Ådalsupproret är en diktberättelse på fri, obunden vers. Den utspelar sig i flera dimensioner. Huvudpersonen är en namnlös berättare som befinner sig på tillvarons botten, han är skild, arbetslös och utan bostad. Ständigt återkommande är bilden av en förlorad kärlek, en missad chans för länge sedan, och rent av ett förspillt liv.

Det privata har en motsvarighet på ett politiskt plan. Det händer otäcka saker, upplopp, strejk, vägspärrar, misshandel och det skjuts skarpt. Allt detta är vagt och oförklarligt. Det mest otäcka är kanske att vissa saker är högst verkliga, som den antifackliga lagstiftningen. Huvudpersonen åker runt i Ådalen med hemliga meddelanden – åt upprorsmän? Hela livet präglas av förvirring, ”Jag överger historiens gång/och säger åt mig själv att ställa mig utanför”.
Centralt är just förhållandet till historien. Ådalen spelar här naturligt nog en avgörande roll. ”Kramfors är labyrintens kärna./En historisk stad utanför historien./Ett blödande sår vid älvens strand.”

Men även den som är vilse måste gå vidare. Allting börjar klarna så småningom. ”Vi åker genom små samhällen/som börjat skriva sin egen historia/och ser människor som börjat minnas vad de tidigare/tvingats glömma.” Det sker inte på något dramatiskt eller heroiskt sätt. Det gäller framför allt att göra sig kvitt illusioner, det falska medvetandet, både ideologiskt och i privatlivet. ”Utopiernas tid är förbi”. En sund själ i ett sunt samhälle, skulle man kunna säga.
Diktberättelsen utmärks av en stillsam vardagspoesi. Den fångar på pricken ett tempo, ett landskap, ett sätt att finnas till. Bildspråket står i samklang med innehållet. Här finns inga djärva metaforer, utan en självklar saklighet med små förtätade ögonblick som skapar en oemotståndlig känsla av äkthet.
Det är mycket personligt, och det är mycket politiskt, på ett sätt som är mycket ovanligt i modern svensk poesi. Den politiska poesin är död, länge leve den politiska poesin!