I Stefan Löfvens ”rödgröna” koalitionsregering finns det åtminstone en EU-motståndare. Rättare sagt en före detta EU-motståndare. Inför folkomröstningen 1994 jobbade jag vid Norra Bantorget i Stockholm tillsammans med Anders Ygeman, som då var vice ordförande för SSU och anställd av Socialdemokrater mot EU.
I dag, 20 år senare, är Anders Ygeman inrikesminister och ansvarig för den svenska polisen, som regelbundet deltar i den av EU regisserade rasistiska jakten på ”illegala migranter”. Inrikesminister Ygeman låter meddela menigheten att han inte har några synpunkter utan betraktar denna ”svartskallekontroll” som ordinarie polisarbete.
Jag är (tyvärr) inte förvånad. Så snart vi förlorat EU-omröstningen satsade Anders Ygeman på sin privata politiska karriär. 1996 valdes han in i riksdagen och allt sedan dess har han röstat ja till allt det han röstade nej till år 1994, och mycket, mycket mer därtill: Schengenavtalet, Amsterdamfördraget, Nicefördraget, Lissabonfördraget, Euroländernas finanspakt och så vidare.

Denna konvertering – från aktiv vänstersocialdemokratisk EU-motståndare till  tyst högersocialdemokratisk EU-anhängare – har nu belönats med en ministerpost av den mer stadigvarande EU-förespråkande högersocialdemokraten Stefan Löfven. Fel av mig att beteckna den senare som någon form av socialdemokrat är falsk varudeklaration. Löfven – som under valrörelsen förklarade att han inte begriper skillnaderna mellan vänster och höger – är i bästa fall socialliberal (som inför öppen ridå flörtar med högerliberalen Jan Björklund och nyliberalen Annie Lööf).
Apropå falangstrider inom socialdemokratin. Daniel Suhonen har skrivit en avslöjande bok om palatskuppen mot (den förmente eller i vart fall enbart delvise) vänstersocialdemokraten Håkan Juholt. Göran Greider deklarerade, på den tiden det begav sig, att Sverige fått genomleva en av historiens kortaste vänstervågor. Den varade i tre och en halv dag, enligt honom. Fram tills Juholt utnämnde Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesman.
Waidelich var, och är, liksom andra ”socialdemokratiska” högerpolitiker, typ Stefan Lövfen och Margot Wallström, en förblindad EU-anhängare. Sambandet är ingen tillfällighet. EU är, och förblir, ett nyliberalt storföretagsprojekt (den tidigare Volvochefen P G Gyllenhammar är en av arkitekterna) som går stick i stäv med demokratiskt socialistiska värderingar som jämlikhet, broderskap och solidaritet. Att vara för EU och samtidigt vara socialdemokrat, är lika omöjligt som att åka skridskor på asfalt.