I somras såg vi alla skogsbränderna och stormarna blixtra förbi. Det är bilderna från en planet i brand.
2023 ser ut att bli det varmaste året på jorden sedan mätningarna började, och vid årsskiftet har vi fem år på oss innan planeten har blivit 1,5 grader celsius varmare. Människans ”koldioxidbudget” – mängden växthusgas som vi kan släppa ut och ändå klara målet – har krympt med en tredjedel. Så skriver sex klimatforskare i en rapport i tidskriften Nature den 30 oktober.
Klimatfrågan är alltså akut, och nu måste vi göra allt som krävs för att få ned utsläppen. Samtidigt har vi en svensk regering som river ned en fungerande men otillräcklig klimatpolitik och överger för lågt satta klimatmål. De blåbruna regeringsåren är förlorade år. Regeringen har dessutom effektivt smulat sönder Sveriges internationella trovärdighet i frågan.
I EU ser det annorlunda ut. EU:s klimatarbete har skärpts upp betydligt, med en ny klimatlag, klimattullar och bättre regler för utsläppshandeln. Vi har en ny situation när EU förbättrar medan Sverige försämrar klimatpolitiken. Vårt hopp om bättre lagstiftning på klimatområdet står under de närmaste åren till bättre regler i EU. Därför är valet till EU-parlamentet så viktigt.
Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismens fria marknad med dess inbyggda maktordning
Inför det förra valet till EU:s parlament 2019 rankade den europeiska miljörörelsen olika partiers agerande i klimatfrågan. Vänsterpartiet var inte bara det bästa svenska klimatpartiet – vi var ett av de bästa klimatpartierna i hela unionen. Det är där vi hör hemma. Vi röstar och agerar konsekvent för striktast möjliga klimatpolitik.
I Sverige liksom i EU är det högern och rasisterna som bromsar klimatarbetet. Därför måste vi förhindra att även EU-parlamentet får en blåbrun majoritet. Det är inte så konstigt att högern bromsar politiken på detta område. Klimatkrisen kräver att kapitalismens och EU:s ”fria marknad” begränsas och sätts ur spel.
Användandet av fossila bränslen måste fasas ut och förbjudas på flera områden. Det krävs statsstöd för att gynna förnybara alternativ. Ekonomi och investeringar behöver mer långsiktig planering. Människors konsumtionsmönster måste förändras. Den traditionella ekonomiska tillväxten som måttstock för samhällens framgång måste ersättas med mer relevanta mått. Den lilla rika elit som bidrar allra mest till klimatkrisen, högerns hjältar, måste ändra sitt sätt att leva mer än några andra.
Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismens fria marknad med dess inbyggda maktordning. De vill inte heller begränsa privilegierna för den globala överklassen, eller föreslå politiska lösningar som innebär ökad jämlikhet, mer gemensamt ägande eller demokratiskt inflytande över produktionen. Men det kommer att krävas för att rädda klimatet – och det är vänsterns uppgift. Det är områden av politiken där vänstern sedan länge formulerat politiska alternativ och genomfört konkreta förändringar.
Denna motsättning mellan höger och vänster i klimatpolitiken märks tydligt i EU. Vänstern vill inte bara gå längst i höjda klimatmål, förbättrade miljöregler och striktare lagar. Vi kräver systemförändringar av unionens konstruktion och spelregler. EU är i dag bättre än Sverige på klimatpolitik, men politiken är fortfarande otillräcklig. För att klara klimatkrisen måste EU göra upp med gamla dogmer.
EU bygger fortfarande på den föråldrade tanken om att företagens rätt att sälja varor ska överordnas andra hänsyn. Rent konkret innebär det att medlemsländer hindras från att skärpa miljökrav om det innebär att den fria rörligheten av varor begränsas. Det hindrar medlemsländer från att ta täten, antingen genom att ta fram ny teknik eller driva på utvecklingen i frågor som avgaskrav för bilar, kemikalier eller återvinningskrav. Vänsterpartiet vill att alla regler för varor som berör miljö och klimat ska vara minimiregler, medlemsländer ska alltid kunna gå före och införa bättre regler än EU, men aldrig sämre.
EU lider av brist på öppenhet och demokrati. Det ger utrymme för omfattande lobbyism och ibland ren korruption. Det gynnar storföretagen som går som barn i huset hos den slutna EU-kommissionen, samtidigt som det missgynnar folkrörelser som miljörörelsen.
Bara kommissionen får föreslå nya lagar i EU. Medlemmarna – EU-kommissionärerna – är en sorts superbyråkrater som inte tillåts ta instruktioner från sina hemländer. Det kortsluter den demokratiska processen. Därför måste öppenheten i EU öka och lobbyismen begränsas. EU-kommissionärerna borde utses av och ansvara inför de nationella parlamenten. Vår riksdag, inte byråkrater, borde ha rätten att föreslå nya lagar i EU. En demokratisering av EU skulle gynna folkrörelser och demokratisk debatt, och minska storföretagens makt.
EU-kommissionärer som åker privatjet visar att man inte lever som i de egna högtidstalen
Det är ingen tvekan om att EU:s klimatarbete har skärpts och blivit mer heltäckande. Samtidigt ger unionen enorma subventioner till investeringar och verksamheter som ökar utsläppen. Otaliga flygplatser och motorvägar har byggts med medfinansiering från EU. Unionens jordbrukspolitik går till stor del till animalieproduktion som ger stora utsläpp, medan desto mindre går till att gynna framväxten av de vegetariska alternativen. Subventioner till verksamheter som ökar utsläppen måste fasas ut. Den europeiska investeringsbanken, EIB, är en av världens största långivare. Den bör göras om till en grön investeringsbank för klimatsatsningar. EU:s egna institutioner – med ett ambulerande EU-parlament som ständigt reser mellan Bryssel och Strasbourg, många onödiga flygresor och EU-kommissionärer som åker privatjet – visar att man inte lever som i de egna högtidstalen.
I internationella handelsavtal försöker EU förhandla in så kallade investeringsskydd: klausuler som ger företag rätt att stämma och få skadestånd av stater som genomför lagar som minskar företagens vinst. Det kan handla om oljebolag som inte får borra efter olja i känsliga naturområden eller tobaksbolag som vill kompenseras för varningstexter på cigarettpaket. Detta förhindrar stater över hela världen att ta fram och genomföra skärpningar av klimatpolitiken. Denna typ av investeringsskydd bör avlägsnas ur alla internationella handelsavtal.
Vi måste snabbt komma ned till nivåer av utsläpp av växthusgaser som planeten tål. Den stora skillnaden mellan utsläppsnivåer går inte mellan invånare i olika länder, utan mellan rika och storföretag som orsakar stora utsläpp och de som inte gör det oavsett i vilket land man bor. Vi måste alla bidra till att utsläppen minskar, men de som orsakar mest utsläpp måste minska dem mest. Konsumtion av sjukvård, utbildning, kultur och kollektivtrafik orsakar mycket mindre utsläpp än motsvarande privat materiell konsumtion. Den insikten måste också prägla EU:s ekonomiska politik.
EU:s klimatpolitik bygger till stor del på handel med utsläppsrätter. En sådan handel kan vara effektiv om den utformas rätt, men den har också inbyggda nackdelar. En handel med rätten att släppa ut innebär att priserna på konsumtionsvaror höjs – något de med stora ekonomiska resurser inte påverkas så mycket av, men som för vanliga löntagare märks rejält. Det riskerar att leda till att de som orsakar mest utsläpp kan fortsätta släppa ut som tidigare, medan de som orsakar mindre utsläpp påverkas mer. Därför måste utsläppshandel kompletteras med annan politik som innebär att fossila bränslen fasas ut, att järnväg och kollektivtrafik byggs ut och får lägre priser, att samhället investerar i klimatsmarta bostäder, och att flygbeskattning blir progressiv så att den som flyger ofta betalar mer för varje resa. Privatjet bör förbjudas helt. Trappan måste sopas uppifrån.
EU:s elmarknad måste göras om och Sverige behöver ett pristak för elen
En annan föråldrad del av EU:s politik som bromsar klimatarbetet är de ständiga kraven på avregleringar och privatiseringar. Elmarknaden är ett typexempel där EU:s regler gjorde att elpriserna rusade till orimliga nivåer. Det har även påverkat Sverige trots att vi är en av EU:s största exportörer av el. Hushåll och företag fick betala dyra elräkningar medan kraftbolag kammade hem miljarder. Detta förvärrades av att den svenska blåbruna regeringen inte införde prisregleringar som andra länder. EU:s elmarknad måste göras om och Sverige behöver ett pristak för elen. Om vi vill elektrifiera industrier och transporter så måste vi kunna erbjuda rimliga elpriser.
EU har genomfört långtgående avregleringar av järnvägen. Sverige är ett typexempel på de problem som avreglering av tågtrafiken skapar. Den har orsakat onödig byråkrati, bristande helhetsansvar och kortsiktiga, ineffektiva upphandlingar. En välfungerande tågtrafik kräver sammanhållet ansvar, långsiktighet och starka statliga järnvägsbolag som samarbetar med varandra. Samhällsnytta och klimatnytta, inte kortsiktig avkastning, måste komma först. Det är ingen slump att de länder i Europa som har bäst tågtrafik, som Österrike och Schweiz, satsar ordentligt på sina nationella statliga järnvägsbolag.
USA storsatsar med statligt stöd till förnybar energi som solceller, för att bygga upp nya industrier för elfordon och förbättra järnvägen. Kinesiska staten agerar på liknande vis och Kina dominerar därför tillverkningen av solpaneler. Men EU har byråkratiska regler som hindrar liknande statsstöd. Det gör att vi förlorar investeringar och arbetsplatser i batterifabriker och solcellstillverkning, och blir dessutom beroende av diktaturen Kina på viktiga områden för klimatomställningen. EU:s statsstödsregler måste förändras och tas bort när det gäller klimatinvesteringar. EU har redan pausat förbudet mot statsstöd för vissa gröna industrier, vilket visar att det är möjligt. En global konkurrens om att satsa mest på grön omställning är något gott. Vi ska inte låta gamla EU-dogmer hindra nödvändiga klimatinvesteringar.
Vänsterpartiet är inte bara pådrivande i EU för så ambitiösa klimatmål som möjligt. Vi vill ändra de spelregler i EU som förhindrar att vi tar ned utsläppen i tid. Det skiljer oss från andra partier.
Jonas Sjöstedt vill bli en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentsvalet den 9 juni 2024.
