Sex personer, två syskon, Einar och Eva, den ene med hustru och tre barn tar avsked från sin mor och farmor vid Skogskyrkogården i Stockholm. Året är 1993. I romanen återvänder Kjell Johansson till Midsommarkransen, den miljö hans författarskap utgått ifrån. Boken är en fristående fortsättning, där läsarens minne, omslaget och bokens titel drar oss tillbaka till hans tidigare bok Huset vid Flon, som utgavs 1997. Den väcker även minnen till andra romaner han skrivit.
Eva är lärare. Hon inledde sitt arbetsliv med lärarhögskolans Makis – motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete – men fann snart ”För eleverna var jag bara ytterligare en i den långa rad av vuxna, som kommit dit för att visa dem hur värdelösa de var.”

Hon skrek och hotade för att under korta ögonblick få eleverna att lyssna. Hon ville ge kunskap, men fann till slut att den enda utvägen var att börja arbeta vid vuxengymnasiet i Skärholmen.
Plötsligt är det höst. Kjell Johansson målar med väl valda penseldrag det samhälle vi lever i.
Vid Allhelgonahelgen återvänder Eva ensam till Skogstorp vid Sjön utan namn. Det var faderns föräldrahem och hon har inte varit där på 40 år.

Kusinerna lever kvar i ett hus som knappt förändrats.
”De hade hela tiden hängt i den yttersta svansen på Sveriges utveckling från fattigland och välfärdsstat, och till slut hade de tappat taget – släppt i tid, sa de själva. De hade blivit diplomerade sjukpensionärer och njöt ett lugnt och bekymmerslöst liv.”
Minnesbilderna framträder i små episoder, som väcker minnet från det gränsland till det övernaturliga och underjordiska, som Johanssons berättelser ibland rör i. Det väcker tankar om det liv som alltid funnits före oss eller som vi bara sett fragment av. Gengångare finns.
I minnet återkommer pappan – den glade upptågsmakaren, överlevnadskonstnären, Greven av Midsommarkransen, som bar på en stolthet trots att han räknades till de allra lägsta skikten i samhället. Med honom finns även andra minnen som levt i det fördolda.
”Som fri och vuxen skulle jag börja ett nytt liv”, tänker Eva. ”Så blev det inte, på universitetet var allt sig likt, i vissa avseenden var det värre.”
”Det var sextiotal men ännu inte sextioåtta. Jag var med om än inte tillhörig. Det var ett steg framåt, tidigare hade jag bara varit utanför.”
”Jodå, men nog var det en märklig upplevelse att jag som i hela mitt liv blivit illa sedd för den jag var, plötsligt upphöjdes av samma anledning.”
”Det ligger naturligtvis en oerhörd glädje i att få vara med om att bygga paradiset på jorden, men då får man inte tvivla på uppgiften.”

De politiska aktiviströrelserna nämns fragmentariskt. I bakgrunden vilar den tidsperiod som format deras och våra liv.
Till Skogstorp kommer kommunalrådet och en socialsekreterare på besök för att dra med en av männen i ett projekt, där de garanterar alla en bostad och någon form av arbete, med motprestationen drogfrihet. Det är som om 70-talets ”repressiva tolerans” kommit på besök i två-tredjedels-samhällets utkant.
”De föraktade har blivit de vällyckade helt likgiltiga, fyller alltså inte längre någon som helst funktion.”
I min läsning fascineras jag av Kjell Johanssons språk och iakttagelseförmåga. Genom sin berättarröst reagerar han mot det falska användandet av vackra ord som – ”Jag älskar dig.”
”De är så höga och stora att jag inte kan nå dem, de är inte mina, de tillhör inte oss som bäst behöver dem.”

Med sina berättelser återskapar han en del av den tid som förflutit från sommarnöjet i Skogstorp 1953 till Evas återbesök allhelgonahelgen 1993, där Eva konstaterar – ”Vad jag vet är att jag har mycket kvar att lära om de märkliga varelser som kallas människor”…”det där att livet inte blev vad det skulle bli och aldrig kommer att bli det heller.”
Vi möter det Sverige, som inte verkar finnas i maktsfärerna, där till exempel flyktingen Ivo som tagit över ett matställe ”säger att människans liv styrs av tillfälligheter. Hur lite behövdes inte för att tvinga älskade, som inget högre önskade än att få leva tillsammans, att gå ifrån varandra, hur lätt kunde inte några förflugna ord ödelägga flera människors liv, eller som i hans fall en sekunds dårskap.”
Eller är det som Eva formulerar sig: ”Han har fel, tillfällighet och slump bestämmer inte våra liv, vi fjättras tidigt i ett livsöde. Att befria sig fordrar en oerhörd styrka. Men jag säger inte emot honom, var och en har sitt sätt att söka tröst.”

För Eva är det ingen lätt resa, att återvända till Skogstorp.
”Varför är mina minnen så mörka? Varför måste jag hela tiden dra upp dessa illaluktande kadaver från det förflutna? Varför kan jag inte se det ljusa som varit, all den värme och kärlek jag fått…”
”Hur mycket sanning orkar en berättelse bära – och en människa?”
Kjell Johanssons bok Sjön utan namn väcker försoning och eftertanke.