Varför upplever skräckfilmen en guldålder och vilken var förra årets bästa feministiska rysare?
I slutet av december ramlar alltid sammanfattningarna över kulturåret in. 2016 har varit ett riktigt skitår har de flesta kritikerna konstaterat: filmerna sög, Augustnomineringarna var tråkiga, Cohen dog och ute i världen rådde Donald Trump.
Vilket elände.
Men allting har faktiskt inte varit skit under året som gått. När jag under julhelgen satt och summerade årets filmer upptäckte jag att 2016 har varit det bästa skräckfilmsåret på länge. Faktum är att jag aldrig varit med om ett så bra skräckfilmsår – någonsin. Under 2016 så har zombies, häxor och psykopater invaderat biograferna och skrämt slag på besökarna. Så låt mig därför komma med en försenad sammanfattning och tända ett giftgrönt ljus i mörkret.
Under 2016 har vi skräck-fans kunnat njuta av den högkvalitativa hajfilmen The Shallows, den brittiska zombieapokalypsen The Girl With All the Gifts, The Witch som är den läskigaste amerikanska spökfilmen sedan The Others och Green Room, en blodisande film om nynazister. Utöver det bör den sydkoreanska pestskildringen The Wailing nämnas, inbrottsfilmen Don’t Breathe och den iranska Under the Shadow. Den sistnämnda är en skräckfilm som utspelar sig under kriget mot Irak på 1980-talet och handlar om en kvinnlig läkarstudent som börjar se en djinn i sitt sovrum. Den är så otäck att jag måste avbryta filmen mitt i, ta en sömntablett och dra täcket över huvudet. Skulle jag bara rekommendera en skräckfilm i år så är det detta feministiska mästerverk.
Ytterligare en skräckfilmspärla från 2016 är den nyskapande Sydkoreanska zombiefilmen Train to Busan. Den börjar som en rätt ordinär zombiefilm som utspelar sig på ett tåg, med en egoistisk börsanalytiker i huvudrollen. Men efterhand utvecklas berättelsen till en moralitet om vänskap och medkänsla. Den gör mig så upplyft att jag till slut sitter och storler medan de vandrande liken gnager på benknotorna. Skräckfilmen är en genre som alltid riskerar att bli spekulativ, men Train to Busan visar hur det effektivt kan motverkas med en bra grundstory. Sammantaget är det också detta som binder ihop skräckfilmsåret: 2016 har präglats av filmskapare som inte bara vill skrämma tonåringar, utan faktiskt har något att berätta.
Att skräckfilmen upplever en guldålder just nu råder det ingen tvekan om. Till stor del beror det på den nya teknik som gjort det lättare än någonsin att göra film. Skräcken är en genre som får sin blodtillförsel genom lågbudgetproduktioner och den största delen av filmerna ovan är indieproduktioner. Tyvärr gör det också att ytterst få av dem har nått Sverige. Låt mig därför avsluta med en stilla förhoppning om att svensk filmdistribution åtminstone tar in ett par av filmerna till biograferna under 2017.