Varje år uppmärksammar palestinier i och utanför de ockuperade områdena årsdagen av Youm al-Ard, eller ”Land day” på engelska, som ägde rum 30 mars 1976. Då organiserade palestinier en generalstrejk som svar på Israels stöld av stora palestinska landområden. Ockupationsmakten svarade med våld och dödade sex palestinier och sårade över hundra.
Fyrtiotre år senare återupprepar sig händelsen nära gränsen mellan Gaza och Israel, men i dag är våldet från den israeliska ockupationsmakten brutalare. Under det gångna året har 260 palestinier dödats och över 30 000 skadats. Bara i Gaza.
Det som i västerländsk nyhetsrapportering ofta beskrivs som konfrontationer mellan två jämbördiga parter är i själva verket tungt beväpnad israelisk militär som skjuter prick på obeväpnade palestinier. Det är inte utan anledning som FN anklagar Israel för att begå krigsbrott genom att medvetet döda civila, däribland barn, vårdpersonal och journalister.
Ockupationen av Palestina handlar i slutändan om vem som kontrollerar marken. Den israeliska ockupationsmakten har sedan 1948 beslagtagit mer än 85 procent, eller 27 000 kvadratkilometer, av de landområden som tillhörde Palestina före 1948. Palestinierna som utgör nästan hälften av den totala populationen, har tillgång till endast 15 procent av marken i det land som tillhörde deras förfäder.
Orättvisan och absurditeten i ockupationen blir särskilt tydlig när en svensk turist kan semestra på ockuperad mark medan den rättmätige palestinske ägaren inte ens får tillträde. Förra året avslöjade Human Rights Watch att många hus på ockuperad mark som tidigare tillhört palestinier hyrs ut via uthyrningsföretag som Airbnb.
Orättvisan och absurditeten i ockupationen blir särskilt tydlig när en svensk turist kan semestra på ockuperad mark medan den rättmätige palestinske ägaren inte ens får tillträde
Den pågående stölden av palestinsk mark och palestiniernas krav på att återvända till sina hem i det som i dag är Israel har lett till stora protester längs gränsen mellan Gaza och Israel. Att protesterna sker just i Gaza är inte så konstigt. Gaza, med en befolkning på två miljoner, är världens största utomhusfängelse. Varannan vuxen är arbetslös, fattigdomen är utbredd och närmare häften av barnen lider av undernäring. Bara en tiondel av vattnet är drickbart och elektriciteten är igång fyra timmar per dag. Den israeliska blockaden omöjliggör förutsättningarna för ett värdigt liv i Gaza. Detta skapar en desperation som vi, omvärlden, måste svara på.
Länge har denna omvärld förlitat sig på att USA ska övertala Israel att påbörja fredsförhandlingar med palestinierna. Men i Donald Trump som amerikansk president har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hittat en stark allierad. USA har flyttat sin ambassad till Jerusalem, vilket hade varit helt otänkbart under tidigare presidenter som Obama, Bush eller Clinton. Trump har också i ett mycket kontroversiellt beslut erkänt israelisk suveränitet över Golanhöjderna som olagligen erövrades från Syrien under sexdagarskriget.
I dagsläget är fredsprocessen så gott som död och det finns inget som talar för att USA vill involvera palestinierna i några fredssamtal. Den fredsprocess som Donald Trump försöker sälja in till omvärlden består av ensidiga eftergifter till Israel utan hänsyn till palestinska krav. Benjamin Netanyahu kan i sin tur andas ut. Han står åtalad för korruptionsbrott och har under den pågående valrörelsen blivit hårt kritiserad av israeliska ultranationalister för sin slapphet gentemot de ockuperade områdena. Ett kort och intensivt krig mot Gaza kan rädda Netanyahus politiska karriär. Det är ett högt pris som kommer att betalas av de två miljoner palestinier som hålls fängslade på Gazaremsan.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
