För pinsam, för barnslig, för – irriterande. Anna Mostens minnesord över en artist som aldrig borde ha vunnit hennes hjärta. Nu är han för alltid borta.
I november 2022 stod jag och en numera före detta kompis och köade till entrén i en av Fryshusets konsertlokaler. Luften var kall. Det regnade av och till och de knappa plusgraderna påminde oss om att vintern var på ingång.
Vi skulle se Oliver Tree, den Los Angeles-födda indierapartisten vars varumärke bäst kan beskrivas som en perfekt mix mellan generation alfas hjärnruttnande internetkultur blandat med zillennials kåthet på 90-talsnostalgi.
Med sina JNCO-jeans, med plats för ytterligare en hiphopartist i varje byxben, vindjacka från märket Montbell och sin karakteristiska pottfrilla som får honom att se ut som en Playmobil-figur, dök Tree upp överallt i mina flöden. Detta var fortfarande när vi som var 25 plus tyckte att Tiktok var en app för barn, och många artister ännu inte riktigt förstått att det är där man skulle synas.
Det gjorde Oliver Tree. Under pandemin dominerade han plattformen. Genom att skapa innehåll tillsammans med diverse internetprofiler, såsom Ethan Kleins youtubeshow The H3 podcast, tog han musikmarknadsföring till en ny nivå. Trees dryga humor påminde om den irriterade killen från högstadiet, han med grav omedicinerad adhd. Du älskade honom samtidigt som du hatade honom. Han blev en viral succé.
Nämnde jag att han också alltid åkte runt på en sparkcykel? Gnarly!
Hans låttexter var som hans humor, irriterande enkla. Det var det geniala med honom. Hans musikproduktioner blandade elektroniska synthar med elgitarrer, en kärleksfull blinkning till det tidiga 2000-talets emopop och hiphop. Ljudbilden var lika nyskapande som beroendeframkallande.
I am out of ordinary, I am out of ordinary, I am out of ordinary, I am out of ordinary – Oliver Tree ”Out of ordinary”.
När det stod klart att han skulle komma till Sverige gick jag raka vägen och köpte biljetter.
Med en fot kvar i ungdomen och en trevande tå ut i vuxenlivet delade jag och min ex-vän den ringlande kön med en massa svettiga tonårskillar. Jag kunde inte hjälpa att skämmas lite eftersom jag kände mig lite för gammal för sådana barnsligheter. När konserten väl började stod jag längst fram och skrek med i varenda låt. Tree drog något stonerskämt om gräs som inget av barnen i publiken förstod men jag skrattade med trots att jag aldrig rökt på. Vi såg ett tragiskt försök till en moshpit och alla levde sina bästa liv.
Från konserten har jag bara tio bilder och två videor. Jag önskar att jag hade tagit fler.
För några veckor sedan, den 14 juni, kraschlandade en helikopter i Rio de Janeiro på en parkeringsplats efter en kollision med en annan helikopter. Ingen passagerare överlevde. En av de döda var Oliver Tree.
Det första som kom upp i mitt sinne i den stunden var minnet av min före detta kompis. Hon är den enda jag kände som också gillade hans musik.
Diskussionerna på sociala medier har varit blandade. Allt från konspirationsteorier om att Trees före detta skivbolag skulle ha något med olyckan att göra till föräldrar som inte vet hur de ska förklara för sina barn att deras favoritartist inte längre finns. Några uttrycker att de inte lyssnat på honom sedan 2022, men är chockade över hans död. Det känns inte på riktigt.
Andra tar inte nyheterna på allvar. Vissa trodde först att det var ett osmakligt PR-stunt. Kanske inte så konstigt när hela Oliver Trees varumärke var ett enda stort mem.
Jag slutade lyssna på Oliver Tree någon gång efter den där konserten i Fryshuset. Till slut lät alla låtar lite likadant och han lyckades aldrig riktigt återuppfinna sig själv igen som artist. Hans andra album Cowboy tears var en besvikelse i jämförelse med debutalbumet Ugly is beautiful.
Efter att jag läste om hans bortgång kände jag mig dock tvingad att söka på Oliver Tree igen. The H3 podcast har släppt ett fyra och en halvtimmes hyllningsavsnitt till sin bortgångna vän. Jag gråter en skvätt när Klein berättar att han sms:at Tree och frågat om helikopterkraschen var ett skämt men aldrig fått något svar.
Jag fylls av sorg när jag lyssnar igenom hans låtar efter alla dessa år. Låttexterna känns nästan som att de förutspådde hans tidiga död.
That’s why I’m gone. Forever long. I’m gone. They will always find you. (”I’m Gone”). Some of us aren’t for here long at all. (”Lies came out my mouth”).
Rysning.
Oliver Tree brann för sitt skapande och lämnade ett stort avtryck på många av de som korsade hans väg. För att hedra hans sista önskan har Trees familj startat stiftelsen Dr. Oliver Tree’s Extremely Epic Grant For Baby Geniuses till förmån för unga konstnärer. Förhoppningsvis är nästa generations Oliver Tree kanske runt hörnet och skapar konst som är så hjärnrötig att jag blivit för gammal för att förstå den. Gnarly.
Vila i frid Oliver.
