Tre klimatutspel från Vänsterpartiet har under våren väckt debatt, både i och utanför partiet. Först den nya kommunikationsplanen där fokus flyttas från konsumtion till produktion, både för att där har en förändring störst effekt men också för att man inte ska framstå som moraliserande och stöta bort väljare. Det är fel väg att gå, varnade den tillväxtkritiska delen av miljörörelsen. Sedan kom överenskommelsen med Moderaterna om att sänka priset på bensin och diesel i tre månader, för att skydda hushållen från de stigande bränslepriserna. Beslutet möttes av ett internt klimatupprop, med krav på att lämna uppgörelsen. Och slutligen kom förslaget om ett omfattande investeringsprogram på 700 miljarder för att göra en omställning möjlig inom transport, bostäder och elproduktion. Ett bra förslag, men hur ska en majoritet samlas kring det?
Dessa tre utspel visar att politik inte bara handlar om att ta fram en vinnande strategi, om kommunikationsplaner eller målgruppsanalyser. Den måste också legitimeras i organisationen, gräsrötterna måste vilja dela ut flygbladen och kunna försvara partiets politik, även efter att besluten har tagits på kongressen. Men sådana förslag kräver också en dialog med klimatrörelsen. Om inte de organisationer som arbetar med samma frågor förstår strategin, behöver man tänka över hur den framförs.
Bakom varje politisk strategi döljer sig organisationsfrågor. Vad är partiets roll i förhållande till rörelsen, spontanism eller organisering, taktik kontra strategi, massa eller avantgarde, horisontell organisering eller vertikal? Diskussioner som är minst lika gamla som arbetarrörelsen.
Rodrigo Nunes bok Neither vertical nor horizontal: a theory of political organisation (Verso 2021) är ett försök att röra sig bortom organisationsfrågans klassiska låsningar. Nunes är professor i modern nutida filosofi på Rio de Janeiros universitet Pontifícia Universidade Católica, men har också en bakgrund som aktivist i Brasilien och Storbritannien. I boken utgår han från tankar om hur större nätverkssystem ger varje enhet sin betydelse – såsom den holländska filosofen Spinoza, och den matematiska grenen av amerikansk militärforskning som kallas cybernetik – för att vrida och vända på vänsterns organisationsdiskussioner.
Vänsterpartiet är i stadig förändring, det testar olika strategier, hämtar in influenser och speglar politiska trender. Nunes bok kan hjälpa oss att förstå partiets olika strategiska skiften genom åren. För centralfigurer som partisekreteraren Aron Etzler har just intresserat sig för och experimenterat med olika organisationsformer – från norska fackliga modeller för välfärd och dörrknackarpartier i Nederländerna till hur Reinfeldt lyckades stöpa om Moderaterna och gripa regeringsmakten.
Rodrigo Nunes grundtes är att organisationer inte kan förstås enskilt, utan enbart som en del av ett större ekosystem. Ett sådant har inget centrum eller kärna, utan flera. Det förändras också över tid, och medan vissa strukturer är mer permanenta (som partier) så är andra mer flyktiga och kortvariga (som aktionsgrupper eller nätverk). Nunes förkastar de enkla binära uppdelningarna. Partier må ha en viss formell organisationsstruktur, men de är samtidigt rörelser – med olika tendenser och kluster som verkar på olika sätt. Medlemmarna och partiledningen är organiserade på olika sätt. Relationen till väljarna kan se olika ut. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har inte samma relation till facken och Hyresgästföreningen. För att förstå Vänsterpartiets olika skepnader måste vi också placera partiet i en ständigt föränderlig kontext.
Hur har den ekologin förändrats under tre perioder då regeringsmakten växlat? Under den första perioden mellan 1998–2006 hade Socialdemokraterna makten. Vänsterpartiet nådde ett toppresultat på tolv procent i valet 1998 under Gudrun Schymans ledning. Internationellt skedde en stor vänstervåg med den globala rättviserörelsens protester mot frihandelsavtal. Aron Etzler och America Vera-Zavala, då i Ung vänster, förde 2000 hit den rörelsevågen i och med grundandet av Attac. Etzler skildrar Attac som öppnandet av ett fält där socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister kunde arbeta med partilösa aktivister, där alla ”respekterade varandras ideologiska bakgrund, men hela tiden arbetade för gemensamma, konkreta mål”. Rodrigo Nunes kallar en sådan organisationsform för plattformspolitik, en frågeorienterande samling kring konkreta krav. För Attacs del var det att kräva skatt på finanstransaktioner, som skulle överföras till välfärden.
Globaliseringsrörelsen utvecklade en egen samlingsform, de sociala forumen, med World Social Forum som flaggskepp. Partier spelade däremot en underordnad roll, Attac blev en brygga för vänsterpartister in i rörelsen. Även om Göteborgskravallerna 2001 kom att ta luften ur Attac fortsatte uppsvinget i många år med ett European Social Forum i Malmö och protesterna mot Irakkriget. Trots rörelsevågen tappade Vänsterpartiet stort i valet 2002, till 8,4 procent. Plattformspolitiken och partivänstern hade inte hittat någon bra form för att hjälpa varandra. En rörelsevåg innebar inte nödvändigtvis att väljarna gick vänsterut.
I valet 2006 lyckades Fredrik Reinfeldts Nya Moderaterna ena de borgerliga partierna i Alliansen och vinna valet. Alliansen omvärderade välfärdsfrågan. I stället för att enbart kräva nedskärningar och skattesänkningar öppnades välfärden för marknaden. Därigenom lyckades Alliansen locka över delar av de välfärdspositiva medelklassväljarna från Socialdemokraterna. Vänsterpartiet rasade till 5,9 procent.
Aron Etzler blev chefredaktör för Flamman 2003 och året därpå valdes Lars Ohly till partiledare. Projektet blev nu att bilda en rödgrön opposition mot Alliansen. I antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras (Leopard 2010, redaktörer: John Hörnquist, Daniel Suhonen, Kristina Tysk) beskriver Etzler hur Vänsterpartiet närmade sig en vänsterfalang inom både Socialdemokraterna och Miljöpartiet, medan en centristisk falang i Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade börjat finna varandra. De tre partierna utgjorde egentligen två strömningar. Den till vänster hade hämtat näring ur partiöverskridande mötesplatser som Attac och den socialdemokratiska varianten av sociala forum, ABF:s Socialistiskt forum. Mötesplatserna utanför förändrade ekologin, med Nunes terminologi, vilket i sin tur trängde in i partierna.
Vänsterpartiets vallöfte 2006 var att skapa 200 000 nya jobb i offentlig sektor, i ett försök att både rycka i Socialdemokraternas väljarbas och slå mot högerns arbetsmarknads- och välfärdspolitik. Välfärdskampen var central för rörelserna utanför partivänstern. I norska Trondheim beslöt den fackliga rörelsen att bedriva en egen valrörelse i stället för att finansiera socialdemokraternas. De utformade ett program för ökade välfärdssatsningar och lovade röster åt de partier som stödde deras förslag. Aron Etzler beskrev modellen i en artikelserie i Flamman och boken Trondheimsmodellen (2007).
I boken lyfter Etzler även fram en annan organisationsmodell, kallad det sociala partiet. Det nederländska Socialistiska partiet hade lyckats uppdatera sin marxistleninistiska kaderaktivism för en ny tid, vilket gav oväntade valframgångar och gjorde dem till näst största parti. Partiet jobbade med uppsökande verksamhet, dörrknackningar och väljarsamtal, där de efterfrågade vad folk hade direkta behov av. Partiet kunde via den parlamentariska vägen verka för synliga och konkreta reformer som gjorde skillnad i folks liv. Men de kunde även hjälpa befolkningen direkt med egna upprättade vårdcentraler, gratis juridisk rådgivning, hjälpcenter och läxläsning. Partilokalerna skulle vara sociala centrum. Modellen fördes genom strategikommissionen upp till diskussion inom hela Vänsterpartiet.
Det gemensamma för både det norska och nederländska exemplet var att båda byggde på det Rodrigo Nunes beskriver som ”basbyggande genom interventioner på vardagslivets nivå”. Denna basbyggande partimodell ställer Nunes mot idén om partiet som en valmaskin, vars övergripande syfte är att samla så många nya grupper och atomiserade väljare som möjligt vart fjärde år. Det är i spänningen mellan dessa två modeller som de vänsterpopulistiska projekten som uppstod efter 2011 balanserade.
Valförlusten 2010 fick Vänsterpartiet att tona ned den sociala partimodellen till förmån för en mer röstmaximerande valstrategi. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen skrämde. 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ny partiordförande och Aron Etzler till partisekreterare. Det viktiga för Etzler blev att lära sig av Reinfeldts åtta år vid makten, att knäcka koden som gav ”Reinfeldteffekten”. Det blev också namnet på den bok han publicerade 2013 (Karneval). Lärdomen från Reinfeldt att det att inte räcker att ha rätt, man måste också få rätt. Partiet behövde visa att de kunde genomföra sina politik och var regeringsdugligt.
2011 svepte en ny revoltvåg över världen, med arabiska våren, Occupy Wall Street och spanska torgockupationer, i kölvattnet av den globala finanskrisen. Dessa rörelser skapade nya partier (Podemos) eller vänsterallianser (Syriza), tog över gamla partier (Momentums stöd till Jeremy Corbyn) eller lyfte fram egna presidentkandidater (Bernie Sanders presidentvalskampanjer i USA). Vågen av vänsterpopulism, menar Rodrigo Nunes, vilade ofta på en kombination av en stark självständig gräsrotsrörelse som stormade in på den politiska arenan och bildade en allians med en progressiv kandidat med ett omfattande reformpaket. Plattformspolitiken trängde sig in i partipolitiken och lyckades utmana de centristiska krafterna i partierna.
Det fanns liknande förutsättningar vänsterpopulism i Sverige de åren, som dock aldrig realiserades. Det kom en rörelsevåg 2013–2014, med boende- och förortsorganisering samt antirasistiska massprotester. Även om Vänsterpartiet stod denna rörelse nära, var det Feministiskt initiativ som kom närmast att kanalisera den, vilket nästan bar dem ända fram till riksdagen 2014. Rörelserna stöpte inte om Vänsterpartiet, vilket skedde i flera andra länder.
Socialdemokraterna kom i valet 2014 tillbaka till makten, om än som minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet, och försökte genom blocköverskridande uppgörelser hålla Sverigedemokraterna borta från en vågmästarroll. Detta gav Vänsterpartiet en öppning för att få igenom konkreta reformer (”de 80 reformerna”). När de blocköverskridande överenskommelserna föll samman bytte Socialdemokraterna strategi 2018 och inriktade sig på att bryta upp Alliansen. Vilket stängde dörren för Vänsterpartiet.
Partiet har sedan dess under Nooshi Dagdostars ledning satsat på en självständig politik, att bygga en alternativ socialdemokratisk folkrörelse. Partiet har växt till 25 000 medlemmar och över 300 partiföreningar och ett eget fackligt nätverk. Med Zetkin- och Agera-plattformarna försöker partiet testa nya digitala redskap för att aktivera medlemsbasen inför valrörelsen. Partiet förhandlar brett över blockgränserna om sina förslag, och har visat sig kunna fatta beslut över Socialdemokraternas huvud, utan att reduceras till ett stödhjul åt regeringen.
Vilken bäring har Rodrigo Nunes bok på Vänsterpartiet? Den visar på vad Vänsterpartiet behöver tänka på och har misslyckats att tänka på, nämligen att se sig själva som en del av en politisk ekologi, att se det breda sammanhang partiet befinner sig i. Vänsterpartiet har gjort flera viktiga försök under åren, till exempel att arbeta nära plattformspolitiska rörelser, bygga en social bas och ett socialt parti – försök som släppts halvvägs utan att fullföljas. Rörelseuppsving har glidit partiet förbi. Rodrigo Nunes lyfter vikten av att uppnå en strategimångfald, för att öka slagkraften och bredden. Med strategimångfald menar Nunes att kunna placera sin egen strategi i förhållande till andras strategier inom den politiska ekologin, till andra agendor som drivs. Inte bara för att skapa en arbetsdelning där alla gör sin del. Än viktigare är att kunna ta in andras agerande i sitt egna strategiska tänkande, för att kunna bedöma vilka överlappningar som finns i skapandet av en bas, i målsättningar och tidsmässiga agendor. Hur pushar vi åt samma håll?
En omställningssatsning för 700 miljarder kronor, som Vänsterpartiet nyligen föreslog, har till exempel enorma möjligheter, men är omöjlig för partiet att driva igenom på egen hand. Strategin att lägga ett sådant förslag måste förhålla sig till vart klimatrörelsen strävar. Till vad partiets egna klimataktivister arbetar med, hur man kan samverka med klimatrörelsens forum, till vad plattformsnätverk som Extinction Rebellion och Fridays for futures planerar för aktionskampanjer och vad vänstermedierna bedriver för klimatgranskningar. Då kan man skapa tryck på många håll i samhället, inom och utanför riksdagen, i folkrörelser, aktionsgrupper och mötesforum för en grön ny giv.
