– Jag vill vara han som penetrerar, sjunger kvinnorna på scen och möts av rungande applåder.
Igenkänningen är total bland de 80 procent kvinnorna publiken. De som förväntat sig få se en spetsig men ömsint spark mot mannen och kärleken blir besviken. Feministcabareten Större än såhär är ett rasande utbrott mot könsroller, mäns förtryck av kvinnor och kvinnors förtryck av sig själva. Den rymmer ingenting försonligt. Däremot mycket humor. Och allvar.
Föreställningen är en frustande cabaret i ordets moderna bemärkelse. Rekvisita, scenografi och kostymering är sparsam men genialiskt effektiv. Sång, musik och dans får generöst utrymme vilket verkligen ger föreställningen den tyngd den förtjänar.
Maria Peters’ sång och musik, tillsammans med musikerna Lotta Hedin, Amanda Fritzén och Anna Andréasson, går glädjande nog också att köpa på CD.
De bittra, roliga, lättsamma och tunga små scenerna ur förhållanden, uppbrott, sexliv och allt annat som hör kärleken till, kantas av en lös ramberättelse. Amor har kommit till människorna för att se över det här med kärleken. Amor är en liten clownnäst ängel vi känner igen från När Roffe har gått, Lacrimosas förra uppgörelse med manssamhället. Överhuvud taget känns mycket igen, i stil, monologer och inriktning. Det gör ju ingenting. Feministcabareter är inte något vi lider ett överflöd av, så en När Roffe har gått del II är lika välgörande som någonting annat.
Det verkar som om intresset finns även bland män. Åtminstone en femtedel, kanske mer, av publiken utgörs av män – främst unga sådana. När Änglasug visades säsong efter säsong på Mosebacke för tiotalet år sedan, hade nog Kim Anderzon glatt sig åt en så pass blandad publik. När Cecilia Torudds Kunde prästänkan så kan väl du gick på Södra teatern i Stockholm, kunde jag med möda räkna till fem, högst tio män i en publik på 500 personer.
Men meningen är väl att tiderna ska förändras, och i åtminstone en bemärkelse har de väl gjort det. Det faktum att Lacrimosas scen befolkas av åtta kvinnor och en man räcker tydligen inte längre för att avskräcka all manlig publik – nej inte ens ordet ”feminist” i undertiteln har ju gjort det.
Och givetvis är detta en föreställning som bör ses även av män. Den utlämnande, förtvivlade, oglamourösa förnedring som kvinnor upplever i stort och smått kan inte framställas med mer humor och skärpa. Men det är just kvinnors UPPLEVELSER som skildras. Känslorna.
Det objektiva strukturella förtrycket skildras inte och kan troligtvis heller inte skildras i denna form. Vem skulle vilja ge sig på att porträttera de riktiga svinen i en cabaret? Nej, det är machokillarna vi får se, och fågelpojkarna, de där vanliga männen som inte förstår men som heller inte vill något illa. Torsten och Eminem är de elakaste och allvarligaste skildringarna av de mest inskränkta grabbjävlarna.
Riktigt allvarligt, isande uppriktigt, blir det i ett par av monologerna, som inte heller har för avsikt att roa.
– Jag våldtog mig själv, säger kvinnan som försökte förföra fastän hon egentligen inte själv ville ha sex.
Publiken sitter knäpptyst, nästan utan att andas.
Men det finns glapp ur underhållningsaspekt. När Amor äntligen har kommit på vad som är problemet med kärleken mellan man och kvinna, illustrerar hon obalansen i förhållandet med en gungbräda. Då gör föreställningen en pedagogisk krystning i överkant. Scenen skulle kunna vara ett rollspel i Jämställdhetskonferens 1a på Bommersvik. Trovärdigt – ja, träffsäkert – visst, men underhållning är det inte.
Efter den något mer lättsamma avslutningssången, visar min minienkät bland publiken att ensembeln lyckats runda av med något hoppingivande. Jag är inte böjd att hålla med. Större än såhär väcker sådan indignation att eftersmaken är mycket bitter. Inga nyheter ådagaläggs givetvis för den som intresserat sig det minsta för radikal feminism. Men synliggörandet av konflikterna, de nakna illustrationerna av förtrycket och de irrationella känslor det väcker, ger nytt bränsle åt vreden.
De irrationella känslorna framställs fint i segelbåtsscenen, där hon är minst lika egocentrisk och själv-ömkande som någon av de manliga syndabockarna. Det känns trovärdigt – inte som ett pliktskydigt ”vi vet att tjejer också kan vara jobbiga ibland”.
Syndabockarna är också oförblommerat utpekade.
– Vad hade ni väntat er? säger Amor till publiken. Ni är på en feministcabaret, så klart att det är männens fel!
I övrigt får vi lära känna Den bittra, som efter åratal av förtryck fått en lång grön näsa och väsande ilsket röstläge. Vi får också stifta bekantskap med ”Kvinnan som hållplats”, ”Kvinnan som fickalmanacka” och ”Kvinnan som stötdämpare”. Det är kort, koncist och roligt. Det ger magknip.
