På måndag kommer boken ”Vårt sätt att leva kommer att ändras” (Leopard förlag 2010) ut. Denna bok som jag själv medverkar i är en ovanlig bok på det sätt att den öppnat vad som kan kallas den första rödgröna debatten om framtiden.
Hittills är det rödgröna samarbetet en konstruktion mellan tre partiledningar. Det har haft fördelen av lättheten att enas emot en enad borgerlig front som trots sin mittenretorik genomfört mer av högerpolitik än någon annan regering i modern tid. Men ska en rödgrön regering bli långvarig kommer den behöva viljan från aktivister och medlemmar att ge av sin tid och arbeta tillsammans trots olika utgångspunkter och identiteter. Då krävs också en samhörighet som går utöver god samarbetsvilja i toppen.

Det räcker inte heller med lojalitet till respektive parti – för många kommer snarast den lojaliteten ofta kunna tala emot det rödgröna projektet. Koalitionen de rödgröna består av tre partier, som vart och ett har intresse av att öka sina egna röstetal och sin makt inom koalitionen. De flesta vänsterpartister har inte blivit medlemmar i sitt parti för att hjälpa Peter Eriksson att bli minister. Och likadant ser det ut i de andra partierna.
Mycket talar för att de rödgröna förstått behovet av en rödgrön gemenskap. Från centralt håll inbjuds människor att bli ”rödgröna valarbetare” och det kommer finnas en rödgrön valrörelse som alla partier bidrar till. Gemenskap ska inte underskattas – utan den kan man inte lita på varandra. Men de rödgröna behöver också ett politiskt projekt. Det krävs mycket av organisation, kommunikation och sakpolitisk kompetens för att få det rödgröna projektet att fungera, men i slutändan kommer det falla sönder om det saknas en politisk grund.

”Vårt sätt att leva kommer att ändras” spretar på precis det sätt man kan förvänta sig av en rödgrön antologi. Här framträder de unga vänsterpartisterna som utrikespolitiskt drivna Och de unga sossarna som starkt systemkritiska.
Men vad som är slående är att det är lätt att se en politisk grund runt miljö/klimatfrågan och jämlikhet/rättvisa. Det är förvånansvärt kort mellan miljöpartiets framtida språkrör Gustav Fridolins och America Vera-Zavalas syn på jämlikhet och demokrati. Det är plötsligt mycket som faller på plats. Tiden talar för att framtidens vänster kommer att vara grön. Och det finns mycket som tyder på att framtidens miljörörelse kommer sätta rättvisekraven högt.

Om det är lätt att göra sig lustig över hur illa de rödgröna gillade varandra innan de började samarbeta, utgör den politiska grunden den starkaste tillgång de rödgröna har. Miljö och rättvisa är inte bara ord som varje människa lätt kan identifiera som gemensamt för de rödgröna. De kommer dessutom för överskådlig tid vara centrala i samhällsdiskussionen.
Men de har också en annan potential. Det finns mycket som S, V och Mp förmodligen aldrig kommer att vara överens om – friskolor, gemensamt ägande, EU, medborgarlön, sex timmars arbetsdag, flyktingpolitik – bara för att nämna några frågor. Och det finns mer grundläggande skillnader än så i det faktum att två partier med grunden i arbetarrörelsen möter ett parti ur miljörörelsen. Men klimat och rättvisa har att vara vägledande på ett sätt som gör det möjligt att arbeta tillsammans trots ideologiska skillnader.

De borde också vägleda de rödgröna politikerna bort från den typ av futtigheter som vi redan sett för mycket av, som det offentliga grälet om avdraget för hushållsnära tjänster, där enskilda rödgröna politiker villigt lät sig spelas av motståndarsidan och i farten undergrävde sin statsministerkandidat. De rödgröna kan välja att kriga offentligt om frågor där de vet att de inte kommer bli överens eller välja att fokusera på de stora uppgifterna. Sannolikt är också att den som tar ställning för det senare kommer att bli mer framgångsrik än de förra.
/Aron Etzler