Okategoriserade 10 mars, 2005

Ett regn av projektiler sköljde över oss

Den italienska journalisten Giuliana Sgrena från vänstertidningen Il Manifesto befriades fredagen den 4 mars från fångenskap hos kidnappare under ett drama som hela världen följt. Flamman kan nu publicera hennes egna ord om kidnappningen och den amerikanska attacken på hennes bil på väg mot flygplatsen.

Jag befinner mig fortfarande i mörker. Förra fredagen var den mest dramatiska dagen i mitt liv. Jag hade varit kidnappad i flera dagar. Kort tidigare hade jag pratat med mina kidnappare, som sedan några dagar tillbaka sagt att de skulle släppa mig. Sålunda levde jag timmar av spänd väntan. De diskuterade saker och ting vars vikt jag först senare skulle komma att förstå. De pratade om problem ”knutna till transporter”.
Jag hade lärt mig tyda stämningen från mina ”vakters” sätt att uppträda, dessa båda personligheter som var dag höll mig under uppsikt. Särskilt en utav dem, han som tillmötesgick alla mina behov, var otroligt självsäker. För att verkligen förstå vad som försiggick frågade jag honom provokativt om han var glad för att jag var på väg därifrån eller för att jag stannade kvar. Jag blev både förbluffad och nöjd när han – det var första gången det hände – sade ”Jag vet bara att du kommer släppas, men jag vet inte när”. Vid ett tillfälle, som bekräftelse på att något höll på att ske, kom de båda in i rummet för att muntra upp mig och för att skämta: ”Grattis”, sade de, ”du håller på att resa till Rom”. Till Rom, de sade precis så.

Jag upplevde en konstig känsla. Dels för att ordet omedelbart frammanade räddningen, men även projicerade en tomhet inom mig. Jag förstod att det var det svåraste ögonblicket under hela kidnappningen, och om allt som jag hittills hade genomlevt hade varit ”säkert” så öppnade sig nu en avgrund av ovissheter, den ena mer påfrestande än den andra. Jag bytte om. De kom tillbaka: ”Vi följer med dig, men visa inga tecken på din närvaro tillsammans med oss, i annat fall kan amerikanerna ingripa”. Det var bekräftelsen jag inte ville höra. Det var det lyckligaste ögonblicket samtidigt som det var det farligaste. Om vi skulle möta någon, det vill säga amerikanska soldater, och om vi skulle bli beskjutna, så var mina kidnappare redo att besvara elden. Jag var tvungen att ha förbundna ögon.

Jag vande mig vid en kortvarig blindhet. Av det som skedde ute visste jag bara att det hade regnat i Bagdad. Bilen körde lugnt och säkert i ett område av sumpmark. Med i bilen fanns en chaufför samt de båda gamla vanliga kidnapparna. Jag hörde omedelbart något som jag inte skulle vilja ha hört. En helikoter flög på låg höjd, just över det område där vi stannat. ”Håll dig lugn, nu kommer de för att leta efter dig… om tio minuter kommer de för att leta efter dig”. Under hela tiden hade de ständigt pratat på arabiska, kryddad med en aning franska och ansträngd engelska. Även denna gång pratade de på detta vis.
Sedan klev de ut. Jag förblev i det där tillståndet av orörlighet och blindhet. Jag hade ögonen täckta med bomull, under ett par solglasögon. Jag rörde mig inte. Jag tänkte… vad ska jag göra? Jag börjar räkna sekunderna från här till ett annat tillstånd, till ett tillstånd av frihet? Knappt har jag börjat räkna inom mig förrän mina öron nås av en vänlig röst: ”Giuliana, Giuliana det är Nicola, var inte orolig, jag har pratat med Gabriele Polo, var lugn, du är fri”.

Han tog av mig bomullsbindeln och de svarta glasögonen. Jag kände en lättnad, inte på grund av det som hände och som jag inte förstod, utan på grund av den här ”Nicolas” ord. Han pratade, pratade, han var hejdlös, en hord av vänliga meningar, av träffsäkra repliker. Till slut kände jag en näst intill fysisk och värmande tröst, som jag sedan en tid hade glömt bort. Bilen fortsatte på samma väg, in i en vägtunnel full av smutspölar och fick nästan sladd när den försökte undvika dem. Otroligt nog skrattade vi alla. Det var frigörande. Få sladd i Bagdad på en väg i fylld av vatten och eventuellt råka ut för en hemsk trafikolycka, efter allt vad jag varit med om. Nicola Calipari satt vid min sida. Chauffören hade, två gånger, meddelat ambassaden och Italien att vi var på väg till flygplatsen, som jag visste var superkontrollerad av de amerikanska trupperna. Det var mindre än en kilometer kvar sade de … när … jag minns endast en skottlossning. I det ögonblicket sköljde ett regn av projektiler över oss, vilka definitivt tystnade våra tidigare glada röster.
Chauffören började skrika att vi var italienare, ”Vi är italienare, vi är italienare…”, Nicola Calipari kastade sig över mig för att skydda mig och genast, jag repeterar, genast, kände jag hans sista andetag under det att han dog ovan mig. Jag måste ha erfarit en fysisk smärta, jag visste inte varför. Men som en blixt från klar himmel förflyttades genast mina tankar till vad kidnapparna hade sagt mig. De uppgav sig känna sig djupt åtagna att befria mig, men att jag skulle vara på min vakt ”för att amerikanerna vill inte att du återvänder”. Då, efter att de hade sagt det till mig, hade jag svurit på att dessa ord var överflödiga och ideologiska.
I detta ögonblick riskerade de att färgas av den mest obehagliga ton av sanning.
Återstoden kan jag fortfarande inte återge.

Det här var den mest dramatiska dagen. Men den månad jag tillbringade som kidnappad har troligtvis förändrat min tillvaro för alltid. En månad ensam med mig själv, fånge med mina djupaste övertygelser. Varje timme har varit som en våldsam granskning av mitt arbete.
Ibland drev de med mig, de frågade mig varför jag skulle vilja komma därifrån. De insisterade på personliga förbindelser. Det var de som fick mig att tänka på detta grundläggande som vi alltför ofta glömmer bort. De var inställda på familjen. ”Be din make om hjälp”, sade de. Och jag nämnde det i den första videon, som jag tror att ni alla har sett. Mitt liv har förändrats. Den irakiska ingenjören Ra’ad Ali Abdulaziz från Un Ponte per, som blev kidnappad tillsammans med de båda Simone, berättade det för mig. ”Mitt liv är inte längre detsamma”, sade han. Jag förstod inte. Nu förstår jag vad han ville säga. Därför att jag erfarit verklighetens maximala kärvhet.

Under de första dagarna av kidnappningen fällde jag inte en enda tår. Jag var endast förbannad. Rätt upp i ansiktet sade jag till mina kidnappare: ”Men varför kidnappar ni mig jag som är emot kriget?!” Varpå de inledde en grym debatt. ”Ja, därför att du går omkring och pratar med folket, vi skulle aldrig kidnappa en journalist som är instängd på ett hotell. Och sedan det faktum att du säger att du är emot kriget skulle kunna vara en täckmantel”. Och jag insisterade, nära att provocera dem: ”Det är lätt att kidnappa en svag kvinna som mig, varför prövar ni inte med de amerikanska soldaterna?” Jag insisterade på att de inte kunde be den italienska regeringen om att dra tillbaka trupperna, deras ”politiska” samtalspartner kunde inte bli regeringen, utan det italienska folket som var och är motståndare till kriget.

Det har varit en månad som pendlat mellan starkt hopp och ögonblick av djup depression. Som när – det var den första söndagen efter fredagen då kidnappningen ägt rum – i huset i Bagdad där jag hölls fången och på vilket det satt en parabolantenn, man lät mig titta på nyheterna på Euronews. Där såg jag en jättelik bild på mig själv hänga på kommunhuset i Rom. Och jag återfick hopp.
Men sedan, alldeles efteråt, kom kraven från Jihad som annonserade min avrättning om inte Italien tog tillbaka sina trupper. Jag var skräckslagen. Men omedelbart försäkrade de mig om att det inte var de själva, jag skulle inte tro på dessa utrop, det rörde sig endast om ”provokatörer”. Jag bad ofta den som, enligt ansiktet, verkade mest tillgänglig men som likväl hade, liksom den andre, ett soldatutseende: ”Säg mig sanningen, vill ni döda mig?” Likväl, många gånger försiggick konstiga konversationer med just dem. ”Kom hit och titta på en film på tv”, sade de till mig, medan en wahabitakvinna, täckt från topp till tå, gick omkring i huset och skötte om mig.
Kidnapparna föreföll mig vara en mycket religiös grupp, ständigt läsandes verser från Koranen. Men på fredagen, vid tidpunkten för min frigivning, blev jag ”lyckönskad” av den som verkade mest religiös av alla och som gick upp klockan fem var morgon för att be. Han skakade min hand hårt – det är inte vanligt för en islamisk fundamentalist – och tillade ”om du uppför dig väl kan du ge dig av på en gång”. Därefter nästan en rolig episod. En av de två vakterna kom till mig alldeles bestört, dels för att tv:n visade bilder på mig uppsatta i europeiska städer, dels för Totti. Ja Totti – han hade uppgett sig vara Roma-anhängare och hade blivit perplex över att hans favoritspelare gått ut på planen med en tröja med texten ”Befria Giuliana” på.

Jag har levt i total isolering i vilken jag inte längre hade någon visshet. Jag fann mig själv djupt kraftlös. Jag hade misslyckats med mina föresatser. Jag ansåg det vara nödvändigt att åka i väg för att belysa det där smutsiga kriget. Och jag befann mig vid vägvalet att antingen stanna på hotellet och vänta, eller bli kidnappad på grund av mitt yrke. ”Vi vill inte längre ha hit någon alls”, sade kidnapparna.
Men jag ville berätta om blodbadet i Falluja med flyktingarnas ord. Och den där morgonen var det just flyktingarna, eller någon av deras ”ledare”, som inte lyssnade på mig. Framför mig hade jag verifieringen av vad det irakiska samhället blivit på grund av kriget och de kastade sin verklighet i ansiktet på mig: ”Vi vill inte ha hit någon, varför håller ni er inte hemma, hur kan den här intervjun hjälpa oss?”

Den sämsta av bieffekter, kriget som har ihjäl kommunikationen, föll som ett tungt lass över mig. För mig som riskerat allt, som har utmanat den italienska regeringen som inte ville att journalister skulle kunna nå Irak, och amerikanerna som inte vill att vårt arbete omvittnar vad som verkligen blivit av detta land till följd av kriget och trots det som de kallar fria val.

Jag frågar mig. Är deras tillbakavisande ett misslyckande?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Google-arbetare avskedas efter protest: ”AI-drivet folkmord”

Teknikarbetare protesterar utanför Googles huvudkontor i San Francisco i december 2023. Foto: Santiago Mejia/San Francisco Chronicle/AP.

28 anställda sägs upp efter att ha kritiserat teknikbolagets samarbete med israelisk militär.

Minst nio anställda på teknikjätten Google greps i tisdags under en tio timmar lång sittprotest inne på företagets kontor i New York City och Sunnyvale. Under onsdagen meddelade Google i ett internt meddelande att 28 anställda har avskedats för medverkan i protesterna, rapporterar The Verge.

– Allt fler är villiga att riskera sina jobb för att stå upp mot medverkan till folkmord, säger organisatören och Google-arbetaren Ray Westrick till Democracy Now!.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Utrikes 18 april, 2024

Putin trappar upp jakten på socialister: ”Värre än någonsin”

Georgier protesterar mot den ”ryska lagen” om utländska agenter den 9 april 2024, som har spridit sig i regionen. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Ryska socialistiska rörelsen är senast i raden att klassas som utländska agenter och förbjudas att verka i landet. ”Jag räknar inte med att överleva kriget”, säger den svartlistade statsvetaren Greg Judin till Flamman.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 18 april, 2024

”Smärtpunkten” hyllar den hårda vården

Tony Olsson, spelad av Martin Nick Alexandersson och Riksteaterns producent Isa Stenberg (Maria Sid). David Dencik spelar Lars Norén. Foto: Nicklas Elmrin /SVT.

SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett ”Smärtpunkten”.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.

SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hanna Tenenbaum
Kriminolog.
Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 17 april, 2024

Högerextrema norrmän återskapar Hamsuns röst med AI: ”Groteskt”

Författaren Knut Hamsuns signatur. Foto: Cornelius Poppe / NTB

Författarens ättlingar är skeptiska till projektet – men det högernationalistiska förlaget har inga planer på att stoppa det.

Det norska högerextrema förlaget Legatum Publishing har planer på att använda AI för att återskapa den nazistiska nationalikonen Knut Hamsuns röst. Syftet är att den konstgjorda rösten ska läsa in Hamsuns bok ”Svält” på engelska. 

Då det gått mer än 70 år efter författarens död så tappar förlaget Gyldendal rättigheterna till verket, som därmed får användas av vem som helst. Frågan om upphovsrätten även gäller någons röst är dock inget lagen har beslutat om än.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 17 april, 2024

Bilden av den mörke titanen saknar distans

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Författaren porträtteras nu i en dokumentär på SVT av Sindra Grahn. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lite genikult skadar inte, men dokumentären om dramatikerns konstnärskap hade mått bra av att våga gräva vidare kring gränslinjen mellan etik och estetik.

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.

Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 17 april, 2024

Greta Thunberg har äntligen blivit farlig

Klimatungdomens växande radikalism tyder på mognad. Foto: Pascal Bastien/Avaaz/AP.

Den klimatrörelse som Alex Schulman drömmer om skulle snabbt bli irrelevant.

Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.

Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.

Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.

Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.

Läs mer

Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.

Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.

Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.

Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]