Nyheter/Utrikes 22 juni, 2022

Ett mer progressivt EU? Sverige säger nej

Pandemi, krig och klimatkris: anledningarna att reformera EU:s nyliberala regelverk blir bara fler. Men medan allt fler länder nu öppnar för att låta stater låna betydligt mer för att möta kriserna säger Sverige nej.

På Europadagen den 9 maj delades en text ut till ledamöterna i EU-parlamentet. Dokumentet var undertecknat av regeringarna i ett antal mindre EU-länder, såsom Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Finland, Baltstaterna – samt Sverige. Innehållet kan sammanfattas i en enda mening: Nej till en reform av EU-fördragen. Parlamentet hade nämligen samlats för att debattera just det i syfte att göra beslutsfattandet mer effektivt, bland annat genom att ta bort småländernas heliga vetorätt.

Det senaste året har en konferens om EU:s framtid pågått: medborgare har fått lägga fram hundratals förslag på reformer. Baserat på dem har Kommissionen sammanställt 49 förslag som kommer att debatteras vid toppmötet i slutet av denna vecka. En första serie reformer väntas presenteras av Kommissionen i september.

Flera av förslagen kräver att EU-fördragen reformeras, en process som kräver enhällighet bland medlemsländerna. Ett av de viktigaste förslagen är att effektivisera EU:s beslutsfattande genom att slopa just principen om enhällighet, eftersom den ger varje medlemsland vetorätt. I stället väntas Kommissionen vilja ersätta den med en supermajoritetsprincip, det vill säga att stats- och regeringscheferna kan anta ett förslag om de representerar 15 av medlemsstaterna och minst 65 procent av unionens medborgare.

Det är bland annat detta som får Sverige och de andra mindre länderna att se rött. De menar att mindre länder riskerar att köras över av de större om vetorätten överges. Men i Sveriges och några andra länders fall finns även andra, mer politiska orsaker till motståndet.

Sedan coronapandemin och Ukrainakriget destabiliserade ekonomierna har diskussionen om unionens ekonomiska regler tagit fart. För första gången på flera årtionden har budgetreglerna i den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten börjat ifrågasättas av även större medlemsländer, såsom Frankrike. Italien och Spanien har redan länge hävdat att reglerna hämmar deras ekonomier.
Ludovic Suttor-Sorel är forskningsanalytiker vid den progressiva tankesmedjan Finance Watch i Bryssel. Han menar att reglerna som infördes på 1990-talet inte är anpassade efter dagens värld, inte minst eftersom de försvårar klimatomställningen.

– Enligt oss gör de det onödigt svårt för länder att genomföra nödvändiga investeringar för att klara våra gemensamma mål, som på klimatområdet. Som vi vet kräver målet om nettonoll utsläpp
i Europa till 2050 att 60 procent av investeringarna fram till 2030 görs av staten. Det är uppenbart att reglerna förhindrar det, säger han till Flamman.

Reglerna i fråga kräver att inget medlemslands statsskuld får övergå 60 procent av BNP och att budgetunderskottet inte får vara större än 3 procent av BNP, samt hindrar stater från att stödja enskilda företag. De antogs i och med Maastrichtfördraget 1992 och har sitt ursprung i den franska vänsterregeringens åtstramningspolitik i mitten av 1980-talet.

– Vi påminner alltid om att reglerna inte har någon ekonomisk verklighetsförankring. Siffrorna framstod som rimliga i Frankrike när de antogs. Men vi måste gå över till ett bättre system, säger Suttor-Sorel.

Ett tecken på att reglerna tappat i relevans är att knappt några medlemsländer lever upp till kraven i dag. Sedan pandemin bröt ut uppgår den sammanlagda statsskulden i EU till 88 procent av BNP, och i eurozonen är den över 95 procent. Inte ens Tyskland, som länge har varit den största försvararen av systemet, lever upp till kriterierna.

– Regeln är att en skuld på över 60 procent av BNP måste reduceras med en tjugondel per år. Ingen följer den eftersom den är för hård.

Men det finns ett undantag: Sverige.

Under Magdalena Anderssons tid som finans- och statsminister har regeringen skrutit med hur mycket Sverige har betalat av på statsskulden. Trots pandemi, krig och inflation har den stadigt sjunkit till drygt 22 procent av BNP. Andersson sammanfattade sin syn på saken i början av mars, när frågan om ny gemensam upplåning för att finansiera höjda försvarsutgifter diskuterades:

– Efter sju år som finansminister är man luttrad. Det är alltid samma länder som vill att någon annan betalar.

Det var denna kompromisslöshet som gjorde att Sverige tillsammans med Österrike, Danmark och Nederländerna bidrog till att urvattna stödpaketet som antogs under pandemin sommaren 2020, vilket gjorde att de stämplades som den ”frugala fyran”. Även nu hävdar den svenska regeringen att fördragen inte behöver reformeras.

– Det finns utrymme inom ramen för nuvarande fördrag att hantera de stora frågor som EU har på sin dagordning. Tidigare processer för att reformera EU:s fördrag har varit både långa och oförutsägbara. Och just nu känns det ganska osannolikt att alla medlemsstaters regeringar skulle kunna nå enighet, säger Sveriges EU-minister Hans Dahlgren till Flamman.

Varför är den svenska regeringen emot att budgetreglerna, som allt fler kritiker menar saknar verklighetsförankring, luckras upp?

–  Jag håller inte med om den beskrivningen av budgetreglerna. Stabilitets- och tillväxtpakten är ett viktigt ramverk för att främja långsiktigt hållbara offentliga finanser. I ett läge där både underskott och skuldnivåer ökat kraftigt i EU sedan pandemin ser inte regeringen några starka argument för att försvaga ramverket.

Enligt Ludovic Suttor-Sorel är det dock just det rådande läget som gör en reform nödvändig. Han menar att oron över höga statsskulder är överdriven.

– Det finns inte något land i Europa som har problem med en för stor statsskuld. Vi mäter skuld i förhållande till BNP, vilket är helt absurt. Inget händer om statsskulden når 100 procent av BNP.

– Det viktiga för skuldhållbarheten är hur hög ränta ett land måste betala på sina lån. Det finns inget EU-land som betalar mer än tre procent av BNP i ränta – det är ingenting. I Kenya motsvarar räntebetalningarna numera 100 procent av BNP. Det är en ohållbar situation. Vem tror att Italien inte kan betala tre procent i ränta? Kom igen.

Föreställningen att länder som Sverige, som betalar mer än de får tillbaka från EU, skulle förlora på att andra länder tillåts spendera mer är stark. Men flera av de länder som enligt Magdalena Andersson vill att någon annan ska betala för dem är i själva verket större nettobetalare än Sverige, till exempel Italien och Frankrike.
Enligt Suttor-Sorel är dessutom fokuset på netto- och bruttoländer missvisande.

– Det är en så statisk syn på finanser. Som om dessa pengar inte kommer tillbaka till en på tio andra sätt.

Han menar också att rädslan för att finansmarknaderna ska straffa länder vars statsskuld når över en viss gräns genom att höja räntan på deras lån grundar sig på ett missförstånd.

– Finansmarknaderna bryr sig inte om skuldnivån i förhållande till BNP. Det är bara en av flera faktorer som kreditvärderingsinstituten tar med i beräkningen. De viktigaste faktorerna är utsikterna för tillväxt, storleken på ekonomin, hur diversifierad den är och hur stabilt det politiska systemet är.

Det finansmarknaderna reagerar på när ett land anses befinna sig i kris är enligt honom alltså att det bryter mot EU:s regler.

– De vet att eftersom Kommissionen kommer att bötfälla landet, kommer andra aktörer på marknaden också att tvingas agera. Så det är våra regler som leder till marknadsreaktionen, inte tvärtom.

Motståndet från länder som Sverige innebär att en fördragsändring ändå är osannolik just nu. För EU-minister Hans Dahlgren går samtliga politiska problem att lösa inom ramen för reglerna.

– Hanteringen av både pandemin och kriget i Ukraina visar att unionen har en hög grad av flexibilitet när så krävs. Det är där energin borde läggas för att åstadkomma konkreta förbättringar för EU:s medborgare här och nu, i stället för att hålla på med utdragna institutionella processer, säger Hans Dahlgren.

Ludovic Suttor-Sorel håller med om att fördraget inte lär reformeras nu. Men trots det menar han att EU håller på att förändras i rätt riktning, inte minst ifråga om statsstödsreglerna.

– De innebar att flera stater slutade föra industripolitik, vilket i flera fall ledde till en skadlig avindustrialisering. Så var det länge. Men det senaste årtiondet har det börjat förändras.

Till skillnad från vad många tror antogs reglerna för att hjälpa svagare länders industrier att inte konkurreras ut av de starkares, hävdar han.

– Det var på grund av tryck från svagare länder som man införde dessa regler. Det erkänns inte alltid av vänstern, för den gillar vanligen stora statsledda investeringar. Men nu har man börjat förstå att man inte kan ha allmänna regler utan undantag. Till exempel har man gjort det lättare för stater att stödja sina industrier inom gröna batterier. Så jag har hopp om EU går att reformera i rätt riktning.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.
Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]