Men det är strunt samma, jag var framför allt där för att babbla. Allt för högt, om jag får tro den gråhårige kulturmannen till vänster om mig, som bad mig dämpa rösten. Våra respektive bord skildes inte ens åt av en symbolisk centimeter, och själv bytte han inte ett ord med frun mittemot under hela kvällen. Hon, däremot, lyssnade uppskattande på allt vi sade.

När vi dryftade självbiografiskt skrivande på kultursidorna bröt hon in: ”Jag känner ju de där människorna – jag känner Bengt Ohlsson, Åsa Beckman, Helena von Zweigbergk…” Livrädda för att bli skvallrade på lät vi artigt samtalet dö ut och prövade något nytt, med hennes pigga öron riktade mot oss som luftvärnskanoner.

När jag berättade om en rolig krog som tyvärr har ekonomiska bekymmer, bröt hon in igen: ”VA! Har de hamnat i obestånd?” Ajajaj – jag vill ogärna sänka dem ytterligare med sådana rykten, så vi skuttade artigt vidare mot ännu ett ämne. Jag sade att jag och min fru har en idé om att supa oss fulla och bomba på en näraliggande humorklubb, och då frågade hon: ”Men ska du verkligen göra det? Det låter ju jättejobbigt.” Vi gav upp, tog notan för purjolöken och gick vidare till vänsterkyffet Blecktornskällaren.

I vanliga fall skulle jag ha uppskattat damens kontinentala sätt, och vi var mest svennesvala för att hinna lära känna varandra. Om hennes make tagit socialt ansvar hade mötet kanske klaffat. Hur som helst var krogen trevlig, varför jag blir förvånad när jag efter besöket hittar följande arga inlägg på Bambis instagram:

”anmälda till miljöförvaltningen har bambi blivit av nån bitter golare utan polare så vi passar på att ha kul så länge det är möjligt i denna kulturfattiga bondhåla.. [… ] #störningsjouren #levandekultur #bitterfitta”

Jag hittar också en elak videorecension från griniga kontot ”Krogdissaren”, där Bambi själva kommenterar: ”varför snackar du skit för din uppmärksamhetskåta tattare? vet du vad vi vet om dig?”

Krogvärlden är tuff och Stockholm blir verkligen allt kulturfattigare. De ekonomiska marginalerna sätter ramarna både för ägarnas känsloliv och gästernas benutrymme. Men för oss skapade trängseln ett oväntat möte som jag borde ha uppskattat mer i stunden.

För principiellt älskar jag trängsel. Det var den som skapade Paris radikala kafékultur. Folkhemmets rymliga lägenheter hade förvisso rinnande vatten, men var så bekväma att vi sällan behöver ta oss ut på gatorna. Något som också var ett uttryckligt syfte för Alva Myrdal, som i Kris i befolkningsfrågan (1934) varnade för att misären drev ut ungdomen till ”kaféer och dansbanor” och därmed också till ”alkoholism, prostitution och andra familjedesorganiserande levnadsvanor”. I dag vet vi att Mellomys inte alls ökar tryggheten på stan, utan tvärtom behövs det ögon och öron på uteserveringar som avskräcker från bus.

Trängsel är också klimatvänligt. ”Den goda staden är jämlik och tät”, som Ola Andersson formulerade det i Flamman. Och jag har själv i Dagens Nyheter tyckt att Stockholm borde bygga hus på sina blåsiga gärden.

Men kanske handlar allt om min barndoms trängsel i husbilar och dubbelsängar med mina många syskon när vi bilade ned till Grekland.

Hur är du själv – älskar du trängsel eller rymd?