För några decennier sedan rasade en debatt om marxismens klass-analys där en av striderna stod mellan den brittiske historikern EP Thompson och den franske filosofen Louis Althusser. Thompson menade att Althussers strukturalistiska syn på klass utmynnade i elitism och att den omyndigförklarade arbetarnas erfarenheter. Althusser å andra sidan förkastade den av Thompson företrädda analysen som empiricism, som alltför insnärjd i den för handen givna vardagsideologin.
I dag är det betydligt vanligare att ha ett mer pragmatiskt förhållningssätt till teori, vilket till viss del är en följd av marxismens och arbetarrörelsens tillbakapressade positioner.
Postmodernismen och dess begrepp har mer eller mindre kommit att bli en accepterad beståndsdel i mycket av den samtida marxistiska teoriutvecklingen.
Det finns idag ett starkt tryck på den marxistiska forskningen att den ska rättfärdiga sig genom att ta hänsyn till kön och etnicitet eller ”ras”.
Jag anser inte att det här är ett helt igenom orimligt krav. Varför skulle den marxistiska forskningen inte behöva göra det? Såväl rasism som patriarkala strukturer definierar i allra högsta grad människors vardag och kan svårligen särskiljas från samtida klasstrukturer. Kuggfrågan är naturligtvis vad det innebär – på vilka vetenskapsteoretiska grundvalar teoriutvecklingen sker.
Vilket givetvis är en politisk fråga vars svar får konkreta politiska konsekvenser. Markels bok The Marxian imagination – Representing class in literature är med andra ord ett tecken i tiden. På baksidan kan vi läsa ”[d]är tidigare teoretiker har behandlat klass som en fast identitet, betraktar Markels klass i mer dynamiska termer, som en process som inbegriper många, ofta motstridiga, aspekter av identitet. Det här möjliggör att se hur rasmässiga och könsmässiga identiteter är insnärjda i ackumulationsprocessen som utmärker klass.”
Konkret innebär det att Markels kritiserar den marxistiska inspirerade litteraturvetenskapen samt dito författare för att ensidigt fokusera på klass och inte ta hänsyn till Marx antagande att människan utgörs av en ”ensemble av sociala relationer”, varav klass är en.
Markels lyfter EP Thompson som en av sina förebilder, dels för dennes syn på klass som process, dels för betoningen av människors levda erfarenheter.
Marxismen etablerar enligt Markels sin existens genom en grundläggande fantasmatisk akt som lyfter ett löfte om frihet – om livets utvidgande och avskaffandet av klassamhället. Fantasin inbegriper en omvandling av tanke och känsla genom vilken det personliga blir politiskt, inte genom en abstrakt reflektion post faktum, utan genom den levda verklighetens motsättningar.
Markels skriver i inledningen att han strävar efter att identifiera en politisk berättelse som engagerar oss intellektuellt och rör vid oss känslomässigt i och genom sin poetiska, dramaturgiska eller prosaistiska framställning. I sin strävan efter detta tar han dels fasta på Thompsons erfarenhetsbegrepp och förståelse av klass som process, men även på Althussers överbestämningsbegrepp.
Althusser intoducerade överbestämningsbegreppet som ett sätt att uppluckra en rigid bas- och överbyggnadsmodell. Samhälleliga skeenden eller fenomen kan inte förstås utifrån enskild bestämmande instans, utan dessa är alltid resultatet av mer komplexa och samverkande processer, där ekonomin emellertid enligt Althusser är ”bestämmande i sista instans”.
Markels försöker på så sätt navigera mellan två problematiska poler i marxistisk debatt: den fyrkantiga bas- och överbyggnadsmodellen och klass som identitet. Han ställer sig kritisk till mycket av den postalthusserianska diskussionen om att utforma en så kallad postmodern materialism där överbestämningsbegreppet släpper sin förankring i dess ”essentialistiska barlast” – bestämning i sista instans. Därmed blir ett potentiellt användbart begrepp reducerat till att bli en täckmantel för absolut kontingens eller godtycklighet – där inga sociala processer eller mekanismer på förhand kan sägas vara väsentligare än andra. Marxismen blir helt enkelt en berättelse bland andra. Gillar man inte läget berättar man en ny.
Hela diskussionen, som är läsvärd, sätter fokus på problematiken med en alltför pragmatisk inställning till teori.
Markels behandlar de teoretiker han nyttjar minst sagt styvmoderligt och försöker plocka russinen ur kakan. Han hamnar med andra ord i den paradoxala sitsen av att å ena sidan förutsätta läsarens införståddhet i en ofta ganska avancerad marxistisk begreppsvärld samtidigt som han omdefinierar begrepen på ett sätt som gör dess innebörd oklar.
Markels bok lämnar många frågeställningar om det teoretiska ramverket obesvarade. Men försöken att att länka till synes motstridiga marxistiska teoretiker som EP Thompson, Louis Althusser, Ellen Meiksins Wood, de postmoderna materialisterna Stephen Resnick & Richard Wolff i en diskusson om klass är intressant.
Genom att konfrontera läsaren med oväntade begreppskombinationer och samläsningar av motstridiga teoretiker väcker Markels bok funderingar över innebörden av klass och framställningen av klass i litteraturen. Det väsentliga är som bekant inte alltid att ha rätt, utan ofta att medverka till att hålla en diskussion vid liv.
