Jag befinner mig fortfarande i mörker. Förra fredagen var den mest dramatiska dagen i mitt liv. Jag hade varit kidnappad i flera dagar. Kort tidigare hade jag pratat med mina kidnappare, som sedan några dagar tillbaka sagt att de skulle släppa mig. Sålunda levde jag timmar av spänd väntan. De diskuterade saker och ting vars vikt jag först senare skulle komma att förstå. De pratade om problem ”knutna till transporter”.
Jag hade lärt mig tyda stämningen från mina ”vakters” sätt att uppträda, dessa båda personligheter som var dag höll mig under uppsikt. Särskilt en utav dem, han som tillmötesgick alla mina behov, var otroligt självsäker. För att verkligen förstå vad som försiggick frågade jag honom provokativt om han var glad för att jag var på väg därifrån eller för att jag stannade kvar. Jag blev både förbluffad och nöjd när han – det var första gången det hände – sade ”Jag vet bara att du kommer släppas, men jag vet inte när”. Vid ett tillfälle, som bekräftelse på att något höll på att ske, kom de båda in i rummet för att muntra upp mig och för att skämta: ”Grattis”, sade de, ”du håller på att resa till Rom”. Till Rom, de sade precis så.
Jag upplevde en konstig känsla. Dels för att ordet omedelbart frammanade räddningen, men även projicerade en tomhet inom mig. Jag förstod att det var det svåraste ögonblicket under hela kidnappningen, och om allt som jag hittills hade genomlevt hade varit ”säkert” så öppnade sig nu en avgrund av ovissheter, den ena mer påfrestande än den andra. Jag bytte om. De kom tillbaka: ”Vi följer med dig, men visa inga tecken på din närvaro tillsammans med oss, i annat fall kan amerikanerna ingripa”. Det var bekräftelsen jag inte ville höra. Det var det lyckligaste ögonblicket samtidigt som det var det farligaste. Om vi skulle möta någon, det vill säga amerikanska soldater, och om vi skulle bli beskjutna, så var mina kidnappare redo att besvara elden. Jag var tvungen att ha förbundna ögon.
Jag vande mig vid en kortvarig blindhet. Av det som skedde ute visste jag bara att det hade regnat i Bagdad. Bilen körde lugnt och säkert i ett område av sumpmark. Med i bilen fanns en chaufför samt de båda gamla vanliga kidnapparna. Jag hörde omedelbart något som jag inte skulle vilja ha hört. En helikoter flög på låg höjd, just över det område där vi stannat. ”Håll dig lugn, nu kommer de för att leta efter dig… om tio minuter kommer de för att leta efter dig”. Under hela tiden hade de ständigt pratat på arabiska, kryddad med en aning franska och ansträngd engelska. Även denna gång pratade de på detta vis.
Sedan klev de ut. Jag förblev i det där tillståndet av orörlighet och blindhet. Jag hade ögonen täckta med bomull, under ett par solglasögon. Jag rörde mig inte. Jag tänkte… vad ska jag göra? Jag börjar räkna sekunderna från här till ett annat tillstånd, till ett tillstånd av frihet? Knappt har jag börjat räkna inom mig förrän mina öron nås av en vänlig röst: ”Giuliana, Giuliana det är Nicola, var inte orolig, jag har pratat med Gabriele Polo, var lugn, du är fri”.
Han tog av mig bomullsbindeln och de svarta glasögonen. Jag kände en lättnad, inte på grund av det som hände och som jag inte förstod, utan på grund av den här ”Nicolas” ord. Han pratade, pratade, han var hejdlös, en hord av vänliga meningar, av träffsäkra repliker. Till slut kände jag en näst intill fysisk och värmande tröst, som jag sedan en tid hade glömt bort. Bilen fortsatte på samma väg, in i en vägtunnel full av smutspölar och fick nästan sladd när den försökte undvika dem. Otroligt nog skrattade vi alla. Det var frigörande. Få sladd i Bagdad på en väg i fylld av vatten och eventuellt råka ut för en hemsk trafikolycka, efter allt vad jag varit med om. Nicola Calipari satt vid min sida. Chauffören hade, två gånger, meddelat ambassaden och Italien att vi var på väg till flygplatsen, som jag visste var superkontrollerad av de amerikanska trupperna. Det var mindre än en kilometer kvar sade de … när … jag minns endast en skottlossning. I det ögonblicket sköljde ett regn av projektiler över oss, vilka definitivt tystnade våra tidigare glada röster.
Chauffören började skrika att vi var italienare, ”Vi är italienare, vi är italienare…”, Nicola Calipari kastade sig över mig för att skydda mig och genast, jag repeterar, genast, kände jag hans sista andetag under det att han dog ovan mig. Jag måste ha erfarit en fysisk smärta, jag visste inte varför. Men som en blixt från klar himmel förflyttades genast mina tankar till vad kidnapparna hade sagt mig. De uppgav sig känna sig djupt åtagna att befria mig, men att jag skulle vara på min vakt ”för att amerikanerna vill inte att du återvänder”. Då, efter att de hade sagt det till mig, hade jag svurit på att dessa ord var överflödiga och ideologiska.
I detta ögonblick riskerade de att färgas av den mest obehagliga ton av sanning.
Återstoden kan jag fortfarande inte återge.
Det här var den mest dramatiska dagen. Men den månad jag tillbringade som kidnappad har troligtvis förändrat min tillvaro för alltid. En månad ensam med mig själv, fånge med mina djupaste övertygelser. Varje timme har varit som en våldsam granskning av mitt arbete.
Ibland drev de med mig, de frågade mig varför jag skulle vilja komma därifrån. De insisterade på personliga förbindelser. Det var de som fick mig att tänka på detta grundläggande som vi alltför ofta glömmer bort. De var inställda på familjen. ”Be din make om hjälp”, sade de. Och jag nämnde det i den första videon, som jag tror att ni alla har sett. Mitt liv har förändrats. Den irakiska ingenjören Ra’ad Ali Abdulaziz från Un Ponte per, som blev kidnappad tillsammans med de båda Simone, berättade det för mig. ”Mitt liv är inte längre detsamma”, sade han. Jag förstod inte. Nu förstår jag vad han ville säga. Därför att jag erfarit verklighetens maximala kärvhet.
Under de första dagarna av kidnappningen fällde jag inte en enda tår. Jag var endast förbannad. Rätt upp i ansiktet sade jag till mina kidnappare: ”Men varför kidnappar ni mig jag som är emot kriget?!” Varpå de inledde en grym debatt. ”Ja, därför att du går omkring och pratar med folket, vi skulle aldrig kidnappa en journalist som är instängd på ett hotell. Och sedan det faktum att du säger att du är emot kriget skulle kunna vara en täckmantel”. Och jag insisterade, nära att provocera dem: ”Det är lätt att kidnappa en svag kvinna som mig, varför prövar ni inte med de amerikanska soldaterna?” Jag insisterade på att de inte kunde be den italienska regeringen om att dra tillbaka trupperna, deras ”politiska” samtalspartner kunde inte bli regeringen, utan det italienska folket som var och är motståndare till kriget.
Det har varit en månad som pendlat mellan starkt hopp och ögonblick av djup depression. Som när – det var den första söndagen efter fredagen då kidnappningen ägt rum – i huset i Bagdad där jag hölls fången och på vilket det satt en parabolantenn, man lät mig titta på nyheterna på Euronews. Där såg jag en jättelik bild på mig själv hänga på kommunhuset i Rom. Och jag återfick hopp.
Men sedan, alldeles efteråt, kom kraven från Jihad som annonserade min avrättning om inte Italien tog tillbaka sina trupper. Jag var skräckslagen. Men omedelbart försäkrade de mig om att det inte var de själva, jag skulle inte tro på dessa utrop, det rörde sig endast om ”provokatörer”. Jag bad ofta den som, enligt ansiktet, verkade mest tillgänglig men som likväl hade, liksom den andre, ett soldatutseende: ”Säg mig sanningen, vill ni döda mig?” Likväl, många gånger försiggick konstiga konversationer med just dem. ”Kom hit och titta på en film på tv”, sade de till mig, medan en wahabitakvinna, täckt från topp till tå, gick omkring i huset och skötte om mig.
Kidnapparna föreföll mig vara en mycket religiös grupp, ständigt läsandes verser från Koranen. Men på fredagen, vid tidpunkten för min frigivning, blev jag ”lyckönskad” av den som verkade mest religiös av alla och som gick upp klockan fem var morgon för att be. Han skakade min hand hårt – det är inte vanligt för en islamisk fundamentalist – och tillade ”om du uppför dig väl kan du ge dig av på en gång”. Därefter nästan en rolig episod. En av de två vakterna kom till mig alldeles bestört, dels för att tv:n visade bilder på mig uppsatta i europeiska städer, dels för Totti. Ja Totti – han hade uppgett sig vara Roma-anhängare och hade blivit perplex över att hans favoritspelare gått ut på planen med en tröja med texten ”Befria Giuliana” på.
Jag har levt i total isolering i vilken jag inte längre hade någon visshet. Jag fann mig själv djupt kraftlös. Jag hade misslyckats med mina föresatser. Jag ansåg det vara nödvändigt att åka i väg för att belysa det där smutsiga kriget. Och jag befann mig vid vägvalet att antingen stanna på hotellet och vänta, eller bli kidnappad på grund av mitt yrke. ”Vi vill inte längre ha hit någon alls”, sade kidnapparna.
Men jag ville berätta om blodbadet i Falluja med flyktingarnas ord. Och den där morgonen var det just flyktingarna, eller någon av deras ”ledare”, som inte lyssnade på mig. Framför mig hade jag verifieringen av vad det irakiska samhället blivit på grund av kriget och de kastade sin verklighet i ansiktet på mig: ”Vi vill inte ha hit någon, varför håller ni er inte hemma, hur kan den här intervjun hjälpa oss?”
Den sämsta av bieffekter, kriget som har ihjäl kommunikationen, föll som ett tungt lass över mig. För mig som riskerat allt, som har utmanat den italienska regeringen som inte ville att journalister skulle kunna nå Irak, och amerikanerna som inte vill att vårt arbete omvittnar vad som verkligen blivit av detta land till följd av kriget och trots det som de kallar fria val.
Jag frågar mig. Är deras tillbakavisande ett misslyckande?