Några människor samlas utanför Konstfacks entré sent i november en dag då luften är isklar och rosa solstrålar reflekterar mot byggnadens glas- och stålfasad. Vi är åtta personer (kanske fler) som har samlats. Röda tygstycken vecklas upp: ”Frihet, jemlikhet, broder­skap”, ”Association International de travailleurs”, ”Industri­arbetarna metall / Starka tillsammans”, ”Wexiö Bryggeri arbetareförb”, ”Svenska Elektriker­förb avd 34”, ”Malmö arbetsmannafack Förening 1885” går att uttyda på de flammiga fanorna som flankeras av blixtar, emblem och tunnor.

Var och en av fanorna är hop­sydd av flera delar, där varje bit har ett eget uttryck. En är målad, en annan har pärl­applikationer, nästa består bara av en abstrakt ruta. Det röda bakgrundstyget kan vara latex, ylle eller ett high-tech-material med 3D-effekt. Strama typsnitt intill svepande expressiva penseldrag och misspassningar mitt i ord och symboler. Helheten, med tygstyckena grupperade och utbredda, ger ett levande och uppsluppet intryck. Lite som en skattkarta. Nu börjar gruppen att röra sig mot Stockholms innerstad: Midsommarkransen, Liljeholmsbron, Västerbron, Norr Mälarstrand, Kungsbron, Norra Bantorget, Sveavägen. I täten i vid knallblå kappa går konstprofessorn Bella Rune med masterstudenterna.

Upprinnelsen till den här spontana performancen är utställningen En omsorgsfull strejk, som skulle ha öppnat i början av december, men som nu är framskjuten till nästa höst. Grupputställningen, med ett tjugotal konstnärer, tänkare och författare, lånar sin titel från det militanta feministiska kollektivet Precarias a la deriva (Prekära kvinnor på drift), grundat i Madrid 2002 som en reaktion på den mansdominerade fackföreningsrörelsen.

Bella Rune har i sitt konst­närskap ofta utgått från textila uttryck uppkopplat mot dess industriella historia och kropps­nära funktion, inte sällan relaterat till kvinnors arbete. Med inbjudan att medverka i utställningen fick hon frågan om hon kunde tänka sig att låta sitt nästa verk inspireras av Margareta Ståhls avhandling Vår fana röd till färgen: Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetarrörelsens genombrottstid i Sverige fram till 1890 från 1998. Erbjudandet tog Bella Rune vidare till sina studenter. Var de med på att arbeta fram något kollektivt inom ramen för sin utbildning? Fladdrande röda fanor som samlar, driver på och materialiserar känslan av solidaritet och sammanhållning. Pandemi­läget gjorde att de fick mötas digitalt och själva det praktiska utförandet gick till så att var och en av för­lagorna till de utvalda historiska fanorna styckades upp i sex delar så att var och en fick totalt fyra lappar slump­vis utdelade. De tog också en närmare titt på konst­närernas roll i fram­tagandet av fanan, symboler och hur tidens trender av­speglades i fanornas gestaltning, arbets­villkor och solidaritet med andra textila utövare.

Resultatet syddes sedan ihop till de nya ”porträtten” av de gamla fanorna. I processen framträdde delar som passade ihop på millimetern, andra blev helt fragmentiserade. Idén att till fots överlämna dem till slutdestinationen, galleriet i ABF-huset och den tillfälligt avbokade utställningen, kom från en historia som tas upp i avhandlingen och som antagligen tillhör en av de mest kända ur rörelsens barndom. Året var 1887 och det rådde demonstrationsförbud och för att runda auktoriteterna satte August Palm in en annons i Socialdemokraten: ”Sällskap önskas till en morgonpromenad, som jag Pingstdagsmorgonen kl 8 företager från min bostad i Saltmätargatan öfver Adolf Fredriks kyrkoplan. Drottning­gatan, Fredsgatan öfver Vasa­bron, St Nygatan öfver Sluss­plan, Södermalmstorg och Hornsgatan…… ”.

Att framställa fanor var på sin tid en stor sak. Under hård yttre press anordnades in­samlings­fester till tyg, sy­arbete och topp­emblem. Invigningarna var hög­tidliga och upp­sluppna till­ställningar som inledningsvis fick ske utom synhåll för allmänheten. Drygt hundra år senare ser rörelsen sina landvinningar fransas sönder i las-kollaps och organiseringsfientlig gigifiering. Konstfackstudenternas återbesök i fanornas historiskt materiella villkor sätter saker i rörelse. En ny solidaritet kanske mer måste likna ett lapptäcke?