Ædnan
Linnea Axelsson.
Albert Bonniers förlag.
År 1910 börjar Vattenfall bygga ett kraftverk vid Porjus i Jokkmokks kommun. Under första hälften av 1900-talet kommer samer som lever utmed älven få sina boplatser och renbetesmarker dränkta av älvvatten, för att den svenska välfärdsstaten och industrisamhället ska få tillgång till billig energi. Om konsekvenserna av Sveriges koloniala politik i Sápmi, och om motståndet mot den, handlar det vackraste och mest gripande diktverk jag läst på mycket länge – Ædnan av Linnea Axelsson. Det nära åttahundra sidor långa eposet skildrar i versform två samiska familjers historia genom 1900-talet och in i vår samtid.
Eposet är uppdelat i tre längre delar: ”Ædnan”, ”Ædno” och ”Ædni”. Orden är nordsamiska och betyder på svenska landet/marken/jorden, respektive älven och modern. De tre orden antas härstamma från ordet ”stor”, ett mycket välfunnet ord i sammanhanget. För det här är något av det mest storslagna i diktväg som jag har läst. Inte enbart för att Axelssons epos härmed kan betraktas som en ny form av politisk dikt om svensk kolonial och nationalistisk historia, utan också för att det varsamt tecknar en bild av de relationer som bildar människans, med Axelssons ord, ”släktlandskap”. Storheten ligger i att detta diktverk visar hur våra liv alltid är sammantvinnade med större skeenden.
Den första sviten ”Ædnan” tar sin början i det tidiga 1900-talet. Den berättar om en tid då samernas kunskap om djur, landskap, väder och växtlighet är i ohotad samklang med tillvaron. Renarnas hjord beskrivs som en sammanhängande kropp, och vajornas kalvande binds poetiskt samman med den samiska kvinnan Ristins födsel av två små pojkar. ”Svensken” porträtteras i all enkelhet som ”bofast”.
Men snart gör moderniteten sitt inträde i samernas liv. På 1920-talet sker en tvångsförflyttning av samer från Karesuando till områden runt Porjus till följd av 1919 års renbeteskonvention som förbjuder de svenska samerna att nyttja betesmarken i Norge. Nationella gränser för samernas vandringar dras och det landskap som tidigare varit en del av samernas årscykel stängs. Hädanefter ska samerna kontrolleras av den svenska staten. I Ædnan beskrivs förändringen som att ”Härskarspråket / dröp över oss”. När lappfogden, en personifikation av härskarspråket, kommer med bud om tvångsförflyttningarna betonar dikten överhetens ovarsamhet om samernas livsvillkor:
Långt borta från / renens värld hade flera / familjer valts ut
Vi måste börja tvinga / våra hjordar att beta längs / främmande marker
Vi skulle förvisas / från skogarna fjällen / och sjöarna
Flyttleder och sånger / måste förträngas / fördrivas ur minnet
–
Renhjordens minne
renkalvens ben / som alltid / förde oss hem
I eposets andra svit ”Ædno” gestaltas den koloniala politiken genom tämjandet av Luleälven. Det statligt ägda Vattenfall står som symbol för modernitetens skoningslösa framfart över samernas liv. Lise, en samisk kvinna gift med en svensk man, säger med motståndets sakliga röst:
Jag ser ju hur / älven vill rinna förbi / men hålls kvar
för att dammen står / där i vägen
–
som en hämning / ute i naturen
Och jag har nog / inte alltid kunnat / skilja naturen
från mig själv
I den tredje och sista sviten ”Ædni” förankras berättelsen om förtrycket av samerna i Sandra, en kvinna med samiskt ursprung. När hon ska delta i rättegången mellan samebyn Girjas och svenska staten tar hon fram sin kolt. I den förvandlas hon till en krigerska med tillgång till historien och nuet. Kolten är en bundsförvant och ett vapen:
För varje ny årsring / ska den kämpa / för varje knäckt / släktled
ska den vittna / och minnas
[—]
Där har jag min hud / stöpt av lysande färg
–
Rustad med arv / och liv
I eposets tredje del tecknas även en bild av klimatförändringar och svältande renar. Verket som helhet innehåller också mycket vackra skildringar av kärlek, födsel och död. Naturbeskrivningarna varvas med släktberättelser. Det är nästan omöjligt att beskriva omfånget av Ædnans poetiska värld.
Trots att Axelssons epos är omfattande, både till längd, innehåll och tidsspann, är varje rad skriven med en enkelhet som förundrar mig. Axelssons språk letar sig in i människans innersta vrå och vecklar därefter ut en värld som omfamnar landskapet och politiken, kärleken och naturen. Dikten ligger precis under huden på de människor den skildrar vilket gör att Ædnan på en gång är tidlöst vacker och tätt sammanflätad med historien och samtiden.
*
Under läsningen av eposet kommer bilder ur textilkonstnären Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi ”Historia” tillbaka till mig. Vanligtvis hänger broderiet på Tromsø universitet, men jag fick tillfälle att se verket på den internationella konstutställningen Documenta 14 i Kassel förra sommaren. Stygn för stygn skildrar Marakatt-Labba, liksom Axelsson, samernas historia. I Kassel upplevde jag en fascination inför hantverket, men förmådde inte upprätta en nära förbindelse till de skeenden som skildrades på duken.
Axelsson använder sig av en annan berättarteknik då hon låter två familjer växelvis sjunga fram det samiska 1900-talet, vilket gör diktverket långt mer tillgängligt. Ædnan visar att språk, kultur, natur, kunskap och traditioner kan gå förlorade med en enda generation. Att som Axelsson lyckas skildra skörheten i de processer som bevarar, och kraften i det som söndrar, är en otrolig litterär bedrift.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
