Den 85-åriga polska poeten Wislawa Szymborskas senaste diktsamling är en mycket tunn bok, som bär tydliga spår av hårt och tidskrävande arbete som bara så genomtänkta och utmejslade verk kan lämna.
Varje ord, varje liknelse, varje ordvändning är vägt på guldvåg.
Titeln Ett kolon anger tonen. Ett kolon är som bekant ett skiljetecken som huvudsakligen används för att markera att en direkt anföring, en uppräkning eller en förklaring följer. Men det har också en metaforisk betydelse som innebär att något fortsätter, att trots att vi irrar omkring bland frågetecken tar ingenting slut, att det finns hopp om svar. Men inte mer än så, kolon uttrycker vår hjälplöshet, gåtfullhet och brist på definitiva svar. Det är en osäker väntan, som i bästa fall kan vara värt besväret.
Dikterna präglas av enkelhet och lättillgänglighet med ofta vardagliga motiv. Alla talar om vädret, det gör Szymborska också. ”Följande dag/ser ut att bli solig,/fast de som ännu lever/bör bära paraply.” Det här är ganska typiskt, en oväntad vändning, och något så banalt som en väderprognos har blivit till en existentiell betraktelse.
I bakgrunden skymtar hela tiden Szymborskas långa liv, och de erfarenheter hon har av 1900-talets dramatiska historia, framför allt den nazistiska ockupationen, och senare hennes egen besvikelse på socialismens urartning i Polen.
Det är illusionslöst utan att vara cyniskt, uppenbart utan att vara banalt – som i dikten om en labyrint som en metafor för livet. Szymborska räds inte heller självironin, och förblir trogen mot sig själv i sina tvivel på ordens otillräcklighet. Hur mycket mod krävs det inte av en poet för att skriva följande rader ”Jag var som en spik som slagits in för löst i väggen/eller som/(här en liknelse som inte infann sig).”
Anders Bodegårds översättning är både trogen originalet och god poesi på svenska.
Ett kolon erbjuder chansen att möta en stor poet och en underbar människa, missa inte den. PUNKT.