Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. “Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.
Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.
Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bokens titel refererar till det som brukar kallas dirtbag left, som bäst beskrivs som en subkultur av Bernie-röstande twittrare och poddar, som skapade ett nytt, mer vulgärt och ironiskt, sätt att prata om politik. Det tydligaste exemplet är podden Chapo trap house, där A’Lee Frost medverkade under några år. Chapo har en stor och lojal lyssnarskara, och – jag spekulerar fritt – har nog haft viss inverkan på tonen och stilen också i den stadigt växande floran av svenska vänsterpoddar.
Fenomenet dirtbag left kommenteras egentligen inte så mycket i boken, vilket är synd. Men A’Lee Frost ser sig i första hand som aktivist, inte mikrokändis. En vanlig anklagelse mot millennialsocialisterna är att de är ”kroniskt online”, men Amber och många runt henne verkar inte direkt skygga för politiskt grovarbete. De knackar dörr, går på möten i ljusrörsupplysta lokaler och skriker slagord på demonstrationer. Det finns ingen motsättning mellan att vara en ironisk skitpostare och den lojalaste föreningsmänniskan du träffat.
Faktum är att skithögsvänstern på sätt och vis bara är radikalare sossar på en annan kontinent.
I centrum för A’Lee Frosts politiska analys står facken och industriarbetarna, och drömmen om ett socialdemokratiskt massparti. Det är stor skillnad mot de radikala och autonoma vänstermiljöerna här i Sverige, där många ser arbetarrörelsens massorganisationer, både partier och fackförbund, mer som dinosaurier än som rörelseaktörer. Kanske är det lättare att drömma på socialdemokratiska om man inte upplevt det själv.
Själv ansluter sig A’Lee Frost till kritiken av horisontell och ickehierarkisk organisering, och kapitlen om Occupy Wall Street är fyllda av hårresande anekdoter. Hon berättar om ”aktivistentreprenörer” som såg möjligheter att kapitalisera på proteserna och startade konsultbolag för att organisera ”dynamiska och mångkulturella demonstrationer”. Lika skräckinjagande är berättelserna om oförmågan att formulera politiska krav som skulle göra skillnad i folks liv, till förmån för vagt teoretiskt babbel och torgmöten utan vare sig agenda eller sluttid. Men ibland blir det lite väl förenklat. Visst är organisation och transparens avgörande för att rörelser ska leva upp till sina demokratiska ideal, men inte heller partier är immuna mot makthungriga individualister.
Dirtbag är kul och snabb, skriven med lika delar värme och ironi. A’Lee Frosts provokativa och yviga kritik mot den socialistiska rörelsen läses bäst som ett kärleksbrev. Som hon skriver själv är hon trogen rörelsen livet ut och ”ingår för evigt i reservarmén”. Hon är pragmatisk, med tydlig aktivistisk intuition – där ingår låg tolerans för skitsnack, dålig strategi och karriärism. Jag håller inte med om allt, men jag gillar verkligen Amber. Med Dirtbag har hon skrivit en bok som man vill bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.
