Huvudpersonen Dorothys lugna familjeliv i Scandia, Minnesota (som vanligt kryllar det av skandinaviska referenser) avbryts när hon blir uppsökt av sin ex-make Roy Tillmans gorillor. Denne ultramaskuline sheriff är en så kallad ”suverän medborgare” som styr en minination ute på prärien, där den federala statens lagar inte gäller och där hans exfruar ligger i en massgrav bakom ladan. Han lär män att behandla sina hustrur som sin bibliska egendom och skjuter skallen av dem som inte lyckas hålla sina kvinnor i schack. Och han kräver sin förrymda egendom tillbaka.

Samtidigt måste Dorothy hantera sin föraktfulla svärmor, som har gjort sig en förmögenhet på att hjälpa arbetare att skuldsanera sig, såväl som en svensk nihilist i kilt som talar i dunkla formler – en blinkning åt en annan Coen-klassiker, The big Lebowski.

Det enda som kan rädda Dorothy och hennes familj är det våld som hon lärde sig att uthärda – och utöva – under åren som barnhustru åt Roy. Hennes försäkran till dottern om att goda människor inte drabbas av onda ting är en lögn, vilket patriarkatet är ett levande bevis på.

Fargo är ett rasande angrepp mot tidsandan och en hyllning till de feminina egenskaper som civiliserar mänskliga samhällen.

Det är en effektiv skärskådning av vår tids alltmer fascistoida typ av mansrättsaktivism. Roy Tillman är ett hopkok av Jordan Petersons självhjälpsböcker, Andrew Tates instagramvideor, Alexander Bards mansläger och den metafysiskt onde Domaren i Cormac McCarthys våldsorgie Blood Meridian (det faktum att han spelas av Mad Men-hunken John Hamm gör att man aldrig kan se denne hjärtekrossare med samma ögon igen).

Sexismen är liksom rasismen del av övertygelsen om att den vite mannen står på toppen av världens naturliga ordning – en uppfattning som håller på att bli allt mer spridd bland unga män. Enligt undersökningar har andelen unga svenskar som identifierar sig som feminister gått från 30 till 23 procent på fem år. I Storbritannien är män mellan 16 och 29 år i dag mer fientligt inställda till feminism än män över 60. Fargo är ett rasande angrepp mot tidsandan och en hyllning till de feminina egenskaper som civiliserar mänskliga samhällen.

Men serien övertygar inte hela tiden. Det klassöverskridande systerskap som utvecklas framstår nog bara som realistiskt för de kvinnor som inte befinner sig underst i klasshierarkin. Den glastakskrossande svärmodern kan möjligen känna igen sig i Dorothys och den skuldsatta polisen Indiras kamp i en mansdominerad värld, men kan de relatera till hennes? Som manlig tittare är det svårt att veta hur långt den feministiska solidariteten sträcker sig i en historiskt ojämlik värld.

Något en manlig tittare däremot reagerar på är avsaknaden av positiva mansroller. Männen är antingen vidriga monster, pantade myspappor eller förvuxna mansbebisar. Den enda respektabla mannen är den självuppoffrande polisen Witt Farr.

I övrigt är det lika deprimerande tomt som i en feministisk mardröm. Om ärendet är att övertyga unga, manliga Andrew Tate-fans att tänka om är det nog ingen framgångsväg. Om målet är att göra en sevärd och underhållande serie är Fargo på helt rätt spår.