga tid” som nu ansågs stunda. Inte minst stödde man monarkens inställning i försvarsfrågan, där han, i motsats till den liberala regeringen, krävde en kraftig upprustning.
Kungen höll ett tal på borggården, det som kom att bli känt som borggårdstalet, där han tackade den svenske odalbonden, den sanne representanten för det äkta svenska folket, för stödet, och lovade att driva försvarsfrågan vidare.
Talet var skrivet av Sven Hedin, även om samtiden oftast tillskrev det Verner von Heidenstam.
Det var naturligtvis politiskt helt ohållbart att kungen så flagrant gick emot regeringen i en tung politisk fråga. I borggårdstalet talade Gustav V om ”min armé”, och insinuerade att det i själva verket var kungamakten som var försvarets rättmätiga överbefälhavare. Och rent allmänt kunde inte talet uppfattas som något annat än ett bestämt hävdande av kungens maktanspråk.
Två dagar senare, den 8 februari, anordnade Stockholms arbetarkommun tillsammans med liberalerna en motdemonstration till stöd för regeringen. Det så kallade arbetartåget samlade nästan dubbelt så många som bondetåget, men regeringen Staafs öde var ändå beseglat, och den avgick kort därefter. Den ersattes av en konservativ ”ämbetsmannaregering” under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, sedermera ökänd som ”Hungersköld” (och som far till Dag Hammarskjöld).
Försvarsfrågan var bara en bricka i ett politiskt maktspel. Kungen försökte till varje pris hålla tillbaka inskränkningar i monarkins inflytande, och hade där en naturlig allierad i högern, som motarbetade demokratin.
Alliansen med bönderna var inte heller någon tillfällighet. Bönderna såg sin position som samhällsklass hotad, och började, efter tysk förebild, organisera sig politiskt. I Tyskland präglades bonderörelsen av en stark antisemitism, då böndernas båda huvudfiender – industrikapitalismen och socialismen – ansågs vara judiska. En reflex av denna uppfattning fanns länge också inom den svenska bonderörelsen.
Högern, oavsett om det är moderater – nya eller gamla – eller Centerpartiet, må förtränga och förvränga historien, faktum kvarstår att demokratin vanns trots och inte tack vare dem.
Det är alltid bra att veta vem som är vän och vem som är fiende.
