Kuba är en karibisk ö vars presidenter Fidel och Raúl Castro med jämna mellanrum väcker förargelse bland nordamerikanska presidenter och svenska utrikesministrar. Man säger att landet inte är öppet för frihandel eller att ön inte är demokratisk och därför har USA genomfört historiens längsta handelsblockad mot ön. En blockad som ännu inte fällt Kubas revolutionära regering. Dessutom har man genomfört såväl militära aktioner mot landet som mordförsök på presidenten.
Många undrar säkert hur det kan komma sig att Kubas regeringar kunnat överleva såväl murens fall som Fidel Castros avgång som president. Den amerikanska journalisten T.J. English bok Maffian i Havanna – historien om hur maffian tog över Kuba men kastades ut av Castros revolutionärer är ett välskrivet försök att svara på den frågan.
Både ekonomin och politiken i efterkrigstidens Kuba präglades främst av alliansen mellan Kubas despot Fulgencio Batista och USA:s maffia, med nära band till såväl de italienska familjerna som den judiska intelligentian. Hela ön förvandlades genom gangsterbossar som den förslagne Meyer Lansky från New York och hans vän Lucky Lucianos försorg till en exotisk lekplats för amerikanska turister, författare som Ernest Hemingway, filmstjärnor som Errol Flynn och senatorer som John F Kennedy.
Den karibiska ö-nationen erbjöd dem spel, knark, sprit, musik, sex, fiske och dans. Några av öns gäster under denna tid var som Frank Sinatra upp över öronen inblandade i maffian.
Det blev till en legendarisk epok som ofta skildrats i film och böcker, exempelvis i Francis Ford Coppolas Gudfadern II.
Parallellt med jetsetets utsvävningar påbörjade Kubas utfattiga befolkning ett till en början disparat uppror. Snart leddes det av bland annat Fidel Castro, hans bror Raúl Castro och den argentinske läkaren Ernesto Che Guevara i 26 juli-rörelsen.
Det skulle dröja innan Havannas stora kasinon, bordeller och maffian tog någon som helst notis om Fidel Castro och hans alltmer segervissa revolutionärer i bergen Sierra Maestra. Ekonomin blomstrade och varenda dollar hamnade hos cheferna för ett litet antal USA-ägda storföretag, men framför allt hamnade pengarna i gangsterbossarnas fickor.
I något som av maffian närmast uppfattades som ett parallellt universum, terroriserade deras skyddshelgon Batista Kubas fattiga lantbrukare med mord, tortyr och dödspatruller. Till sist hade han drivit även de mest tveksamma in i Castros 26 juli-rörelse.
Det sägs att även Havannas prostituerade smugglade vapen och spionerade åt rebellerna. Maffian uppfattade inte allvaret i situationen förrän det var för sent, för dem var Castro länge bara en liten ovidkommande störning i de annars lysande affärerna.
När Batistas regim föll den 1 januari 1959 och den störtade presidenten lämnade landet tvingades maffian göra honom sällskap. Kasinona plundrades och på Hilton Hotel upprättade revolutionärerna ett högkvarter medan andra lyxhotell fick bli grisfarmar.
Revolutionen på Kuba framstår mot bakgrund av Havannamaffian och Batistas härjningar som en Gudi behaglig gärning. Det faktum att många av exilkubanerna i Florida gärna skulle återupprätta efterkrigstidens Kuba ställer dem inte i någon positivt dager i medelkubanens ögon. Kubanernas ständiga misstänksamhet mot de västländer, särskilt mot USA, som stod på Batistas sida och vars medborgare i maffian plundrade landet in på bara skinnet är självklar.
T.J. English bok tillhör genren True Crime det vill säga dokumentära kriminalhistorier.
Den är välberättad med reportagets driv i språket. Översättningen till svenska är dock inte den bästa. Den verkar ha skett hastigt och borde ha granskats en gång till.
Boken har ett rikligt bildmaterial varav det mesta är bra, men några bilder förefaller omotiverade som flera av interiörerna på kasinon. Men på det hela taget borde boken läsas av var och en med intresse för samtidshistoria.